Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 4 januari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 5 — IDUN 1899.
PROLOGENS DEKORATION I »TIRFING». EFTER FRU
ANNA BOBERGS ORIGINALSKISS.
■: •
**■<*$($ ’ !
mm*
”SsÄ
«M«
–––- *
’
iS^îfp
TIRFING.
åt sitt hjärtas vif. Vid högsätet till vänster
ser man samlade dramats hufvudpersoner,
konungen med dottern Gullväg vid sin sida,
Hervardur, Vidar och småkonungarna, som gilja
till kungadotterns hand; längs de dukade bor-
den bänka kämpar och tärnor under facklors
sköldspeglade sken.
Alla, äfven de, som haft invändningar mot
Tirfings i deras tycke delvis allt för svårsmälta
musik, ha villigt erkänt, att dess iscensättning
på vår opera var allt igenom konstnärligt ge-
digen och lyckad. Den gaf en mättad och
glansfull stämning från våra förfäders lif i
vikingarnes och de stora bragdernas tid.
O
” NSKELJUSEN. EN NYÅRS-
BERÄTTELSE AF ELISABETH
KUYLENSTIERNA.
Är
Mflni
/• •
■
•> ’ i
E
TT så synnerligen långt lif torde dess värre
ej beskäras Vilhelm Stenhammars och
Anna Bobergs »Tirfing» — därtill har den för
öfrigt präktiga musiken att uppvisa för stora
longörer — men den kan obetingadt glädja sig
öfver ett lysande. Den var dock ett stjärn-
skott på vår svenska diktnings himmel —
diktningen i toner som i ord — denna säll-
synta företeelse af en stor svensk originalopera,
samarbetet af två unga, högt syftande genier,
den manlige tonsättaren, den kvinnliga dikta-
rinnan. I vår andliga kulturs historia har
»Tirfing» sitt gifna blad.
Idun har därför ock med några bilder
velat hugfästa minnet af årsskiftets starka-
ste konstnärliga framtoning i vårt land. Vi
ha nöjet att kunna bjuda våra läsare några
sådana af särskildt intresse. Som bekant har
fru Boberg själf komponerat och utfört alla
dekorations- och kostymskisserna till sin dra-
matiska sagodikt. Vignetten här ofvan är ett
återgifvande af fru Bobergs originalskiss till
prologens ytterst stämningsfulla dekoration.
Scenen föreställer Samsö med de tolf Arngrims-
sönernas grafkullar, närmast i
fonden Angantyrs ättehög. Där
bakom speglar Kattegat en som-
marhimmel, hvars moln i sol-
nedgångens glans torna sina fan-
tastiska drömslott.
Från fru Bobergs originalskis-
ser återgifvas likaledes kostym-
bilderna af de tre hufvudrollernas
innehafvare i andra aktens, gästa-
budets, rika dräkt. Vi ha här
Hervardur-Hervor (fru Linden)
med »gudsborne Tirfing» vid sin
sida, vi ha Gullväg (fru Lindberg),
kungadottern, »jungfrun, så ung
och så glad, med hjärta så godt
som gull», i hela sin nordiskt
blonda möfägring, och slutligen
Vidar (herr Forsell), den konungs-
ligt ridderlige brodern och vän-
nen, som »visste ej i döden än,
att Hervors mansbörd blott var
lånad.»
Dessutom gifva vi en inte-
riör af andra aktens granris-
smyckade gästabudssal hos ko-
nuDg Gudmund, sådan den å
Kungl. teatern ter sig i det
ögonblick barden träder fram
för att till harposträngars klang
sjunga sitt kväde om Järn-Gjukes
underbara öden, när han hos
Fröja skulle hämta söljan från
gudinnans barm till brudgärd
D
ET rådde skymning inne i det stora, gammal-
dags möblerade rummet, där brasan förde
ett muntert lif i den grönlackerade kakel,
ugnen. Det’är någonting egendomligt med en sådan
där föråldrad ramsinteriör: den kan liksom bättre
fira skymning än en modern salong, det är som hade
de breda, djupa mormorsstolarne mera att berätta ; de
veta ju också hvad tre generationer sagt, de ha lyssnat
till unga röster, som så småningom mist klangen och
blifvit strängbrutna instrument, och där ha ljudit
andra och åter andra, som alla talat ut sin glädje
och sorg inom det gamla solida hemmets murar.
Därutanför låg snön, hvit och jämn plogad på
ömse sidor om vägen, hvilken ytterligare utstakades
af små prydliga ’granar med hvitt snöglitter på sin
gröna dräkt. De skulle vinka sitt första välkommen,
de små barrbarnen, åt de främmande,_ om de nu ens
kunde kallas främmande, ty det var ju de gifta sö-
nerna och döttrarna, som enligt gammal vana i Hart-
wigska släkten kommo till hemmet på årets sista
kväll.
I salen stökade den gråhåriga, blida majorskan,
biträdd af en erfaren husmamsell i glansstruket för-
kläde och pipad serveringsmössa. Majoren sçf mid-
dag, och det var viktigt att få allting i ordning, både
kaffebord och julgran, innan han vaknade, ty sedan
måste majorskan i hvarannan minut hjälpa honom
att lystra till, om det hördes bjällerklang eller om
man kunde se någon lykta glimma vid krökningen
af allén,
HERVARDUR I ANDRA AKTENS KOSTYM.
EFTER FRU ANNA BOBERGS ORIGINALSKISS.
I förmaket, där man ännu ej tändt, satt husets
yngsta, den tjugutreåriga Margit, alldeles overksam;
hon höll hufvudet nedböjdt, och reflexen från bra-
san föll öfver hennes kortklippta, ljuslockiga hår.
Det röda skenet färgade också det fina, bleka an-
siktet med en matt rodnad. Händerna, späda som
ett barns, höll hon hopknäppta i knät.
t »Margit, är du där,» ropade modern ifrån salen.
»Ja, mor.»
Margits röst var vek och en smula trött; det
var något, som’lagt en hämmande sordin’på gläd-
jen i den unga flickans väsen.
»Kom ut litet, Margit, så får du se, hur vi ha
ordnat det,» uppmanade majorskan.
»Se!» Margit smålog. Lilla mor! Hon visste,
att hon gjorde Margit en glädje med att använda
samma uttryck, som man gjorde åt dem, som verk-
ligen sågo; det var tolf långa år sedan Margit sett
något. Efter skarlakansfebern hade hon blifvit blind
och skulle förbli det hela sitt lif. Men här i hem-
met kunde hon dock nästan säga, att hon såg; här
hade icke en enda möbel rubbats utom i flickornas
rum, där de först varit tre, men där Margit nu var
.ensam; och gossarnes rum, därifrån man bara be-
höfde taga ett långt skutt ifrån fönstret för att ham-
ANDRA AKTEN I TIRFING Å KUNGL. TEATERN. EFTER EN TECKNING AF ALGOT RINGSTROM.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
