Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 11 januari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899.
pâ klädedräkten. När den först framträdde, bestod
den af ett slags länga, af tyg sydda benkläder, hvil-
ka gingo upp ifrån höfterna och ända ned till foten.
Detta bruk säges ursprungligen vara tyskt och be-
nämndes »hose»,— »hasor» benämnas ännu strumpor
af allmogen i en del af södra Sverige. Dessa ben-
kläder voro försi vida, men sedan förändrades deras
form till smalare, och arbetades de uti ett enda
stycke tyg eller skinn, som gick ner öfver både ben
och fot, och voro mycket besvärliga att förfärdiga.
Sedan afdelades benkläderna vid knäet, och den
öfre delen fick benämningen »haute de chausse» och
den nedre »bas de chausse» eller endast »bas».
I slutet pä 36:e århundradet var strumpstickning
ett arbete, som kvinnan både i England och Tysk-
land ägde färdighet uti, och äfven en och annan
manlig individ, egentligen i de lägre klasserna, kun-
de dä sticka strumpor’.
De första stickade silkesstrumporna lära burits
af konung Henrik II i Frankrike. Under Jakob I:s
i England tid bar adeln pä landet gula strumpor,
som under knäna knötos med silkesband. Under
trettioåriga kriget buro männen stöflar, med långa
vida skaft, som alldeles undangömde strumporna,
och hvilka voro ett slags skydd för benen emot kulor
och hugg. Efter westfaliska freden kommo de s. k.
spännskorna åter till heders. I Paris hade man på
Ludvig XIII:s tid silkesstrumpor, som voro både
röda, gröna och himmelsblå.
I slutet af förra århundradet hände det i Tysk-
land, att soldater sutto framför sina vaktlokaler och
stickade strumpor.
Vår nuvarande form på strumpan förskrifver
sig från 16:de århundradet och har ej förändrats,
fastän dessförfärdigande sker medels maskiner.
Hedern af det. mekaniska strumparbetets uppfinning
är omtvistad. Somliga säga att det uppfunnits af
en engelsman, som hette William Lee, hvilken var
lärare i en skola i Cambridge i början på 17-.de år-
hundradet, och att han uppfann maskinen för kär-
lekens skull. Han älskade en ung flicka, som var
så upptagen med att sticka strumpor, att hon ej hade
tid att höra på hans älskogsjoller. För att gifva
henne tid att höra på och besvara hans ömma låga
uppfann han en maskin för strumpväfning. Andra
åter säga att strumpväfstolen uppfunnits af Aaron
Hill, hvilken gifte sig som ung student i Oxford,
och att hans hustru måste försörja sig genom strump-
stickning. Så uppfann han en väfstol, som gjorde
honom till en mäkta rik man. Han begärde först
understöd till sin uppfinning af drottning Elisabeth
i England, men hon nekade, och fick han sedan
sådant af Henrik den fjärde i Frankrike. För dessa
medel anlade han ett strumpväfveri i Rouen. I
Venedig infördes strumpväfveriet 1614 och därifrån
- kom det sedan till Tyskland, där det snart bief en
hufvudnäring för befolkningen i flere delar af lan-
det. —
De långa benkläder, som männen numera bruka,
förskrifva sig ej längre än från 1796, men kommo
mycket fort i allmänt bruk och med dem en annan
längd på deras strumpor, som ej längre behöfde
gå upp öfver knäna.
Nu begagnas strumpor öfver hela den civiliserade
världen. Och ej endast som skydd och värme för
ben och fotter äro de nyttiga, utan kunna de till och
med göra tjänst som — portemonnäer. Det är
mycket vanligt på landsbygden att allmogens kvin-
nor, när de varit inne i staden eller I byn och för-
sålt något, gömma penningarna i strumpskaftet och
linda långa stickade strumpeband många hvarf om
benet för att ej skatten skall falla bort.
Man brukar också ibland på skämt säga om en
människa, som är vid dåligt lynne, att hon har
satt högra strumpan på vänstra benet eller tvärtom,
och detta har hennes nerver ej tålt vid. Barnen
bruka i somliga länder hänga sina strumpor vid
nedre gafveln på sina små sängar på nyårsaftonen
i den tron att en ängel i dessa skall lägga en gåfva
till dem på nyårsdagsmorgon.
Som väl är börja de nu så länge moderna svarta
strumporna få träda tillbaka för dylika i ljusare
färger, och är detta såväl af hälso- som renlighets-
skäl mycket fördelaktigt, ty ej är det alla mam-
mor, som äro så förståndiga, att de sticka hvita s. k.
tåhättor på sina barns svarta strumpor för att så-
medels kunna vaka öfver, att dessa ej begagnas för
länge.
Nu afsluta vi denna lilla skildring ur ett af
våra nödvändighetsplaggs historia med den gamla
kända satsen att: »Om den ej tröttat er att höra,
så torde den roat er kanske!»
TT"AMRATEN, vårt lands förnämsta ungdomstid-
ning, kostar för helt år endast 3 kr. Prenume-
rera för 1899 på försök.
HARMONI. STÄMNINGSBILD AF
HELMY RINDERS.
D
RÖMMANDE, milda och veka ljuda to-
nerna af ett Beethovens andante — de
fylla luften i det varma, ombonade rummet
med helgdagsstämning och söndagsfrid . . .
Bordstudsaren under amorinerna låter höra sex
långa slag, brasan i kakelugnen flammar och
sprakar sakta, vinterlikt, —■ skuggorna falla
djupa och täta längst borta vid fönstret.
Gungstolarnes medar glida tyst öfver den
mjuka mattan, — i den lilla gungstolen har
liten Mary satt sig ned med allrakäraste doc-
kan i sin famn; midt emot henne lutar sig
hennes far tillbaka, trött efter dagens mödor.
Så gunga de sakta och stilla och lyssna an-
daktsfullt till den innerliga melodi, hvars skön-
het fyller rummet med en ren, lugn poesi.
Öfver gestalten vid pianinot kastar eldskenet
från kakelugnen sitt fladdrande, osäkra sken.
Hufvudet med dess rikedom af präktigt, guld-
lockigt hår hålles lätt tillbakalutadt, blicken
är fäst vid målningen på väggen, men tankarna
dröja ej där, — de dväljas i det drömmarnas
rike, dit tonerna föra henne ... De mjuka fin-
grarna glida graciöst öfver tangenterna, och
liksom på lek foga sig drömmarna samman
till melodier — hon vet ej rätt hvilka . . .
Under sådana stunder är hon fullt och helt
harmoni, — hon finner utan att söka, hon äl-
skar utan att lida, hon drömmer utan fruktan
för uppvaknandet, hon skänker glädje utan
någon droppe af malört. — — Och hon gri-
pes af en ödmjuk, bäfvande känsla af tack-
samhet inför den lycka, som blifvit hennes . . .
Utanför blåser nordan sin kalla fläkt, snö-
flingorna hvirfla i luften, slädarna ila bjällrande
förbi, spårvagnen rasslar och gnisslar mot
skenorna: lifvet går sin jäktande gång framåt.
Men härinne är det som om tiden för en
kort stund stode stilla. Allt är så drömmande
vekt och fridfullt, allt är värme och ro, allt
andas: hem, hem. Åh, denna korta stund,
den bär i sig så mycket, — den lisar, den
lindrar, den stärker, den fyller tomhet och
längtan, den för dem tillsamman med de fina
band af sympati och förståelse, utan hvilka
ett samlif blir skal utan kärna . . .
Med en enda blick tar hon in hela denna
bild: de båda kära — det bästa hon äger i
världen, — och båda möta de hennes blick,
— hans lugn och öm på samma gång med
det irttryck, som kommer med åren, ett ut-
tryck af själarnas frändskap, — och liten Ma-
rys blick sedan, så klar och öppen, så lätt att
läsa: »hvad mamma spelar vackert!» Och
rundt omkring henne alla dessa minnen, som
följt dem under tio år, dessa småting, hvilka
alla ha hvart och ett sin historia, och hvilka
varit stumma vittnen till deras fröjder och sorger.
I denna stund känner hon så tydligt, att
hvad lifvet äger. bäst ligger ej i den första
ungdomens hissnande fröjd, ej i. den första
kärlekens betagande berusning, inför hvilken
man måste draga andan för att ej mista be-
sinningen, utan att den — för henne åtmin-
stone — ligger i den ljufva ro, den bepröf-
vade kärlek, den bindande sympati, som är
hemmets säkraste grundval — —- —
Kolen glimma och slockna–––- skymnin-
gen breder sig djupare — — arpeggieackor-
den i Schumanns »Nachtstücke» glida som
bleka månstrålar, dallrande, luftiga, visande
hän mot en värld, som icke är vår — en
värld, där det sköna och harmoniska ej möter
oss endast sporadiskt, — en värld, där allt är
idel skönhet, idel harmoni––––––-
KNUT ALMLÖF. ETT MINNES-
BLAD.
o
A
TER är det kungssorg inom den svenska
scenens värld. För icke lång tid sedan
bäddades grafven åt Edvard Swartz, den store
Shakespearetolkaren, därute under Solnas sakta
susande lindar, och nu har Knut Almlöf,
den fine, skarpsinnige, ja, snillrike människo-
skildraren för alltid lagt sina ögon samman.
Hans lifsgärning talar för sig själf inför hela
den bildade allmänheten, och de stora dagliga
tidningarna ha i långa nekrologer uppräknat
alla hans konstnärliga förtjänster jämte listan
af hans roller. Vi skola här endast i korta
drag kasta en blick på hans lif och i minnet
återkalla de högtidsstunder af sann konstnjut-
ning, af oförgätlig fröjd och af uppfriskande
löje, som den store konstnären och komikern
skänkte oss.
Knut Almlöf var född den 9 februari 1829
och son till den store skådespelaren Nils Vil-
helm Almlöf, Sveriges Talma, och dennes maka
Charlotta Cederberg, äfven hon skådespelerska.
Det var ett godt och förnämt hem, ombonadt
af hjärtats adel, där Knut Almlöf såg dagen,
och i hvilket han tillbringade sin barndom.
Han var en liflig gosse med glänsande
själsgåfvor, och fadern önskade, att han skulle
blifva präst, och tänkte sig honom en gång
såsom minst pastor primarius eller på Johan
Olof Wallins ärkebiskopsstol, men Knuts håg
låg icke åt teologien, och den tvåklufna kra-
gen lockade honom icke. Han ville i stället
studera det verkliga människolifvet, sådant det
ter sig i skilda faser, och under detta studium
höll han nästan på att »gå vill på Fyris’ strand».
Men härunder vägdes hans håg till scenen
och där, det kände han på sig, skulle han en
gång bli en rättfärdig, en väldig predikant,
en präst »af Guds nåde».
Beslutet var fattadt, och trots faderns pro-
tester ingick Knut Almlöf vid Pierre Delands
sällskap och debuterade i Upsala såsom Leo-
nard i »Frieri och förställning» den 5 novem-
ber 1851. Han gjorde stor lycka, och det är
just ingen konst för en ung glad student, med
tusen vänner, att debutera i Upsala. Men
han fick en utmärkt läromästare, ty Deland
var själf den yppersta skådespelare inom den
franska komediens område och förstod sin
konst i grunden.
Men studenten satt ännu i lärjungen, och
denne fortsatte att lefva det yra studentlifvet
i sus och dus. En fullständig förändring in-
trädde dock inom några få år. Det var då
Almlöf lyckades vinna Pierre Delands dotters
hjärta och hand. År 1857 firade han sitt
bröllop med Betty Deland, och nu började en
ny tid för Knut Almlöf. Nu med ens blef
han den uppåtsträfvande, högt siktande konst-
nären, hvilkens fantasi flög mot skyn, på
samma gång som hans skarpblick förmådde
pejla människosjälens innersta djup. Hvad
som åstadkom denna förändring är icke godt
att säga — kanske var det den allt danande
kärleken, som mycket förmår och ofta leder
den svage med sin tygel till lycka och sinnes-
lugn. Visst är, att Almlöf blef den mest
exemplariske äkta man, som i allt rättade sig
efter sin fru och utan suckan lämnade hela
regeringsbördan i hennes kraftiga händer.
Då Pierre Deland 1861 upplöste sitt sällskap,
öfvergick Almlöf till Stjernströms mindre teater
och år 1862 till de kungliga scenerna. Att
teckna Knut Almlöfs verksamhet sedan dess
vore detsamma som att skrifva Dramatiska
teaterns historia under närmare trettio år. Han
utgjorde själfva stödjepelaron under denna tea-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
