Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 7 januari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899.
vända ett betecknande danskt uttryck, för
hvilket vi icke ha något lika godt motsva-
rande svenskt — som utmärker en verklig
dam.
Däraf kom ej blott hennes lätthet att
framställa damer af värld med riktig uppfatt-
ning af det för dem egendomliga, utan ock
den ledighet och förmåga att röra sig i deras
krets, hvilken gjorde henne till en gärna sedd
gäst, där hon under umgänget hade bättre
tillfälle att stadera sina modeller och lära
känna det för deras personlighet karaktäristi-
ska än en artist kan få, som endast mottager
och utför en beställning och icke träffar sin
modell annat än under sittningarna. Man
märker ock dessa hennes konsts bästa egen-
skaper framför allt i porträtt af de medlem-
mar dels af vår svenska aristokrati, af hvilka
vi meddela en afbildning, det med den mest
delikata pensel målade och af finaste uppfatt-
ning präglade porträttet af friherrinnan Ellen
Gyllenstierna, född Stjernstedt, på Krapperup,
dels på de bilder från Eysslands förnäma
värld, med hvilka hon under det sista året
var sysselsatt. Ett prof på dem är det lilla
porträtt af den unga prinsessan af Leuchten-
burg, som våra läsarinnor äfven finna som en
illustration till denna artikel.
Jämte det porträtt af sin mor, som hon
fullbordade i Paris under sina studieår för
Bonnat och för hvilket hon vid världsutställ-
ning 1889 erhöll medalj, samt en bild af prin-
sessan Eugenie af Oldenburg torde de utgöra
hennes förnämsta arbeten. Dock inskränker
sig antalet af de goda konstverk, som hon,
särskildt sedan hon 1889, efter en mer än
tioårig studievistelse i Paris, återkommit till
fäderneslandet, producerat, för visso icke till
några få. Det är en lång och lysande rad
bilder hon utfört, framför allt kvinno- och
barnporträtt, men dock äfven några herrpor-
trätt, som äfven de vunnit rättvist erkännan-
de, om man också får medgifva, att de ej i
fråga om inträngande i och förmåga att återge
karaktären stå på jämnhöjd med kvinnopor-
trätten.
När döden efter endast en kort sjukdom
bortryckte den ej mer än 47-åriga konstnärin-
"ian, stod hon i begrepp att åter företaga en
resa till Petersburg för att fortsätta sin under
fjolåret så lyckligt började verksamhet där. Pör
visso skulle hon, om hon fått fullborda denna
plan, till de lagrar, hon i den ryska hufvud-
staden skurit, ha kommit att lägga ytterligare
andra och än mer, än hon under sin förra
vistelse medhann, där gjort vår svenska konst
hedrad och skattad.
H. A. Ring.
NYÅRSDRÖM.
J
AG SATT i tankar sluten,
det knackade på min dörr —-
jag såg i nästa minuten,
hvad aldrig jag sett förr.
En gubbe, böjd af åren,
med blicken nästan skum,
vid handen ledde våren
in i mitt arbetsrum.
Jag tog ett steg tillbaka
och sporde, hvem han var.
Han sågs sitt hufvud skaka,
knappt hörbart kom hans svar:
— 2 —
»Spörj icke, hvem jag varit,
och icke hvad jag är.
Du ser, jag vida farit,
af dräkten, som jag bär.
Den blekts i ökensanden,
den fläckats ned af blod,
den tvagits ren vid stranden
af Jordans helga flod.
Den strålat i palatsen,
med gyllne kedjor prydd,
den har på afrättsplatsen
till svepning blifvit sydd.
Den skylt en världsstads fasor
af hunger, brott och skam,
men också ur dess trasor
steg stundom hjälten fram.
Spörj icke gubbens yrke,
så konstigt sammansatt.
Men henne här du dyrke —
och nu farväl — — — godnatt!»-
Jag hörde klockor sjunga
med psalmens vigda röst —
min blick föll på den unga
med rosor vid sitt bröst.
Hon var så vän att skåda,
så ljus var hennes blick,
ur hennes händer båda
jag tvänne rosor fick.
En var så svart som sorgen,
den andra var så röd,
som när ur himmelsborgen
går morgonsol i glöd.
Jag darrande dem förde
till mina läppar då —
i blåa rymden hörde
jag nyårsklockan slå.
Daniel Fallström.
KONVENANS.
M
ED »KONVENANS» betecknas ju i dag-
ligt tal de former i fråga om skick och
belefvenhet i umgängestonen, som bland oss ci-
viliserade människor småningom utbildats till
praxis. Former, sedvanor och bruk, hvaribland
många visserligen kunna förefalla ytliga och
småaktiga samt förestafvade blott af flärden,
men hvaraf det stora flertalet dock torde vara
dikterade af klokhet, takt och fin känsla.
Bland unga liberaler har det så godt som
i alla tider hört till jargonen att ondgöra sig
öfver konvenansen samt en »bornerad hvar-
dagsmorals småsinta skrankor». Och så låter
det naturligtvis äfven i våra dagar, ehuru den
»bohémerörelse», som väckts till lif af senare
årtiondes starkt sensualistiska och individualis-
tiska strömningar dock med nästan enastående
hastighet nedbrutit den ena efter den andra
af en äldre tids åsikter och skrankor, och detta
utan att några nya konventionella former ersatt
de gamla. Upplösningen af äldre tiders före-
ställningar är verkligen så genomgripande, att
man med Ejnar i »Brand» vore färdig att
utropa :
»Slukk ikke Stikken, skjont den oser,
for Lygten viser Vejens Spor;
stryg ikke Sprogets gamle Gloser,
for du har skapt de nye Ord.»
Ty i fråga om det passande, såväl som i
fråga om så mycket annat, hafva vi behof af
någon norm, hvilken vi kunna följa. Att upp-
föra sig så, som ingifvelse och känsla bjuda,
och icke efter några uppställda regler, låter
visserligen godt och väl; men, efter hvad man
i alla tider kunnat iakttaga, tyckes det dock
städse hafva funnits en hel del godt folk,
hvars känsla på ett betänkligt sätt missvisat.
Och jag vet ej, om man med något fog skulle
våga påstå, att känslan, denna inre kompass,
i våra dagar visar säkrare än fordomdags.
Kanske snarare en falsk individualism å dennas
vismål åstadkommit en rätt betänklig deviation.
Ty det förefaller ofta, som om detta, »att upp-
föra sig så, som natur och känsla bjuda och
icke efter några pedantiskt uppställda mer och
mindre bornerade regler» — såsom det enligt
den moderna fraseologien heter — af många
anses liktydigt med att allt hvad nyck och
egensinne ingifva är passande.
Behofvet af en bestämd norm att gå efter
kommer också i alla tider att efter brytnings-
perioder, liknande t. ex. våra egna dagars
bohémerörelse, skapa en ny konvenans, och
om vi än kunna hoppas, att denna må utvecklas
i en allt mera hofsam och frisinnad riktning,
så kommer den nog städse att upptaga och
åter upptaga många gamla goda föreställningar
och seder, som väl för en tid kunna komma
i misskredit och kallas petiga och föråldrade,
men som i själfva verket aldrig skola blifva
föråldrade. Lika visst skall det antagligen i
alla tider finnas personer, som af en eller annan
bevekelsegrund skaka i det konventionella galler-
verket. Och måhända gör sig ett slags kultu-
rens offerväsen kännbart äfven på det kon-
ventionella området, men i de allra flesta fall
torde det dock vara en synnerlig beskedlig
martyrdom, som drabbar dess offer.
Konvenansens seder och bruk inrymma nog
mycken ytlighet och mycket snobberi och läm-
na därigenom åtskilliga svaga punkter för an-
grepp, löje och satir. Det förefaller blott obe-
gripligt, att dessa angrepp så gärna blifva af
starkt demonstrativ eller rent af bitter karaktär.
Den ifver att sätta sig öfver konvenansens
lagar, den möda mången gör sig för att trotsa
»fördomar» och undvika att iakttaga en »tom
etikett», men framför allt den harm, som riktas
mot vår beskedliga konvenans, synes röja en
viss inskränkthet eller åtminstone en stor brist
på godmodighet och historisk blick. Ty det
är dock i allmänhet ej ur • tomma intet be-
greppen om det passande uppkommit. Och
när en konventionell uppfattning blir föråldrad,
så faller den bort — om det ock måste tillstås,
att det sällan sker med iltågsfart.
Och om än »det passandes» föreskrifter ofta
iakttagas blott för skenets skull, så hvad mer?
Skenets uppehållande kan lägga en rätt hälso-
sam kapson på hänsynslösheten eller råheten;
och underkastelsen under en, låt vara blott
fingerad, hänsyn innebär dock ett slags hyll-
ningsgärd åt det tillbörliga.
De flesta af konvenansen uppställda lagar
sakna icke sitt stora berättigande — om än
bemängda af öfverdrifter. Och att döma af det
myckna själfsvåld, de otaliga sedligaförlöpningar
och oregelbundenheter, som möta oss, om vi
blicka oss omkring, synas de konventionella
skrankorna i våra dagar så lätt öfverhoppade,
att man vore färdig att beklaga att de blifvit
så låga. Ty det är sorgligt, men sant, att
människonaturen ofta är sådan, att där icke
en sedlig känsla hos individen utgör ett till-
räckligt skydd för denne, där skulle det dock
— särskildt i fråga om ungdom — ganska ofta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
