Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUNS JULNUMMER
vinnan Beate Sophies egen pärlbrosch, och de stora örhängena med sina
päronformade kläppar i de fina, små öronen, som stucko fram under
mössans blonder.
Fredrika yon Hoorn var ej ensam i rummet, men hon hade ej på
en lång stund yttrat ett ord, så fördjupad var hon i det hon hade för
händer och i tankarna.
Nu rörde hon hastigt ihop korten, som om hon ville undgå kontroll,
och sade gladt:
»Patiencen gick ut, Agneta!»
Den tilltalade såg upp. Hon höll en bok i handen, men hon läste
ej. Hon hade suttit försjunken i tankar, i sorgsna tankar, mot hvilka
hon försökte strida. Hennes ansikte växlade ständigt uttryck, isynnerhet
ögonen, som ibland hade ett nästan förskrämdt uttryck, ibland sågo
enbart sorgsna ut. När de hvilade på den gamla damen, kom det något
oändligt vekt och kärleksfullt i deras blick, men det var också något
djupare i denna blick, den uttryckte liksom ett behof af att skydda och
värna detta hvita hufvud för någon öfverhängande fara och ett pinsamt
medvetande af att vara maktlös.
»Tänkte du på något, kära svärmor?»
Frågan kom motvilligt, det var som om den frågande på förhand
visste, hvilket svar hon skulle få, och bäfvade för det.
»Jo du, jag tänkte. Somliga lägga patiencer för att tänka och som-
liga låtsa läsa för att tänka. Och vi tänkte troligen båda två på det-
samma. På Gustaf! Jag tänkte nu särskildt på, om vi skulle få bref
från honom i veckan, ett roligt bref. — Något annat vill jag sannerligen
inte ha. Eller kanske du fått bref från honom, fast du inte låtsat om det.»
Hon såg med en skälmaktig blick upp i svärdotterns allvarliga
ansikte. »Nå, så se inte så förskräckt ut — du förstår, jag skämtar bara.»
Det var den gamla fruns son och Agnetas man, som samtalet gällde.
En vindstöt skakade gafvelfönstret och kom de små rutorna att
klinga. Den gamla damen reste sig oroligt och lyssnade.
»Nej, ett sådant väder, vi måste flytta undan mitt rosenträd och de
små skotten. De frysa i fönstret i afton. Jag tar trädet. Ser du en
ny knopp! Det är den fjärde. Jag har aldrig haft ett så snällt träd.»
Hon satt med det stora rosenträdet i famn och såg stolt och belåten ut.
Den nya knoppen kysste hon. Så satte hon varsamt ner trädet på sy-
bordet framför sig och började blanda korten.
Mycket snö hade fallit under dagens lopp, nu började den yra upp.
Hela långa allén som förde till herresätet var igenyrd, bergen och furu-
skogen lågo hvita i vinterskymningen.
»Det har snöat mycket, och det yrar nu,» sade Agneta långsamt.
Hon pinades af all denna tröstlösa snömassa, och hon försökte ge
ovädret skuld för all den sammansnörande ångest, som hon känt och
kände denna afton. Men det lyckades ej. Hon visste, att den hade en
annan grund än denna tillfälliga.
»Det är inte bara mina blommor, som tycka att det är kallt i afton.
Jag gör det också,» sade grefvinnan Fredrika, i det hon drog schalen
tätare omkring skuldrorna. »Orkar du lägga en kubbe på spiseln, eller
vill du ringa, — jaså, du är så duktig, ja, gärna båda två, så där ja. Nu
blir det varmt. Vi ha det brå godt och skönt, mitt barn!»
Vedkubbarne i den öppna spiseln började brinna med stor låga.
Grefvinnan Fredrika tog svärdotterns hand i sin och smekte den.
»Finns det något så vackert och fridfullt som det här gamla rum-
met vid eldsken,» sade hon i en låg, nästan vördnadsfullt andäktig ton.
»Se på belysningen därborta! Jag njuter hvar gång jag ser elden spraka
här i spiseln, isynnerhet en sådan afton som denna, när vinden tjuter
och snön yr. Kanske alla hem medföra en sådan trygghetskänsla, det
kan ju hända, men jag är i alla fall så innerligt tacksam öfver att detta
är mitt hem. Du förstår hvad jag menar?»
Hon väntade ej på svar, utan fortsatte i en helt annan ton.
»Men det är inte värdt att sitta sysslolös längre. Nu får jag se,
om den här patiencen också går ut. Jag skall tänka på något, som är
förfärligt tråkigt att tänka på.»
»Ar det så nödvändigt? Och hvad kan det vara?»
»Jag måste tänka på mina aktier. Jag ville ha reda på, om de stiga.
Jag menar naturligtvis aktierna i Gustafs företag. Några andra har jag
inte och vill inga andra ha. Nej, kära Agneta, sitt stilla, du får inte
störa mig, det här är mycket viktigt.»
Hon flyttade korten långsamt och eftertänksamt och under en min
af djupt begrundande.
»Ser du, egentligen är jag så gammalmodig, att jag hälst skulle
vilja ha alla mina pengar liggande i det gamla skåpet därborta. Bänta
ger det ju inte, men det är säkert och -tryggt och jag tycker om det
säkra, det är jag van vid. Och jag tycker inte om att tänka på pengar.
Nu särskildt skulle jag vilja ha dem i skåpet, inte aktier, utan pengar.»
Fru Agneta svarade ej. Hon var fullt upptagen med att se på
patiencen.
»Svärmor, du lägger tian på knekten, är det tillåtet?»
»Det gör jag alltid, jag vet inte om andra göra det, men jag gör
det, annars går den ju aldrig ut. Jo, ser du, om jag får stor utdelning,
så köper jag Grangärde, det har förut hört under Väsby och jag har
alltid drömt om, att det skulle vara jag, som fick köpa det tillbaka. Låge
pengarna därborta i skåpet, gjorde jag det, utan att ett ögonblick besinna
mig. Nu får jag inte för Hägersköld. Han är så innerligt välmenande,
men han pinar ihjäl mig med sin försiktighet och sin sparsamhet. Det
är sant, — det skall han inte slippa ifrån, jag vann tolf skilling af ho-
nom sist vi spelade piquet, det får jag inte g.ömma att påminna honom
om, när han härnäst kommer.»
Släpande steg hördes i trappan. Det knackade på dörren.
»Ja, kom in mamsell Esther. Hon hör inte, vill du öppna för henne,
Agneta?»
En gammal skröplig gumma hade kommit in i rummet. Det var hus-
hållerskan på Väsby, mamsell Esther Gumerus. Hon linkade fram till
hennes nåd. Hon var liten, giktbruten och böjd, och fingrarne, som fast-
höllo nyckelknippan, voro krokiga af värk. Men hon höll den så fast,
att man såg, att hon icke ville släppa den.
»Var det något?» frågade hennes nåd mycket högt.
Mamsell Esther tycktes snarare läsa af frågan från läpparne än
höra den.
»Det är Maja-Lisas flicka. Modern har fått igen sina svåra plågor,
och hon tror att hon skall dö.»
»Det tror hon alltid.»
»Ja, och så ber hon, om hennes nåd ville vara så innerligt god och
skicka någon af drängarne in till staden efter medikamenter.»
»Säg till unge inspektören, att han ställer om det. Mamsell Esther
ger ju tösen mat, innan hon går hem, och lägger lite i hennes knyte
till Maja Lisa. Och glöm inte att skicka något stärkande till Johannes
med Sven. Yrar det mycket?»
»Ja, det är ett vargaväder. Nu skall jag inte hindra hennes nåd
längre. Den patiencen går ut, det syns tydligt.»
»Jag hoppas det, mamsell Esther.»
Hennes nåd fortsatte att flytta korten för att visa att audiensen var
slut. Men det tycktes ej bekomma mamsell Esther det ringaste, hon
stod kvar så länge hon hade lust, följde uppmärksamt med och gaf ett
eller annat råd. Isynnerhet var hon noga med att hennes nåd inte fick
fuska. Intet undgick hennes skarpa ögon. Slutligen när hon tyckte
att hennes nåd kunde reda sig själf och såg att patiencen skulle gå ut,
neg hon djupt och linkade ur rummet.
Grefvinnan drog en lättnadens suck, men sade genast liksom för
att dölja den för Agneta:
»Mamsell Esther är allt märkvärdigt klar och klok. Tycker du inte?»
»Jag tycker, att hon har alla världens skröpligheter . . . Nej, nu
skall jag tala om för dig, hvem som är märkvärdig, det är du. Så smärt
och rak och fin som en ung flicka. Och sådana tindrande ögon. Om du
visste, hvad du är vacker, där du sitter!»
Det var hon. Det låg en obeskriflig charm öfver henne, där hon
satt i den rikt snidade karmstolen. Öfver hela gestalten låg en tjusande
blandning af förnäm värdighet och mjuk kvinnlighet, liksom det låg en
egendomlig blandning af ålderdom och ungdom i det silfverhvita håret
och de unga ögonen.
Hon hotade med fingret.
»Du pratar,» sade hon i en ton, som skulle vara ogillande. Men
hon såg alls inte ond ut. Hon tyckte om att bli beundrad och var van
att bli det.
»Nå, hvad sade jag! Ser du, att den här patiencen också går ut.
Gudskelof!»
»Du låter så penningkär i afton, svärmor,» sade Agneta med ett
melankoliskt småleende.
»Du måtte väl veta, att jag inte frågar efter pengar, men det pinar
mig att tänka på pengar, det har jag aldrig förr gjort. Det är Häger-
skölds skuld. Han predikar jämt för mig, att det kan jag inte göra och
det kan jag inte göra, förr än det blir större utdelning på aktierna. Vet
du hvad han ville, då han sist var här? — Han ville att jag skulle
draga in —»
»Draga in?»
»Ja, på tjänstepersonalen menade han väl, jag hörde inte så noga
efter. Det är sant att jag har dubbel uppsättning, men det är ju därför
att mina trotjänare äro så gamla och inte orka arbeta, och lämna dem
hvarken kan eller vill jag, åtminstone vill jag först sörja för dem. När
Hägersköld kommer nästa gång, skall jag tala med honom om, hur jag
skall göra — om jag skall köpa lifränta eller rent af pensionera dem.
Det är mamsell Esther naturligtvis och gamle inspektören och Ström
och nattvakten och gamla Malin. Jag har då tillräckligt med envisa
människor hvart jag vänder mig. Hägersköld är den värste, han tar sig
en pris och skakar på hufvudet och ser betänklig ut och säger: ’Nej,
kära kusin, och bevars, kära kusin ! Kusin har satt in allt för mycket på
Gustafs företag, och det gjorde kusin, fast jag afrådde!’ Ser du det är
sjukan! Hägersköld vill, att man blindt skall följa hans råd, annars blir
han stött. Och han vill alltid ha rätt. Det är inte minst för hans skull
som jag så innerligt önskar att allt skall gå bra. Det vore en triumf att visa
honom, att det inte var en så dålig affär, och att Gustaf förstår sin sak.»
Agneta vände hastigt några blad i sin bok och sade med brådskande,
nervös röst:
»Men, svärmor — kanske farbror Hägersköld har rätt? Det är ju
möjligt att Gustaf inte förstår sig på affärer?»
Gamla grefvinnan såg med en ogillande blick upp ifrån korten,
som hon höll på att lägga ut.
»Hvarför skulle han inte göra det?»
Agneta ämnade svara, då den lilla, hvita pudeln, som legat som ett
mjukt nystan vid sin matmors fötter, plötsligen rusade upp med ett häf-
tigt skall. Utanför på gården skällde den stora bandhunden groft och
ihållande och de två valparne kommo i full fart ut från köksflygeln och
stämde i.
»Någon kommer!» sade hennes nåd. »Kanske det är Gustaf — se
efter, Agneta. Det kanske är Gustaf.»
Fru Agneta hade blifvit alldeles blek. Hon gick fram till dörren,
som under galleriet ledde till vestibulen och öppnade den.
»Det är farbror Hägersköld,» sade hon, i det hon vände sig inåt
rummet. »Skall jag gå ner och taga emot honom?»
»Det behöfs inte. Han kommer med en hel vinter, han kan för-
kyla dig. Vi ha honom här, så snart han hunnit pälsa af sig.»
Men Agneta hörde ej, hon var nere för trappan, innan hennes nåd
talat ut.
Hon var alldeles andfådd, då hon stod bredvid baron Hägersköld,
som med betjäntens hjälp lindade upp det ofantliga resskärpet. Han
märkte henne ej.
Betjänten skulle nu draga af de höga resstöflarna.
»Om baron behagar sätta sig.»
Men i detsamma fick den resande syn på Agneta. I stället för att
sätta sig, drog han henne till sig och hviskade:
»Du har väl sagt det, Agneta!»
»Nej farbror, det har jag inte, jag har försökt, men har inte kun-
nat.» Ett kraftord undslapp Hägersköld.
»Kunnat, hvad är det för én konst, när man vet, hvad man skall
säga, och när det är en tvungen sak att säga det. Jag trodde det var
uträttadt, men ingenting blir gjordt, om man inte gör det själf. Gå upp
då förut! Jag skall värma mig, så att jag inte förkyler henne. Försök
att förbereda henne, innan jag kommer.»
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
