Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 11 januari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 5 — IDUN 1899.
STORA. SAMLINGSSALEN I NYA KONSTNÄRSHUSET.
till
pp»
–JBgSBzg
isisi
i.."’// Ii PI
■As»)
ilavs.W
inmaliMiià nmiiifti
hagliga rum, var om möjligt ännu mera grått, mera
liflöst. Glädje, arbetslust, hopp, fruktan — allt var
borta — grått, grått. Jo, visst arbetade hon, me-
kaniskt, hon var ju tvungen därtill, då hon höll på
med afhandlingarna för sina examina, men det var
ett arbete utan nerv, utan lust, utan tanke på resul-
tatet af detsamma.
»Kanske,» fortsatte hon sin tankegång, »har jag
jfo» arbetat alltför energiskt förut, och detta är reak-
7 ‘ tionen — kanske —- ja, inte tjänar det till något
att bråka om orsaken 1 Man måste ju stiga upp, ar-
beta, äta och stundom ge sitt bidrag till konversa-
tionen och sen — ja sen lägga sig igen — för att
nästa dag börja detsamma! Och detta är hvad män-
niskorna kalla att lefva! — Men borde du ej vara
glad att stå så nära det mål, hvartill du länge sträf-
vat? — Ja, hvartill tjänar det då egentligen utan
kraft att verka något? — Dina anhöriga då? — De
äro ju så fjärran — fast nog är det godt veta sig
äga dem. Vänner? — Åh ja! Nog har jag, om
någon, idealiserat vänskapen, men äfven vännerna
trifvas ej längre hos en, än man är intressant,
kan roa och tjäna dem. För öfrigt gör det det-
samma, jag orkar ej med något nu!»
»Ändå!» Sigrid Verner hade under meningsut-
bytet med sig själf just stannat framför fönstret och
blickat ut i den gråa omgifningen, då en knackning
hördes och Elin Frank trädde in, utan att vänta på
inbjudning. De båda flickorna hade sina rum i
samma våning af pensionatet och hade, oaktadt
vidt skilda åsikter i mångt och mycket, blifvit för-
troliga vänner. Begåfvad med en sällspord intelli-
gens, ett varmt hjärta och ett par outgrundliga djup-
blå ögon, hade Elin Frank eröfrat den något äldre
Sigrid med storm, och ofta hade denna senares klara
förstånd kommit till korta inför väninnans varma
känsla, lättrörlig som hafvets våg. Flon hade ock
ett så smidigt väsen, något så barnsligt trots sin
stora begåfning, och kunde skämta och smeka sig
till mer än ett medgifvande från den eljes strängt
konsekventa Sigrids sida.
Elin slog sig ned i soffan som det tycktes full-
komligt oberörd af den dystra stämningen hos både
rummet och värdinnan. Fiennes ljusa hår såg lika
själfsvåldigt småkrusigt ut som vanligt, och de där
outgrundliga ögonen fästades med djupaste intresse
på hennes lilla fot, iförd en splitterny elegant känga.
»Så bra, Siggan, att du ej arbetar: jag har ett
så trefligt förslag för aftonen, som du måste gå
in på!»
»Jag skulle arbeta, om jag icke hade .hufvudvärk;
nu kan jag inte.»
»Kära barn, har du hufvudvärk, så ledsamt!»
Tonen var lätt.
»Ah, det är då intet nytt för dagen, jag har haft
det i veckotal snart, fast det kan ju inte vara af
intresse för dig » Hon hade velat bita tungan af
sig, minst af allt ville hon ha medlidande nu, då
Elin ej ens förut märkt hennes tryckta stämning.
Hvad behöfde hon henne? Hvad ville hon egent-
ligen här?
»Du är inte nyfiken på mitt förslag, Sigrid?»
»Nyfikenhet har just aldrig hört till mina ut-
märkande egenskaper.»
»Men om det nu vore något, som gjorde dig
godt?»
»Intet kan göra mig godt, när min envisa huf-
vudvärk börjat; det tycks du ha glömt.»
Sigrid undrade själf öfver hvad som kunde göra
hennes röst så sträf. Den var eljes så sympatisk.
Ofrivilligt såg hon bort till väninnan, som med en
halft förebrående, halft sorgsen blick gått fram till
ett af fönstren. Så! Nu skulle hon slå upp detta,
rulla ned gardinen, göra det bekvämt för Sigrid på
soffan, med sina mjuka fingrar stryka hennes stackars
panna samt sedan slå sig ned på en stol bredvid
soffan och smågnola någon af Sigrids favoritmelo-
dier, tills denna föll i halfslummer eller åtminstone
i en plågfri dvala. Därpå skulle Sigrid som i en
dröm se henne sväfva bort — in till sitt arbete.
Men hon misstog sig fullkomligt. Elin gjorde intet
af allt detta nu, utan såg pröfvande ut i luften och
sade dröjande: »Ja visst är vädret kusligt, men du
går ändå med, Siggan, inte sant?»
Innan denna hann betänka sig, var hennes
»hvarthän då?» uttaladt.
»Jo, vet du, när jag hörde talas om det, fick jag
sådan lust att gå dit och höra. Ser du, här är en
lappfamilj i stan, som reser för att skaffa medel till
en skola i sin hembygd. Husfadern håller föredrag
om lifvet i höga norden och så sjunga de — på sitt
eget språk — du. Här du inte lust?»
»Kan inte säga; hvar är det?»
Elin såg litet brydd ut. »Det är i missionshuset,
men detta bör ju ej afskräcka dig, då det ej är fråga
om någon predikan. För öfrigt är det bäst du går
med och tar vara på mig, Liebchen!»
Hon hade återfallit i sin vanliga halft bedjande,
halft skämtsamma ton, och väninnan var besegrad.
»Nå ja, om du ändtligen vill så ... men nöjet
lär nog ej bli stort.»
Elin kastade en slängkyss på måfå inåt rummet
och dansade bort till dörren. »Klockan sju då!
Au revoir!»
Till sin egen harm kunde Sigrid ej frigöra sig
från en känsla af nyfikenhet, då hon om aftonen in-
trädde i den stora, sparsamt upplysta salen. Ej
att den väntade underhållningen kunde åstadkomma
detta; alldeles icke ! Men Elin Frank brukade stundom
besöka gudstjänsterna här, och hennes vän hade
aldrig kunnat förstå, hur hon med sin estetiska
anläggning och fina känsla kunde finna sig till-
talad häraf. Låt vara att predikanterna talade i
bästa afsikt; deras språk — Sigrid visste det — läm-
nade åtskilligt öfrigt att önska, och själfva omgif-
ningen måste ju förefalla helt profan. Den gaf ej
heller intryck af kyrka, ehuru den var inredd på
ungefär samma sätt som en sådan med två bänk-
rader, läktare på sidorna och en talarstol i fonden.
Kanske var orsaken till stor del den, att åhörarna,
som talrikt samlats, nästan alla utgjordes af arbets-
folk i sina hvardagsdräkter. De samtalade dämpadt
och nickade till bekanta på afstånd. Elin tycktes
hemvan: hon tog sin vän helt beskyddande under
armen och kryssade sig framåt längs midtgången,
tills hon funnit en bra plats ungefär midt i salen.
Det var med en känsla af välbehag, Sigrid sjönk
ned på den hårda bänken, och hon kände något lik-
nande tacksamhet öfver den allmänna hvardagsstäm-
ningen och halfdunklet, hvilka tilläto henne att
obesväradt luta sig tillbaka och sluta de trötta ögo-
nen. Det förnams som en oförklarlig känsla af
ro och ensamhet midt i denna omgifning.
Några djärfva glada ackord från orgeln afbröto
snart deDna ro, och efter det korta förspelet in-
stämde församlingen med friska röster i en andlig
sång, hvars innehåll för Sigrid gick nästan fullkom-
ligt förloradt. Hennes inre uppreste sig mot denna
glada rytm, då just några mjuka, smältande toner
skulle verkat så välgörande. Hur kunde man då
sjunga så gladt en sådan tråkig kväll? Och hur
kunde en gammal man ha ett så genomgående för-
nöjdt leende ansikte som den lille gubbe,hvilken nu
med raska steg sprang uppför talarstolens trappa
och med lifliga åtbörder började tala?
Han kunde vara omkring sextio år med ett vaket
intelligent uttryck i de mörka, muntra små ögonen,
och hans sätt att röra sig och gestikulera gaf ett
klart intryck af lappfolkets kvicksilfvernatur.
Efter att i korthet ha angifvit de skäl, som gaf
honom, den fattige lappmannen, mod att uppträda
inför en samling vida mer bildade människor än
han själf, öfvergick han till att tala om förhållan-
dena i höga norden, och Sigrid, som i början af
föredraget sysselsatt sig med att studera hans an-
siktstyp och det för henne ovanliga i hela omgif-
ningen, öfverraskade sig efter en stund med att
befinna sig i ett snötäckt landskap under en hög
frostig vinterhimmel, belyst af flammande norrsken
och tindrande stjärnor. Naturen i all sin vördnads-
bjudande storslagenhet trädde inför henne, och omed-
vetet höjdes hennes bröst för att insupa den svala,
rena fjälluften.
Men ej länge fick hon så dväljas ensam med
naturen. Taflan får lif och färg. Kåta vid kåta reser
RÖDA RUMMET I NYA KONSTNÄRSHUSET.
Ä’-sn
iilHüf :
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
