Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 18 januari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899.
DEN NYA HORNBORGASTUGAN PA SKANSEN.
huru en sådan tanke uppkommit i min hjärna.
Men ju längre mina tankar gingo, dess fastare,
blef också min öfvertygelse, att en uppkom-
ling fått mycket af lifvets sorg på sin lott,
ja, så mycket, att han är djupt beklagansvärd.
Du känner honom väl från tidningarnas
skämtafdelning ! Det är han, som vid midda-
gar kallar champagnen vatten, eller som icke
tillåter, att hans gäster under natten dricka
annat än vin eller öl. Det är han, som låter
måla porträtt af döda förfäder, om hvilka hvar-
ken han eller någon annan känner det minsta,
det är han, som på konstutställningen beund-
rar tafvelramarna. Han uppträder ofta och
gör sig alltid löjlig.
Uppkomlingen har växt upp i eu krets, där
arbetet för brödet tog all tid och alla krafter
i anspråk, och där själens odling fick stå till-
baka. Kanhända anade han, att den åker han
plöjde var något mera än den svarta mull,
som gaf honom rika skördar, eller att i vatten-
fallets hrus fanns något annat än den kraft,
som dref de surrande maskinerna. Men mera
än aningar kunde det sällan bli. Vetandets
och skönhetens tempelportar voro för honom
slutna.
Så växte han upp. Genom ihärdigt arbete
eller kloka beräkningar samlade han gods och
guld. Kanske var guldet icke alla gånger så
rent på ytan, men det var dock guld. Dess
vikt var god, och det klingade så skönt i värl-
dens öron.
Nu började han se sig omkring och fann,
att kan kommit in i en annan omgifning. Han
såg, att då människor ägde mera än hvad
som behöfdes för deras dagliga nödtorft, ville
de äfven njuta af lifvet. Han lärde sig äfven,
att njutningen kunde vara antingen rå och
djurisk eller ädel och upplyftande. Kundt
omkring honom funnos människor, som allt
från sin födelse tillhört de kretsar, dit han
genom sin förvärfvade rikedom ansåg sig ha
rätt att räkna sig. Dessa människor kunde
njuta af allt skönt eller djupt i form eller
tanke. Där han ingenting kunde se, där upp-
täckte de en hel värld, som förtjänade deras
beundran.
Han ville blifva såsom en af dem. Den
mest berömde bland alla arkitekter byggde
hans hus, men då huset blef färdigt, kun-
de han ej fatta det konstnärliga i dess
proportioner För honom, syntes det mahända
allt för litet, han hade väntat sig ett intryck
som af ett stort palats. Konstnärer inredde
hans våningar och ordnade hvarje liten små-
sak med en fulländad smak, men då trifdes
han icke i sitt hem. Han kunde aldrig känna
sig hemmastadd, och då han ändrade och
flyttade om efter egen smak, såg han, huru
människor i smyg logo åt han anordningar.
Och så förstod han då, att det han önskade
sig, icke kunde köpas för penningar, utan
kunde vinnas endast genom många års, ja,
ett helt lifs fostran.
Hvad under då, om i hans själ föddes afund.
Hvad under, om han frestades att blända värl-
den med sitt guld, då han icke själf kunde
njuta däraf. Han, som föraktades, därför att
hans bildning icke motsvarade hans rikedomar,
han kunde dock köpa sig beundran, då han
lät guldet glida mellan sina fingrar.
Beklagansvärde uppkomling ! Du är en hem-
lös främling, som med ditt guld irrar omkring
i ändlösa öknar, och om du vill återvända till
ditt barndomshem, så kan du icke finna det.
Du har blifvit förändrad, sedan du lämnade
det, och du passar icke längre i de omgifnin-
gar, som du en gång öfvergifvit. Dina egna
föräldrar skola vara dig främmande, om du
uppsöker dem. De skola beundra din rikedom
och ditt förstånd, genom hvilket du skaffat
dig rikedomen, men dina känslor, dina sorger
skola de aldrig förstå.
Framåt och uppåt är det ändliga lifvets
lösen. Nedåt är döden och förgängelsen. Mel-
lau lif och död finnes intet, och därför kan
heller intet i ändlighetens värld blifva stån-
dande på den punkt, dit det en gång hunnit.
Hela mänskligheten sträfvar utan rast och
ro uppåt. Ibland rusar hon med förtviflans
raseri framåt. Hon svingar sig fran afsats
till afsats, spänner hvarje nerv, hvarje muskel
till det yttersta, och om hon ett ögonblick
känner svindel, öfverviuner hon denna känsla
genom ännu en viljeansträngning, och så rusar
hon vidare.
Under en annan tid åter går vandringen
uppåt mera lugnt och stilla. Mänskligheten
bygger herdetjäll under sluttningens skuggan-
de träd, hon vandrar omkring bland ängarnas
blomster och släcker sin törst ur klara källor.
Så småningom stiger hon högre, men för hvarje
steg stannar hon och beundrar det nya, som
framträder för hennes blick.
Men vare sig hon ilar uppåt utan rast eller
ro eller i sakta mak skrider framåt, så känner
hon sig aldrig fullkomligt tillfreds, ty hon vet,
att hon oupphörligt måste uppåt, uppåt, uppåt.
Hvarje stund måste hon lämna något gammalt
och kändt och gripa efter något nytt och ovisst,
och så fylles hennes hjärta på en gång af
saknadens sorg och längtans hopp, och öfver
allt detta sväfvar den dystra frågan : »Kan
det ändliga blifva evigt, det ofullkomliga full-
komligt, eller vältrar jag endast pä en sten,
som vid grafvens rand åter skall falla till dess
botten?»
Så äro vi alla uppkomlingar, och däri ligger
all lifvets sorg, men — också dess glädje.
Tomas.
KAMRATEN, vårt lands förnämsta ungdomstid-
ning, kostar för helt år endast 3 kr. Prenume-
rera för 1899 på försök!
NYTT PÅ SKANSEN: HORNBORGA-
STUGAN.
I
NBÄDDAD i skogen ej låugt från Oktorps-
gården ligger deu nu där, Skansens nyaste
byggnad, den lilla Hornborgastugan, och talar
till det nittonde seklets barn sitt tysta, men
vältaliga språk om gångna tiders enkelhet
om flydda århundradens seder och lefnads-
förhållanden, så olika nutidens jäktande lif
och förslappande vanor. Då ens blickar glida
från de bastanta, groft tillhuggna stockarna
till det trygga, brantstupande taket med dess
tjocka halm- och torftäckning, från de små
fyrkantiga glnggarne, ur hvilka talgljusen in-
bjudande blinka ut i vinteraftonens köld och
mörker, till den enkla, låga dörren, da slår
ovillkorligen som eu fläkt från forna tider emot
en. Den lilla byggnadens konstlöst enkla linier
minna om den karaktärsfasthet, som var en af
våra förfäders dygder, och frånvaron af alla
INTERIÖR FRÅN HORNBORGASTUGAN-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
