Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 7 januari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 2 (577). LÖRDAGEN DEN 7 JANUARI 1899. 12:te Arg.
ILLaSTRERADta TIDNING
KVINNAN OCH » HEnnET
SjaKF&J
mm
PRENUMERATIONSPRIS PR ÅR: UTGIFNINGSDAGAR : REDAKTÖR OCH UTGIFVARE : BYRÅ OCH EXPEDITION: KOMMISSIONÄRER
Idun ........................................................ kr. 5: —
Iduns Modetidn. med plan-
scher och handarr. ... » 5: —
Iduns Modetidn, utan pl. »- 3: —
HVARJE
ONSDAG OCH LÖRDAG.
FRITHIOF HELLBERG
TRÄFFAS SÄKRAST KL. 2—3.
KLARA S. KYRKOGATA 16, 1 TR.
ÖPPNA KL. 10—5.
ANTAGAS ÖFVER HELA LANDET PÅ ALL
DELES SÄRSKILDT FÖRMÅNL. VILLKOR.
Stockholm,
Barngarderoben » 2:25 LÖSNUMMERPRIS: 8 ÖRE.
. Redaktionssekr. : JOHAN NORDLING. ALLM. TEL. 61 47. RIKS 16 46. Iduns Kungl. Hofboktryckeri.
ELISARETH KEYSER. EN HÄDAN-
GÅNGEN KONSTNÄRINNA.
G. Florman foio.
EN ART AF MÅLARKONST som, när den
fullt motsvarar de kraf, man kan och bör
ställa på densamma, är den högsta, torde utan
gensägelse få sägas vara porträttmåleriet. Det
gäller ju där icke blott att träffa det yttre
och tillfälliga vid afbildningen af människan,
skapelsens krona, att, så att det liknar på
samma sätt som en korrekt utförd fotografi
måste görå det, återgifva ansiktsdragen, det
gäller därjämte och framför allt, om nota bene
porträttmålaren skall vara för mer än en skick-
lig fotograf, att tränga till det inre af den af-
bildades väsen, att träffa och återgifva den
karaktär, som afspeglar sig i dragen.
Det kan vara svårt att skänka den rätta
stämningen åt ett landskap, möjligen ännu
svårare att ge den riktiga tidsfärgen åt en
historiemålning. Men i det ena så väl som
det andra fallet, är det dock snarare något
typiskt än något rent individuelt, som det gäl-
ler att uppfatta och tolka. Konsten att göra
detta, kan förutsätta, i det förra fallet, utom
den rent yrkesmässiga blicken för de fina skift-
ningar i ett landskap, som det ju åtminstone
säges, att egentligen ingen annan än färg-
konstnären har de rätta ögonen för, ett poe-
tiskt känsligt och för stämning mottagligt sin-
ne. Det gäller i det andra att kunna med
sitt förstånd genomtränga och sedan så med
sig själf assimilera en gången tids karaktär,
att man för åskådaren kan ställa fram det
väsentliga däri. Känsla och kunskap samt
kombinations- och reflektionsförmåga därjämte
fordras det alltså, när — det är den första
enkla förutsättningen för all konstutöfning, som
är värd detta namn — herraväldet öfver tek-
niken finnes, för att bli en god landskaps- eller
historiemålare.
För att bli porträttmålare af rang kräfves
det jämte detta också förmågan af en psyko-
logisk analys af det rent personliga, af det
innersta och individuella hos en människa, af
något rent andligt sålunda.
Det är också därför, som porträttmålnin-
gen med rätta betraktas stå så högt, som dess
värdiga utöfvare äro så få och som, när man
nämner några af målarkonstens heroer, såsom
Rembrandt eller van Dijck, hur högt man må
skatta, hvad de inom andra områden af sin
konst åstadkommit, man dock som deras allra
främsta arbeten sätter dem, i hvilka de lyc-
kats med dylik intim människoskildring.
Denna förmåga af personlig analys i litte-
raturen som i konsten har sällan befunnits
och måhända än mera sällan erkänts existera
hos kvinnliga konstnärer och författarinnor.
Kvinnan som psykolog har just ej, det må
nu vara rättvist eller icke, så synnerligen myc-
ket större anseende än kvinnan som logiker,
och hvad rykte damerna i det fallet åtnjuta,
det märker man bäst på den lätt ironiska ton,
med hvilken vi skapelsens herrar i regeln dri-
sta oss att tala om »das ewig weibliche».
Jag tror dock att man i fråga om denna
förmåga af psykologisk analys varit böjd att
vara ej så litet orättvis mot de älskvärda re-
presentanterna för det täcka könet inom kon-
sten och litteraturen. Man torde måhända
komma sanningen närmare, om man, i stället
för att förneka befintligheten hos dem af den-
na analytiska förmåga, nöjer sig med att er-
känna, att den har sina gränser, utom hvilka
man ej bör söka den. Inom dessa gränser
finns den däremot så mycket starkare och fi-
nare. Det är med" kvinnorna äfven på detta
fält alldeles som med männen, de ha sin be-
gränsning, och när man vill föra dem ut öf-
ver den, och när man sedan ondgör sig öfver
att ej ha lyckats, begår man en orättvisa.
När kvinnorna vare sig i litteraturen eller
konsten få skildra kvinnor, kvinnliga naturer
eller kvinnliga egenskaper, då ha de en slag-
ruta, som männen på det området vanligen
sakna, och då lyckas de med sitt värf ej blott
fullt ut, utan därjämte ofta bättie än hvad
i samma uppgift de flesta män skulle göra.
Exempel inom litteraturen på denna kvin-
nans förmåga att på ett sannare och konst-
närligare sätt än mannen skildra kvinnan är,
för att endast nämna ett namn, George Eger-
ton. Inom den bildande konstens gebiet ha vi
här i vårt eget land haft ett annat exempel
i den allt för tidigt från en redan mer än
löftesrik verksamhet bortryckta unga konst-
närinna, under hvars namn dödskorset nu
ristats.
I förmågan att psykologiskt tolka kvinnan
och hénnes själsfrände barnet ha vi här i
vår nord näppeligen haft någon, som kunnat.
mäta sig med Elisabeth Keyser, särskildt na-
turligtvis —• det är en vanlig mänsklig be-
gränsning — kvinnan och barnet af den krets,
hon själf tillhörde, den moderna, förfinade, af
bildning både i inre och yttre afseende präg-
lade kvinnan och barnet inom den värld, där
barnen äro väluppfostrade och, om än litet
bortkelade, så dock i sina manér korrekta och
i sitt yttre näpna och elèganta, alldeles som
de dockor de ha till lekkamrater. Det vore
inom parentes sagdt ett misstag att på grund
af det nu sagda kalla dem för själlösa, barn
som själfva intet annat äro än just dockor.
De kunna, dessa fina prydliga barn, liksom
de kvinnor, till hvilka de, om de tillhöra vårt
släktes bättre hälft, utbildas, ha själ och
karaktär, lika väl de som de mera vildvuxna:
skillnaden är endast, att karaktären hos dem
har en annan måhända mindre pittoresk typ
än hos de andra. Karaktären behöfver emel-
lertid alldeles icke saknas, därför att den icke
yttrar sig i ett mer eller mindre regellöst
bizarreri.
Dessa två, den bildade damen af värld
och de eleganta barnen ur samhällets lyckligt
lottade klasser, dem har Elisabeth Keyser i
sina porträtt fattat och skildrat på ett sätt
som verkligen beredt henne en plats icke en-
dast. bland målarkonstens fotografer, utan
bland konstnärerna inom den svåra och kräf-
vande konstart, som var hennes.
Hon hade också i sin egen personlighet
och uppfostran samt den milieu, i hvilken
hon växt upp, alla förutsättningar för att lyc-
kas härmed. Barn af ett hem, där bildning
rådde och andlig och yttre förfining trifdes
hand i hand, hade hon därtill lyckan att redan
tidigt komma under handledning af förträff-
liga lärare i det fack hon valt, men äfven
att få den uppfostran och utbildning i öfrigt,
den »dannelse» med ett ord — för att an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
