Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 11 januari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899.
lägger man in små anonyma kitsligheter. Det
är både till idé och utförande af salig pro-
fessor Scholander. Af honom är också den
vackra klubbpokalen, ni ser ståta midt på
bordet, behängd med medaljer och reliker.
Afvenså klubbvisan, som sjunges unisont till
hvarje nyintagen ledamots ära.
Min själ luktar det inte riktigt godt biffstek
— eller är det fågel — från vårt kök! Att
vi skulle ha viner liggande i vår källare är
nog bara tomt skryt.
4 Uu ser ni. huru vi ha det, och hurudana
vi äro.
Påminn er, söta fröken, hvad ovett vi få
uppbära, därför att vi ej kunna enas i utställ-
ningsfrågor o. a. Men ingen tänker då på,
att det i dessa lifaktiga tider är partibildning
inom alla områden. Politiken att börja med!
Och se på de allvarliga vetenskapsmännen!
bå ursinnigt som de bekämpa hvarann, per-
sonligt och skandalöst. Och teatervärlden!
Och författarne! Inom industrien och inom
yrkena! Ni själfva, mina damer, inom kvinno-
frågan!^— Apropos, har ni läst Ellen Keys
sista tvadelade bok? — Men af oss begär man,
att vi skola vara sådana änglar! Och dock
äro vi endast människor, fastän, förstås, högt-
stående. Men huru vi här hos oss kunna
kasta splitet undan, glamma som glada, god-
modiga sällar, taga hvarann i hand och dansa
slängpolska vid juletid, blifva rörda till tårar
öfver litet och skratta åt ingenting!
Därför ha vi också känt behofvet af ett
gemensamt hem, därför ha vi också förtjänat
att ha ett sådant, och därför ha vi också det
lilla allra sötaste hus i världen!
Hör, nu börjar musiken.
»Får jag lof att bjuda upp ...»
Aj, för katten, nu kom prins Eugen och högg
henne ifråu mig.
Carl Larsson.
VID AFTONTOALETTEN.
M’AMMA har vikt upp sin klädning och tar stora
förklä’t på,
runät om henne bidar ifrigt flocken utaf
hennes små,
Lars, den äldste, stora mannen re’n med åtta år på
nacken,
står och skrufvar halft förlägen hit och dit på skodda
klacken,
medan Hilda och Matilda, tvillingparet, trycka tätt
sina hufvuden att skåda Lillans aftontoalett.
Mammas vana fingrar lossa fort och lätt på nål och
band,
och den lilla kroppen vecklasfram urplaggen efter hand.
Mjuka lemmar sträcka ut sig, taga spjärn och styft sig
spänna,
lyckliga att icke längre kläders tryck och hinder känna,
och en liten hand, som. famlar, griper hvad den först
får fatt,
Lasses lugg, som ifrigt ristas under syskonskarans skratt.
Svedan känns, men Lars dock icke näns att lossa
Lillans tag.
— Vore flickan ändock pojke, hvilken karl det bief en
dag! —
Dock, hansögon, hvilka ömma mot den lilla systern blicka,
tala om, att han förlåter, att hon bara är en flicka,
och att redan i hans hjärta manlig instinkt vaknat, som
visar hän mot stolta rätten att en hjälplös värna om.
Mamma läserpysens tankar, och hon 1er mot honom ömt.
Ack, visst mången storhetstanke har hon för sin gosse
drömt !
— 2 _____
Men må glans och ära svika, blott den storhet han får
hinna,
som ett hjärta genom kärlek och barmhärtighet kan vinna,
och hvars brodd mer kraftigt spirar, där den re’nfrån
barndomsdag
lärt i syskonkretsen följa enighets och kärleks lag.
Och på väna barnagruppen öfver minsta syster böjd,
hvilar hennes blick med skimmer af den bästa moders-
fröjd.
Hon har glömt de tunga nätter, då hon lidit, då hon
vakat.
Hon har glömt de glada fröjder, hon för barnens skull
försakat,
när hon ifrånfestens glädje kanske nog med saknadgått,
därför att honför de kära lejda händers hjälp försmått.
Själf hon odla vill och rensa deras själars unga teg,
och hon räknar ej sin möda, ej de många trötta steg. —
Men den lille, van att finna tröst och skydd i moders-
famnen,
han skall söka än som vuxen med förtroende den
hamnen
och i lifvets dust, som fordom, då det gällde lek och
skämt,
önska modershjärtats samklang, råd och tröst och hjälp
alltjämt.
—h.
OUPPFYLLDA DRÖMMAR.
• •
* A R DU LYCKLIG mitt barn?» frågar
den bekymrade modern sin vid unga
år bortgifta dotter, då hon blir ensam med
henne vid första besöket i det nya hemmet.
Den lilla frun ser upp från sitt arbete.
»Ack ja, mamma, mycket — men —»
»Hvad, mitt barn, ett ’men’?»
»Det är intet att tala om, mamma! Erik
är ju så god och älskar mig så högt — det
är fullkomligt mitt eget fel, att jag drömde
mig många förhållanden annorlunda, än de’ i
verkligheten gestaltat sig. Jag hade hoppats,
att allt skulle blifva så som jag tänkt mig
det: Erik mest hemma, alltid intresserande sig
för mig och för min skull hvarken skyende
möda eller besvär. I stället för allt detta är
jag mycket ensam ; affärerna taga så starkt
hans tid i anspråk. När han kommer hem,
är han trött och slapp — kort sagdt, det blef
annorlunda, än jag drömt mig.»
Ja, det blir verkligen här i lifvet helt annor-
lunda för manga, än hvad de planerat och
tänkt sig; för den unga frun, som i äkten-
skapet väntat sig realiserandet af ouppfyllbara
drömmar; för fadern, hvilkens käraste för-
hoppning är att en gång se sonen slå in på
hans egen lefnadsbana, under det att dennes
anlag och håg ligga för något helt annat; för
modern, som så gärna hade sett sitt barn i
en lysande lefnadsställning, men med sorg
måste afstå från sin dröms uppfyllelse för att
se sin dotter följa den man, hvilken vunnit
hennes kärlek, till hans anspråkslösa hem; för
konstnärinnan, som med glänsande förhopp-
ningar träder fram för publiken och, sedan
hon förgäfves sökt vinna dess. gunst, slutar
med att blifva en enkel lärarinna. Och på
liknande sätt går det för tusen andra. Dröm-
mar gå som strömmar, och inför verklig-
heten upplösa de sig endast alltför lätt i tomt
skum, men ouppfyllda drömmar äro skuggor,
som för beständigt innästla sig i våra hjärtan
och skymma blicken för lifvets ljusa sidor.
De ställa sig hindrande och störande mellan
oss och vår lycka och äro som lömska andar,
hvilka endast med den yttersta stränghet och
allvarligaste själfbehärskning låta förjaga sig.
Den som hoppas och inbillar sig för mycket,
åstadkommer i lifvets allvar oändligt litet och
sträfvar efter ett fantom — ofta till slutet af
sin tillvaro.
»Behåll dina ögon klarseende, mitt barn,»
sade tidt och ofta en gammal afhållen fru af
mina bekanta, »klarseende ögon och ett redigt
hufvud, det är hufvudsaken. Då ser världen
dubbelt vacker ut. »
Hon hade rätt ocli hade äfven genom sitt
eget exempel gifvit en den bästa förebild.
»De många drömmarna har jag alltid hållit
borta från mig,» menade hon leende, »ty af
luftslott blir det i verkligheten ingenting. Man
måste hålla god ordning i sitt hufvud och i
sitt hjärta just precis som i hemmet. Äfven
tankarna måste lära sig lyda. Det går så
småningom, om man försöker vänja sig därvid.»
Da jag efteråt hörde talas om de öden, som
hon genomgått, beundrade jag den gamla frun
ännu mer, och hennes karaktär, som passade
så väl i hennes verkningskrets, blef mig allt
kärare. Uttryck som: »Det hade jag tänkt
mig helt annorlunda! Ack, huru bjärt verk-
ligheten sticker af mot mina drömmar!» —
sådana ord, hvilka man så ofta får höra, har
jag aldrig hört från hennes läppar; hon läm-
pade sig harmoniskt efter alla förhållanden,
men upptäckte dock alltid i dem något ange-
nämt och godt.
Människor sådana som hon blifva tyvärr
allt färre. I de flesta familjer drömmer hvar
och en sin egen dröm om lifvets lycka och
tages ur sin villfarelse, då den icke går i full-
bordan. Och under dessa drömmar försummas
de plikter, som de närmast för handen varande
förhållandena ställa. Detta fel finner man i
allmänhet vida oftare hos kvinnorna än hos
männen, och säkerligen är orsaken härtill att
söka i den vanliga kvinnornas oförnöjsamhet,
som i deras hjärtan tillintetgör alla bättre
känslor, all glädtighet och sorglöshet. Sär-
skildt i äktenskapet måste man kraftigt kämpa
mot de öfverspända drömmarna. Kärleken
försvinner icke i ett äkta äktenskap — den
blir sig alltid lika — men illusionerna vissna
bort; äktenskapet, det är verkligheten, som
man maste halla till godo med sådan den är.
Endast den kvinna, som — om också med
en djup suck — afstår från ett drömdt ideal
och i sin man lär älska människan med alla
hennes förtjänster och fel — endast en sådan
kvinna förmår i längden uppfylla de anspråk,
som hem och familj ställa på henne, lycklig-
göra sin omgifning samt känna sig själf lyck-
Jig och belåten.
A. II. G.
»SKO, SKO LITEN FOT».
S
KO, 8KO LITEN FOT,» säger mor och drager
den mjuka varma strumpan öfver sin älsklings
lilla rara fot och knubbiga ben. i Ptro, ptro,»
säger liten och så drager hon strumpan af. Och
mor 1er och liten 1er, och båda äro de så innefligen
intresserade af leken. Men ej tänker mor och än-
dock mindre tänker liten på, att den leken är i det
hela ganska ny och att mödrarna i en ej alltför af-
lägsen forntid ej ägde några strumpor att sätta på
sina älsklingars fortskaffningsledamöter. Därför
vill Idun till mors uppbyggelse tala litet om strum-
pans historia. Den är alldeles för invecklad för
litens öron, men mor kanske lyssnar till den.
Man betviflar, att bruket af strumpor var allde-
les okändt hos de forntida kulturfolken, därför att
uti en egyptisk konungagraf lära funnits kortstrum-
por, konstnärligt stickade af fin ull med fina ränder
och genombrutet mönster. Tidens tand hade gjort
dem mörkbruna, och till formen voro de gånska
olika nutidens. Foten var nämligen delad i tvänne
delar, en för stortån och en för den öfriga foten.
Samma modell som nu begagnas till s. k mul-
vantar.
I bruk var strumpan dock ej i början af medel
tiden, fastän lyxen då var ganska stor i afseend
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
