Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 11 januari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 6 —
sig pa snöfältet, lifliga små gestalter, män, kvinnor
och barn, i pittoreska dräkter syssla ifrigt omkring
hvarandra. Ljudet af klubbornas slag mot pålarna
och skramlet af husgeråd blandar sig med barnskrik
och hundskall. Det är ett mödosamt arbete, dessa
sma människor förehafva, och i början synes det,
som skulle det vara fruktlöst att söka bringa ord-
ning i det kaos som omger dem. Dock lyssnar man
förgäfves efter utbrottet af otålighet eller dåligt
lynne. Nej, sprudlande skämt, då ett litet missöde
inträffar, välvillig hjäip af fyra händer, där två ej
räcka till, förnöjsamhet och glädje öfverallt! Så
småningom lägga sig de bullrande vågorna till ro,
oph en efter annan af de små gestalterna intager
sitt nya hem.
Sigrid följer dem, lockad af det flammande eld-
skenet, från kåta till kata. Fattige Mattis unga
hustru, Laila, visar henne, strålande af stolthet och
glädje, sina »små barn», där de tumla omkring på
kåtans hårdfrusna golf, obekymrade om att deras
toalett kunde lämna åtskilligt öfrigt att önska. Hon
är frispråkig, Laila, glad och frisk som vinternyet
däruppe i hennes land, och Sigrid deltager i hennes
och barnens joller, dubbelt skrattretande genom den
rotvälska de tala, med den påföljd att hela säll-
skapet, hon själf inberäknad, skrattar så ögonen
tåras. Men omsider tröttna de små och viras in i
sina. renfällar, där de snart slumra ljuft. Laila och
Sigrid sitta då framför den halfslocknade elden.
Den unga lappkvinnans ögon ha fått ett drömmande
uttryck.. Hon talar äfven nu om sina barn: »Se bara,
ett fattig Laila önska — att mina barn lära läsa i
bok. Gammelfar — han är död — lärt mig och
mannen. min om Gud. Åh, Gud älska ock fattig
lapp. Yi ville läsa mera om honom i hans bok —
men gammelfar är död.o Pilki, rike Mattis son, kan
läsa bok och skrifva. Ah, om Laila en gång få se
sina småa barn sitta med bokar i sina småa knän!»
Och upplifvad af den tjusande framtidssyn, hon själf
framtrollat, skrattar Laila åter, så att de hvita tän-
derna lysa. Sigrid 1er genom tårarna, tar farväl och
inträder i gamla Elkis. kåta.
Här har elden på härden nyss slocknat. Blott
ett och annat glimmande lyser stundom upp en del
af bostaden och faller då på den gamlas lugna
förnöjsamma anlete, där hon slumrar, väl inlindad
i renfällar. En lapphunds vresiga morrande är det
enda, som stör tystnaden. Men gif akti Lätta fjät!
höras utanför, och Margit, Elkis väna dotter, sticker
in sitt hufvud genom tältöppningen för att se, om
den gamla är i ro eller om hon önskar något. Allt
väl! — och hon går åter ut i det flammande norr-
skenet, där den unge Pilki väntar henne, Pilki, som
kan läsa i bok. Han kan ock af sig själf tala fagra
ord, den hurtige trohjärtade Pilki, och den unga
flickan, som nyss därute under stjärnorna svurit
honom sin tro, lyssnar hänförd. Där klappa varma
hjärtan äfven i frostkall nord •— leende, tjusande
framtidsdrömmar hägra äfven där för unga sinnen.
»Gud signe eder,» hviskar Sigrid och fortsätter sin
vandring, tills hon hejdas af något, som nästan
skrämmer henne. Är det en människa eller hvad?
— »Heju, Heju, åh så sökte jag ändå upp dig!
Vargen tagit dig, sade de, och jag icke få gå efter
dig. Tre dagar lefva jag utan dig, sedan jag på
skidor löpa två dagar genom fjällen, vädra, söka —
hitta hunden min, vännen min halfdöd. Åh — nu
få jag mycket stryk, men har Heju åter!» Sigrid
vågar sig närmare och finner hopkrupen på den
gnistrande snön en halfvuxen pojke och en raggig
lapphund, blödande och utmattad. Det är ej mindre
tilltalande att här bevittna den pröfvade troheten,
än. att nyss därborta vid Elkis kåta höra trohets-
löftena. Varsamt med af segerglädje och ömhet
strålande ögon upplyfter den unge lappgossen sin
utmattade vän och styr kosan mot hemkåtan —
där han väntar agan för sitt själfrådiga och farliga
företag. Måhända veknar dock moderns hjärta, då
Dagen ser jag bräckas,
Fram går ljusets flod,
Dalarna, som väckas,
Svara: »Gud är god.»
Skogens fåglar sjunga
Med ett glädtigt mod,
Där på kvist de gunga,
Kvittra: »Gud är god.»
Själ, vak upp och svara
Dem med nyfödt mod:
Höj din lofsång klara:
»Gud, vår Gud är god ! »
Ej förrän sångens sista ton förklingat återföres
den unga drömmerskan till verkligheten. Hon ser
sig halft förskräckt omkring. Jo, en ung lappflicka
är det som sjunger, men ej den som Sigrid vid
sångens början från höjden af lapplägret sett på
skidor ila öfver den frusna skaren. Nej, den unga
främlingen, föreläsarens dotter, står i den sparsamt
upplysta salen på den plats hennes fader nyss läm-
nat, och sjunger accompagnerande sig på en gui-
tarr om sitt hemlands fjäll. Måhända är det där-
för sången, oaktadt sitt glada innehåll, klingar nå-
got vemodig. Sigrid ser sig omkring. Ja visst! Där
bredvid henne sitter Elin, leende som alltid, och
rundtomkring alla dessa obekanta ansikten, hvil-
kas förnöjsamma uttryck nyss ingifvit henne en
känsla af förtrytelse. Nu är hon åter sig själf, och
hon undrar ett ögonblick om det verkligeu varit den
lille lappmannen, som fört henne omkring i sitt
hemland, eller om hennes egen fantasi, oberörd af
gubbens tal, gjort denna utflykt. Huru som helst:
hon har dock varit i höga norden, har inandats
dess rena lufti Uhl hon förnimmer nu tydligt lamp-
oset och värmen härinne och reser sig, följande de
öfrigas exempel. Äfven nu är Elin lots genom
hon ser sin älskling oskadd komma åter och hör
hans gläd.je öfver att hafva räddat sin trogne kam-
rat. Sigrid hoppas det.
Snart har hon dock förgätit de båda vännerna för
de nya tafior, hon alltjämt uppsöker. Slutigen stan-
nar hon på höjden utanför lägret och skådar halft
vaken halft drömmande omkring sig. Allt är så
underbart, så stilla och högtidligt, så storslaget och
dock så tjusande mystiskt. Men nu förnimmes en
sakta susande vind, hvilken stryker öfver nejden,
och småningom förbleknar norrskenet och bytes i
en underbar, dallrande halfskymning, ur hvilken ett
blekt ljus framträder. Sigrid tycker sig höra natu-
rens hjärta slå, det är, sbm fängslade henne en un-
derbar makt häruppe, som ville hon aldrig lösas ur
den mystiska förtrollning, som gripit henne. Hon
är ett med naturen, en del af det oändliga, ej en
svag jordmask, som måste frukta dess dolda kraf-
ter.
Morgon mellan fjällen,
Klara bäck och flod,
Sorlande mot hällen,
Sjungen: »Gud är godi»
trängseln, och under det denna än räcker hander
åt en leende gumma än talar ett par ord med er
ung arbetarhustru återföres Sigrid motvilligt allt
mera till verkligheten Så — nu äro vi snart lyck
ligt genom trängseln i den långa gången och ser
ut i den disiga gråkalla luften, mörk och tung
Sigrid kväfver en suck, sluter ögonen och håller
Ihårdt om sin väninnas arm, under det de passers
den mörka förstugan. Ett utrop från Elin kom
mer henne ett hastigt se sig omkring. Nej, det äi
icke en synvilla : stjärnor, tindrande gnistrande stjär
nor på hög, stålblå himmel 1 Och hvilken luft, ej
tung och fuktig, utan ren, ren och lätt! Till ocli
med gatstenarna, hvilka en lång tid glänst och
varit hala af fuktighet, ha på den korta stunden fått
en betydligt ljusare nyans. De båda vännerna ut-
byta ej ett ord rörande den glädjande förändringen
i omgifningen, men stegen bli hurtigare, andningen
djupare och blodet pulserar lifligare för hvarje
minut. Vid mynningen af den långa, nu folktomma
allé, de ha att passera för att uppnå villan, stannar
Sigrid och visar nedåt densamma. De kala trädens
skuggor aftecknas tydligt mot den ljusa sanden; det
är, som hade de lif. Denna gamia allé med sina
mystiska skuggor innesluter för Sigrid en hel värld
af ljusa minnen. De komina nu smygande och
smälta med mjuka varma händer den sista tunna
frostslöjan, som ännu återstår af all den kyla i
hvilken hennes sinne en tid legat fängslat, och, som
befriad från en fiendtlig makt, slår hon i stor-
mande tillgifvenhet armarna om sin väninna. »Elin!
— Förlåt!»
En enda blick ur Elins strålande, en smula
fuktiga ögon säger, att hon länge sen förlåtit, och
att hon fröjdas att åter känna igen sin vän. Denna
är emellertid ej fullt densamma som förr: hennes
lugna behärskning — sig lik i alla skiften — tycks
ha flytt, känslorna stiga öfver sina bräddar. Det är
vårfloden, som löst sig ur vintertäcket, och barns-
ligt jublande stormar utför höjderna!
»Du små, kära älskade barn, så jag håller af
dig, af stjärnorna, af träden, ja af hela universum !
Nej! Låt mig hållas! Låt mig känna, att jag är
ung och stark och lycklig, och att jag har den
bästa ädlaste vän på hela jorden! Åh, hur kan man
göra lifvet så smått och eländigt och grått, då det
dock är så stort och härligt och rikt! Och du, Elina
min, aldrig skall Siggan glömma att du tålmodigt
släpat he’nne ända upp till Lappland för att visa
henne hvad som här nere var skymdt af dimma och
gatudamm! Ja — du har rätt: — nu är jag ifrig,
berusad af lefnadsmod, om du så vill; men du
känner mig tillräckligt för att tro mig, då jag säger,
att den rena luft, jag i kväll andats, skall äfven för
framtiden hos mig bota anfallen af kväfning. Åh,
att jag åt alla halfkväda kulturträlar kunde ge lite
friskhet, en fläkt af verkligt lif! Åh, se, Elin, ett
stjärnfall I»
Följande dag diskuterades vid frukostbordet i
F ska pensionatet lifligt den bal, säsongens glans-
punkt, som var bestämd att äga rum följande vecka.
Det väckte både förvåning och förstämning, då Elin
Frank förklarade, att hon och hennes väninna be-
slutat afstå från nöjet.
»Men hvarför i all världen då, för blott ett par
dagar sedan talade ni ju om att gå till sömmerskan?»
utropade en liten liflig kontorist med ett piggt, nå-
got emanciperadt utseende.
»Ja visst, men vi ha hittat på något mycket
roligare,» inföll Sigrid med en skälm i ögat.
»Roligare!! — Hvad då?»
»Vi skola koka knäck i min kakelugn.»
Allmänt skratt! Men den lilla kontoristen fick
trots sin nyfikenhet ej veta mera om orsaken till
det ändrade beslutet.
Ett par timmar förut hade i den resande lapp-
mannens enkla logi inlämnats ett konvolut adresse-
nt till honom. På det inneliggande brefarket
lästes: »En hälsning och ett tack till Lappland.» Fem
riksbanks-tior föllo ur detta ark, då lappen förvånad
upptog det. De voro glänsande och nya, men så
representerade de också värdet för ett par ljusa luf-
tiga baltoaletter.
YVETTE GUILBERT, PARISERVARIE-
TÉNS MEST LYSANDE STJÄRNA.
mm
laii
P
ARISERVARIETÉNS mest lysande stjärna, den
världsberömda chansonettsångerskan Yvette
Gwilbert, har nu uppgått äfven öfver Stock-
holms horisont, sedan fru Anna Norrie »varslade»
henne redan före jul genom att på sina »historiska
musiksoaréer» upptaga några sånger ur bénnes
repertoar. Nu ha vi fått höra och se henne själf,
ansikte mot ansikte; men för dem, som ej förunnats
denna förmån, bringar Idun här hennes porträtt.
Yvette Guilbert är ovillkorligen den mest fram-
stående i sin genre. Då hon för närmare tio år se-
dan för första gången uppträdde i Paris, skänkte
den franska hufvudstadens kritik villigt sitt erkän-
nande åt det briljanta föredraget hos denna upp-
gående stjärna på café konserternas aftonhimmel.
Det rykte hon då förvärfvade sig har allt sedan
dess icke endast förblifvit detsamma, utan det har
stadgat sig och vuxit än mer: Yvette är ännu i
dag »la grande Guilbert».
Yvette Guilbert är så till vida ingen alldaglig
personlighet, som hon försmår att imponera medels
gängse knep i toalettväg: utan hvarje juvelsmycke,
i enkel urringad hvit sidenklädning brukar hon upp-
träda inför sin publik ; det intryck man får af henne
är af utpräglad elegans, och därför förefaller det
icke, som om den goda umgängestonens skrankor
skulle öfverskridas, om till och med någon gång
föredraget glider in på det vågades område.
Sångerskans röst är icke omfångsrik, och när
Yvette »sjunger och föredrager», så lägges hufvud-
vikten på föredraget. Hon är framför allt »fa grande
diseuse» med en oförliknelig fraseringskonst. Den
välljudande rösten, det intelligenta och själfulla
ansiktet, den utomordentligt vältaliga, men måttfulla
gesten, se där de aldrig svikande medel, dem Yvette
Guilbert med ofelbar träffsäkerhet använder till att
framtrolla för sina betagna åhörare de bilder, hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
