Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 5. 18 januari 1899
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 2
En afton för ej länge sedan voro familjerna
Dreyfus och Hadamard samlade hos brodern
till »fången på Djäfvulsön», hr Mathieu Drey-
fus, i dennes våning vid rue Téhéran. Jag
hade fått nys därom och beslöt våga en »re-
porterbragd». Något före dinera — en ur
god sällskapston betraktad föga lämplig timme,
jag medger det — begaf jag mig dit upp,
nämnde mitt namn och bad att få tala vid
fru Dreyfus ett ögonblick. Jag hade något
att säga henne från hr X. —- här anförde jag
namnet på en af de personer, hvilka ifrigast
kämpat för upprättande af mannens ära, och
från hvilken jag hade introduktion. Några
minuter fick jag vänta. Nej, madame finge ej
ta emot mig. Hon fick icke ta emot någon
journalist. Men om jag ville vänta en liten
stund, så komme hr Mathieu Dreyfus hem,
och med honom kunde jag tala.
Ja, hr Mathieu kom mycket riktigt om en
kvart. Lång och tämligen bredaxlad, nästan
en jätte i jämförelse med brodern, försäkrar
man, med ett rätt intetsägande, blekt ansikte,
som behärskas af den respektabla näsan. Ur
de blågrå ögonen lysa godhet och ärlighet.
»Min önskan var att presentera hans sväger-
ska för en läsekrets, som kanske lifligare än
någon annan sympatiserade med henne i de
sorger hon genomgått.»
Ack, både hans svägerska, han själf och
hela familjen kände sig förvisso djupt tack-
samma för allt det deltagande, som kommit
dem till del i de nordiska länderna 1 Men för
länge sedan hade de måst uppställa som en
princip att ej bereda någon journalist, eho det
vara månde, tillfälle till interview eller samtal
med fru Dreyfus.
Naturligtvis måste man böja sig för en prin-
cip, som för resten är fullkomligt riktig, och
som jag dessutom på förhand kände. Men
det bief i alla händelser en interview om än
ganska knapphändig ty äfven herr Dreyfus
är i yttersta grad »diplomatisk».
»Ni ha haft meddelande från er bror, sedan
kassationsdomstolens beslut delgifvits honom?
Hur befinner han sig?»
»Vi veta ingenting annat än det som inne-
hölls i det redan offentliggjorda telegrammet.
Det vill emellertid synas, som om den gläd-
jande underrättelsen »remonterat» honom både
andligen och kroppsligen, ty af det näst före-
gående brefvet kunde vi förstå, att han var
på väg att falla i apati.»
»Och er svägerska?»
»Ni kan ju lätt föreställa er, hvilka känslor
hon skall erfara nu, sedan målet är vunnet.
I själfva verket har hon aldrig förlorat hoppet
och icke heller modet.»
»Det har så ofta talats om er brors åter-
komst, och man har t. o. m. påstått, att han
redan skulle befinna sig i Frankrike.»
»Allt detta är idel sagor. Åtminstone kan
jag försäkra er, att hans släkt ingenting vet
om detta. Man föreställer sig, att vi ha reda
på kassationsdomstolens och regeringens be-
slut och åtgärder. Vi känna därom absolut
ingenting mera än den öfriga allmänheten.»
Nå, en sådan förklaring kunde man juvänta,
liksom man kunde förutse, att hr Dreyfus
icke skulle inlåta sig på några omständig-
heter, hvilka på intimare sätt beröra »affären».
Vi sutto i en liten salong med dörrarna
öppna åt en annan. När .jag rest mig och
sagt farväl och just stod på tröskeln, varse-
blef jag i denna dörröppning en smärt, hög
kvinnogestalt i helsvart. Vid min hälsning
böjde hon hufvudet graciöst, och i de mörka
ögonen glimtade det af vänlighet.
*
Denna gestalt hade jag sett en gång i en
helt annan omgifning.
En mörk februaridag, då ljuset så sparsamt
föll in genom de höga fönstren i cour d’assises,
att journalisterna knappast kunde se anteck-
ningarna de nedkastade på papperet. Från
domarebordet, där tre röda kåpor lyste i det
matta skenet af några stearinljus, ljöd mono-
tont med korta mellanrum det imperativa :
»Frågan får icke framställas.» Framför vitt-
nesskranket blänkte guldbroderierna och knap-
parne på en generalsuniform. Då och då
hördes en bestämd, i något irriterad ton fram-
ställd fråga af Labori, som med en nervös
gest lyfte armen, så att den svarta advokat-
kappan fladdrade. Ett svar, stundom ett
mummel i publiken, en rörelse af förvåning,
af indignation, af tillfredsställelse. Öfver allt
i pretoriet veckrika advokatkäpor. På åhörare-
platserna glänsande uniformer bland eleganta
damtoaletter. ■ I salen en tryckande värme.
Förhöret var slut och generalen-vittnet gick
med högburet hufvud och militärisk hållning
att uppsöka sin plats.
Då ljöd huissierns stämma genomträngande
och härskande öfver allt sorlet:
»Madame Lucie Dreyfus!»
En dödstystnad.
Dörren till vittnenas rum öppnades. Träng-
seln var här fruktansvärd. Men utan att
municipalgardisterna, hvilka posterade vid dör-
ren, behöfde göra ett tecken eller en rörelse,
öppnade sig en väg af sig själf midt genom
denna kompakta massa. Alla hufvuden böj-
des till tecken af beundran eller åtminstone
medkänsla. Generalen, som nyss stått inför
skranket och betygat, att Dreyfus var en för-
rädare, vek bugande åt sidan för hans maka,
när han mötte henne på sin väg.
Med lyft hufvud, men blicken något sänkt,
stolt och imponerande i sin enkla svarta dräkt
med åtsittande, snörbroderad kappa, skred hon
fram mellan skarorna. Kvinnorna reste sig
upp för att öfvertyga sig om, hurudan en för-
rädares hustru kunde se ut. I mångas blickar
glödde hat, men icke hade de väl mött dessa
lugna ögon, förrän de sänktes. Ett kvinno-
hjärta måste dock klappa en makas och en
moders känslor till mötes. Och det fanns
väl näppeligen någon kvinna i hela denna
församling, som ej, när hon så såg fru Dreyfus
gå att inför domstolen och tusende människor
söka upprätta sin makes heder, greps af en
stark sympati för henne och det offer hon
bragte. j
»Dreyfus, Lucie, född Hadamard, boende ...»
Och så kom gatans namn, födelseår m. m.
som svar på domarens frågor. Hennes röst
var stadig och klar. Intet ord gick förloradt.
Förhöret blef helt kort. Det strandade som
vanligt på detta obevekliga: »Frågan får ej
framställas. »
Lika stolt som hon kommit, gjorde hon sin
sortie. Jag tviflar icke på, att denna mörka,
resignerade kvinnas uppträdande på scenen i
viss mån bidragit till den lösning, mot hvilken
det stora dramat nu går med stora steg. Det
var den stora, äkta, tysta sorgens uppenba-
relse, isolerad midt bland tumlande, skränande
politiska passioner, och den verkade öfver-
tygande som sanningen själf.
*
Så var det en sommardag. I deputerade-
kammaren rådde en fruktansvärd hetta, ej blott
bokstafligt, utan också bildlikt taladt. Från
vänstern, från högern, från centern, ja t. o. m.
från läktarne hade man framropat den nye
krigsministern Cavaignac för att betyga, äfven
han liksom företrädaren, general Billot, att
Dreyfus var en förrädare. Det rådde en upp-
hetsning utan like. Alla talade i munnen på
hvarandra, knytnäfvar höjdes, man skrek tvärs
öfver salen till hvarandra. Kammarpresiden-
ten ringde i stormklockan, som om det gällt
en eldsvåda.
På andra läktaren, snedt emot tribunen,
upptäckte vi journalister, som hade vår plats
på gallerirt för la presse étrangère, genom
kikaren samma svartklädda kvinna, som vi
ofvannämnda februaridag sett i cour d’assises.
Hon satt tillsammans med sin gamle far, sin
bror och sin svåger. Vi försökte upptäcka
någon sinnesrörelse hos henne. Nu skulle ju
i alla fall det afgörande beviset komma. Intet
spår. Lika lugn, lika behärskad.
Midt under allt larmet steg krigsministern
upp i tribunen och började sitt stora, sorgligt
bekanta anförande om alla de »ovedersägliga»
bevis på Dreyfus’ brottslighet, hvilka lågo
magasinerade i krigsministeriets arkiv. Ju
mer han fördjupade sig i sin bevisföring, ju
mera bindande denna syntes, dess häftigare
jublade revisionens motståndare, och dess
smärtsammare kände sig dess vänner berörda.
Hvad skulle man väl nu tro? Den föregående
krigsministern hade inskränkt sig till att för-
säkra, att han »i sin själ och sitt samvete»
var öfvertygad om Dreyfus brottslighet. Ca-
vaignac drog fram bevisen, och när han ändt-
ligen kom med det stora dråpslaget, Henrys
förfalskarebref, då kände sig äfven de, som
trodde på oskulden, rubbade i sin öfvertygelse.
I alla händelser förtviflade de om möjligheten
att kunna ådagalägga den.
När tumultet och jubelropen tystnat där
inne, och medan ännu svallvågorna gingo högt
i kammarens korridorer, gick jag ned för trap-
pan, och som jag trädde ut .på gården, såg
jag en grupp af mäu, ifrigt lyssnande till ett
anförande af en herre med utprägladt mosaiskt
utseende. Det var Reinach, som kommen-
terade krigsministerns tal. Ensam bland dessa
stod den svartklädda smärta damen från cour
d’assises och från läktaren. Hon var blek och
allvarsam. Ansiktet gaf visst icke intryck af
någon dominerande intelligens, men de bruna
ögonen voro kloka och tankfulla. Utseendet
företedde ej heller i annat afseende något
slående. Men i hela denna kvinnogestalt fram-
trädde ett alla andra behärskande drag af
beslutsamhet, parad med grace.
Solen lyste bländande öfver broar, kajer,
Seinens glittrande vatten, och dess strålar
lekte med fontänernas kaskader på den hvit-
glänsande Place de la Concorde. Människorna
gingo förbi, glada och obekymrade, skämtande
och skrattande.
Mot bakgrunden af allt detta, som sken
hvitt och log rosengladt, reste sig denna som-
mardag bilden af den ensamma kvinnan, hon
som bär en sorg, så stark att den segrar öfver
världen. När jag passerade gruppen, där hon
stod, hörde jag henne med skälfvande röst
säga:
»C’est infâme!»
Och det tycktes mig, som om hon med dessa
ord slungat ut öfver detta evigt skrattande
Paris en förbannelse i alla de kvinnors namn,
hvilka där förlorat sin lycka.
UPPKOMLINGAR.
E
N UNG FLICKA lade en gång framför
mig en bok, innehållande en mängd frå-
gor, hvilka jag skulle skriftligen besvara. Bland
annat förekom den frågan: hvilkens öde an-
ser ni mest beklagansvärdt? Utan att göra
mig närmare reda för, hvarför jag valde just
detta svar, skref jag på den tomma raden:
»En uppkomlings». Sedan detta ord var ned-
skrifvet, satt jag länge och såg därpå, undrande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1899/0038.html
