Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 18 januari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 6
ETT BRÖLLOP MED HINDER. BLAD
UR EN SMÅSTADS KRÖNIKA. TECK-
NADE FÖR IDUN AF TANT KARIN.
M
ITT NAMN är Ann-Kathrin Björk, och jag
är ... . men nej, jag har föresatt mig att —
olik vissa andra stora författare — icke uteslu-
tande tala om mig själf. Den där parentesen låter som
en dumhet, men som jag ej är riktigt säker, så får
den stå kvar. För resten ha väl många af de
där lagerkrönta börjat lika anspråklöst som tant
Karin — man skall kunna grädda plättar, innan
man kan laga marängtårta. Men nu var det om
min systerdotter Ginas bröllop jag ämnade skrifva.
Det skulle bli på Luciadagen, midt i värsta jul-
brådskan, men det var Ginas idé, Lusse har alltid
varit en bemärkelsedag för henne ; på den bevi-
stade hon sin första bal, vann pris vid en skridsko-
täflan, ådrog sig influensan och upptäckte den för-
sta fläcken på en framtand, och som giftermål är
en blandning af ljuft och ledt, så tyckte hon väl att
dagen var lämplig. Jag för min del förstår då inte,
hur man kan förena tanken på myrten och »Vill
du taga denne man» med julbrygd och spädgrisar.
Men det tillkom icke mig att göra invändningar,
ty det är jag som ställt till partiet. Jag ställer till
partier, därför att jag vet, att två halfmått — det
må nu vara sirap eller människolycka — fara bättre
af att förvaras tillsammans än hvar för sig. Karl
— det är min man, det— säger att jag »mäklar»
af samma anledning som makterna ingå allianser
— för att ställa till oreda.
Hos oss i Lillköping är det brukligt att förlof-
ningarna firas på vintern och brölloppen på som-
maren ; anledningen hvarför det nu i vår familj blef
omvändt förhållande var den, att Gina förra vintern
gick och svärmade för kramhandlare Skogs son,
Figge. Men jag hade satt mig i sinnet, att hon
skulle ha Axel Almgren. Hvarför? Ja, hvarför
föredrar man ibland ett trefligt oppnosigt litet
tryne framför en sådan der allvarlig Apollo-aktig
profil. För öfrigt är det intet ondt att säga om
Axel; visserligen är han ingen »tempelherre»,
inte ens blåbandist, och nog tycker han om att
skämta med flickorna. Men, som jag alltid sagt,
en hustrus plikt bland mycket annat är att verka
som bromsinrättniug för sin mans dåliga anlag. Jag
visste, att partiet skulle förarga borgmästarinnan —
hon har falkat efter Axel för sin långa Ida både
länge och väl — och jag kan inte neka, att det eg-
gade mig ett litet, litet grand. Jag som smickrar
mig med att vara bättre underrättad om hvad som
sker i vår goda stad än själfva stadsfiskalen, visste
mycket väl, att Axel inte gick där i huset för den
dumma Idas skull, utan för lilla Mias, en fattig
släkting till borgmästarn. — »En kvinna genom-
drifver ensam hvad inte tio män skulle kunna,»
säger Björken, hvilket ju skulle vara mycket smick-
rande för vårt kön, om han ej alltid tilläde; »isyn-
nerhet när hon kan ställa till oreda!» — Gina sval-
nade för Figge, då hon fick höra, att han kritiserat
formen på hennes haka, och Axel berättade mig i
förtroende öfver en tallrik mandel-bubbert, att han
endast »pratat tok» med lilla Mia, och att hon visst
väntade på en kusin i Amerika.
Sedan gick allt jämnt som en ränning, tills för-
beredelserna till brölloppet började, då var det
motigheterna togo vid. Som jag omöjligt kunde
hinna med allting själf denna jul, måste jag lämna
bort en del arbeten. Bland annat skickade jag skin-
korna och korfvarna till Engmans på Lunda för att
rökas, och det skulle jag snart komma att ångra. —
Stadens enda sömmerska var så öfverhopad med
arbete, att Gina måste be lilla Mia — som syr alla
borgmästaredöttrarnas klädningar — att hjälpa sig.
Flickan tog emot tyget och lofvade, alt klädningen
skulle bli färdig i tid. A propos, skulle det inte vara
möjligt för våra herrar uppfinnare att uttänka nå-
gon slags »sanningsprofvare» ? Det finns ju äggprof-
vare, smörprofvare m. fl., och det vore så bekvämt,
att då ens skomakare eller tapetserare. lofvat säkert,
att man skall få arbetet färdigt i nästa vecka, sätta
»profvaren» på honom och mäta ihåligheten af hans
löfte.
Som Gina är fader och moderlös, så skulle bröl-
loppet bli hos oss, och en dag medan jag bakade
kringlor började jag göra upp listan på bröllopps-
gästerna, och så erinrade jag mig att borgmästarin-
nan — Axels tant — och rådmanskan Wallin —
pastorns mor — icke kunde bjudas på samma gång.
Det borde jag väl ha kommit i håg, eftersom det
var i min förmakssoffa, framför min silfverkaffe-
kanna (något talmifärgadt nysilfver har aldrig
funnits i mitt hus), som sammandrabbningen ägde
rum. Fruarna sutto där och skämtade, så som vi
skämta ibland, då någonting är i olag, med en udd
under hvartannat ord. Slutligen började de rosa
sina respektive äkta män. (O, om gubbarna visste
hvilka superlativa loford de få vid våra kafferep!)
och då rådmanskan tyckte att borgmästarinnan
bredde på väl starkt, sade hon obetänksamt : »Men,
kära Tekla, du kan väl inte annat än medge, att
din man är en smålandsoxe!»
Det har icke förunnats borgmästarn att välja sin
födelseort, och ödet hade utsett Vimmerbytrakten
därtill. Men Tekla tyckte inte om, att mannen räk-
nades bland sina ryktbara landsmän, utan reste sig
upp, blek och högtidlig, och förklarade, att hon hä-
danefter aldrig skulle gå dit hon visste rådmanskan
var bjuden. Och sedan dess måste vi andra, som
tillhöra umgängeskretsen, alltid ha två bjudningar
efter hvarandra för det där dumma ordets skull.
Men nu var jag i stöpet, som man säger. Inte
kunde jag låta bli att bjuda borgmästarns, som äro
Axels närmaste släktingar, och inte kunde jag ute-
sluta kyrkoherdens föiäldrar, eftersom han skulle
förrätta vigseln. 1 min nöd vände jag mig till Karl
för att få ett godt råd. Han skrattade (det är för-
stås endast tullar och prisstegringar, hvilka herrar-
na beteckna som allvarsamma bekymmer) och rådde
mig att skicka bjudningskort till båda fruarna, ville
de sedan vända om, när de möttes i kapprummet,
så stode det dem fritt. Han bara önskade, att han
kunde få vara närvarande för att se, om. de skulle
ställa till kappränning ned för trapporna.
Dagen efter kortens afsändancle, då Gina kom
hem från sista profningen, berättade hon, att tant
Tekla förundrat sig öfver, att kyrkoherden verkligen
skulle förrätta vigseln, eftersom rådman Wallins inte
voro bjudna — unge pastorn, som alltid rättade sig
efter sin mors önskningar. — En stund senare
kom Lona Gillberg — »postväskan» kallad — in
och omtalade, att hon nyss mött den söta rådman-
skan, som yttrat, att det måtte varit en stor miss-
räkning för borgmästarinnan att inte få komma på
brölloppet hos Björkens. Som jag just höll på med
tårtan, så kunde jag inte »låta nerverna ta herra-
väldet». Men nog fick ängeln ofvanpå krokanen
ena besynnerliga vingar. Alldeles som om jag haft
ett par klappträn till modell, sa Karl. De följande
dagarna sprang jag in i skafferiet för hvar gång
det ringde, men hvarken Tekla eller Ursula hördes
af. Hvad som inte heller hördes af var brudkläd-
ningen. Hos borgmästarns fick Gina den upplysnin-
gen, att som allting var upp- och nedvändt där i
julbrådskan, så hade Mia gått till någon släkting,
de visste icke hvem, för att få vara i fred med sitt
arbete. Som Mia är släkt med halfva sta’n och en
obekant bråkdel af landsorten, så var det svårt att
i en hast spåra upp henne. Gina tog saken lugnt,
klädningen skulle nog komma i tid. Men jag, som
började ana ormens argan list, lät Lona (hvil-
kén vi i brist på manliga detektiver använder till
grannlaga uppdrag) göra efterforskningar. »Post-
väskan» är aldrig sen af sig, och inom kort fick jag
veta, att Mia var hos Engmans. Som det är en bra
bit ut till Lunda, bad jag Karl låta drängen fara dit
och hämta stassen.
Lussedagen kom med sol, rimfrost och knarran-
de snö, och man klädde ut husets unga flickor i
granriskransar med brinnande ljus i och hade allt
möjligt nojs för sig. På kaffebrickan, som Metta.,
vår lilla kammarpiga, bar in i sängkammaren, låg
ett bref. Jag hade inte behöft öppna det. Ursulas
retsamt petiga stil sa’ mig tydligt nog. att slaget
hade kommit. Innehållet var kort och rakt på sak.
Den »käre Andreas» var af ett lindrigt illamående
hindrad från att infinna sig i afton, men adjunkten
skulle troligen i god tid återvända från Kvarnbac-
ken, dit han gått å ämbetets vägnar.
Kvarnbacken är ett arbetarekvarter utanför sta-
den, där en hel hop fabriksfolk bo, och nu gick ett
rykte att det grasserade någon slags epidemi där.
Och nu skulle adjunkten komma direkt från nå-
gon af »de därs» dödsbädd; drypande af bakterier,
ångande af baciller in i vår krets, röra vid den lyck-
liga bruden, tala vid de oskyldiga tärnorna! Aldrig,
aldrig! Icke ens om adjunkten lades i karbolbad,
duschades med borsyra och pudrades med desinfek-
tionspulver! Och så fick »nerverna ta herraväldet»
en stund.
Under tiden kom Metta in med en stor, smutsig
korg, hvari någonting låg inviradt i flottigt papper.
Det var hvad drängen fört med sig från Lunda.
Jag var just i det slapphetstillstånd, då en ny olycka
kommer som efterskickad, för att sätta fart i atac-
ken. Gina stod blek och nervös och såg på lilla
Mias unika emballering, så böjde hon sig ned och
slet af omslagspapperet, och där låg inför våra häp-
na blickar två glänsande nyrökta skinkor och sju
feta medvurstar. På en lapp stod, att resten skulle
komma sedan. »Besten» var en skinka som fattades.
»Vi ha hvarken präst eller brudklädning», sade
jag, »men vi ha brud och brudgum kvar, och det är
hufvudsaken.». Men det skulle jag aldrig sagt,
ty fram på dagen kom Axels syster Lotten och frå-
gade, om brodern var hos oss? Ingen hade sett ho-
nom sedan frukosten. Gina, som väntat på honom
hela förmiddagen, kom »under nervernas inflytande»,
jungfrurna sprungo som skrämda får ut och in, i
salen eldades det med skjutet spjäll, i förmaket
lågo sopskyffel och damtrasa för första gången sida
vid sida med plyschalbum och bordlöpare, i köket
rostade kaffet sig själft till hela husets fromma och
i sängkammaren trillade tvänne kvinnliga varelser
rundt på hvar sin Chaiselongue.
Under tiden blef klockan fem, och klockan sju-
skulle vigseln ha skett. Jag visste, att Lona
skulle komma tidigt, för att »vara till nytta», som
hon säger, men i själfva verket för att se hur ens
hem tar sig ut, innan det fått den sista glänsande
fernissan. Människan är en slaf af sina vanor (hop-
pas ingen tänkt ut denna märkliga fras förut), och
jag började därför ställa till rätta i rummen, fast
jag icke begrep hvad det skulle tjäna till. Axel
förblef borta. Jag undrade om han och Mia farit
till Amerika eller bara till Köpenhamn. Adjunkten
hade sagt till magister Söderström, att han icke
skulle komma till stan förrän sent, och från Lunda
hade kommit den felande skinkan. Björken höll
sig undan, så att jag icke hade någon att lätta mitt
hjärta för.
»Klockan är half sex!» upplyste Metta onödigt-
vis, då jag kom ut i köket, där den myckna maten
stod och osade till ingens glädje. Jag fick i en hast
fatt uti en korg och började lägga ned hvad som
stod närmast till hands.
»Du, Stina, har ju en syster, som bor vid Kvarn-
backen?» sade jag till kokerskan.
»Ja, hon är änka, stackare. Tre barn — en halt
och två tvillingar — —»
»Se här, gå dit och ge henne hvad hon behöf-
ver, och leta upp några fler fattiga — —»
»Men frun, klockan är strax sex!» ljöd Mettas
varnande röst.
Nu gällde det! Och jag som inte visste hvad i
all världen jag skulle säga åt gästerna. Men äfven
om jag uppträdde som den stumma, så kunde det
ej ske i underkjol och kamkofta, hvarför jag med
tungt hjärta och svidande ögon började klä på mig
min grannlåt. När jag för andra gången lyckades
sätta fast hårklädseln bakfram, pinglade tamburkloc-
kan, och Metta kom in och anmälde kyrkoherden
och rådman Wallin med fru. Jag tappade nackspe-
geln i bestörtningen och ropade på Gina, som jag
hörde tala med någon inne i Karls rum. När hon
öppnade dörren, såg jag Axel stå där färdigklädd i
brudgumsstassen.
»Jag har hela da’n sprungit mellan rådman Wal-
lins och tant Tekla,» sade han. »Jag har öfverta-
lat, tiggt, grälat, gjort knäfall, bjudit på stor-» fam-
nen och lofvat dem de utomordentligaste belönin-
gar . . . Ja, och nu vet jag inte, om tant Tekla fick
klart för sig, att tant Ursula lofvade att komma
till sist, ifall pastorn orkade, för när Lotten talade
om, att klädningen inte kommit, så kuskade jag ut
till Lunda ...»
»Och Mia hon säger, att klädningen skickades i
middags!» utropade Gina. »O, hvad skall jag göra!»
»Du är bra som du är!» sade Axel med en stolt
blick på Gina och hennes bruna halfylle. »Pas-
torn bad att vi skulle ha öfverseende med honom,
han är alldeles förskräckligt hes — —»
»Gästerna börja komma!» ropade Karl, som kom
in med en löskrage och en halsduk i hvardera han-
den, hjälplös som en karl alltid är i kritiska ögon-
blick. Men jag hade icke tid att ajustera honom.
Jag kom ihåg sändningen till Kvarnbacken. Hvad
i all världen var det jag hade skickat? A la dau-
benl Och hvad kunde jag ta i stället.
»Skinkomelett !» föreslog Metta och sprang efter
den sista sändningen från Lunda.
Då jag såg paketet ligga framför mig på det flot-
tiga skärbrädet, förstod jag, att vi här hade den fe-
lande länken — brudklädningen! »Metta, du är dum-
mare än till och med en västgötatös från Fårdala
har rättighet att vara!» sade jag. »Tror du, att
man virar’in fläsk i hvitt papper, hopfästadt med
knappnålar, och har du någonsin sett en skinka i
fason af en långdyna, och vet du inte hur pass
tung den är — — —■»
»Men de sa’ ju, att resten skulle komma sedan...
Och därför så trodde jag. . .»
Då jag fått Gina färdigklädd, gick jag in till gäs-
terna I salsdörren stod borgmästarinnan som för-
stenad och stirrade på rådmanskan ett ögonblick,
så vände hon lugnt om igen, gick gravitetiskt för-
bi borgmästaren, som stod och fingrade på halsdu-
ken, öppnade dörren och steg utför trappan
»Tekla, är du tokig!» skrek jag, »du har ju hvar-
ken hufvudduk eller kappa.» Men Tekla bara gick,
och den lilla löjliga röda pomponen i hennes hår-
klädsel guppade upp och ned som en kräfta på ett
skedskaft. Jag vände mig om och såg på borg-
mästarn. Inte har den gode Lars Johan öfvat sig
i tankeläsning, men nog förstod han, hvad jag tänkte
om hans svagare hälft. Med ett ryck fick han ned
sin päls, kastade den på sig och sprang utför trappan
Preliminärerna blefvo ej långvariga. Om några
minuter syntes åter den röda totten guppa der nere
i trappan, och så dök hela Tekla upp, buren på sin
mans starka armar. Hon sprattlade, så att hennes
gula strumpor syntes .. . gula strumpor till brun
klädning ! Och hon som alltid berömmer sig af att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
