Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 21 januari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 6 (581).
V,
LÖRDAGEN DEN 21 JANUARI 1899. 12:te Årg.
ILLCiSTREPAD H TI DN
FOR • KVINNAN OCH »HEnnET
PRENUMERATIONSPRIS PR ÅR:
Idun ................................................. kr. 5:—
Iduns Modetidn. MED PLAN-
SCHER OCH HANDARB. ... » 5: —
Iduns Modetidn, utan pl. » 3: —
Barngarderoben > 2:25
UTGIFNINGSDAGAR : REDAKTÖR OCH UTGIFVARE : BYRÅ OCH EXPEDITION:
HVARJE FRITHIOF HELLBERG KLARA S. KYRKOGATA 1 6, 1 TR.
ONSDAG OCH LÖRDAG.
TRÄFFAS SÄKRAST KL. 2—3.
ÖPPNA KL. 10—5.
lösnummerpris : 8 öre. Redaktionssekr. ■ JOHAN NORDLING. ALLM. TEL. 61 47. RIKS 1646.
KOMMISSIONÄRER
ANTAGAS ÖPVER HELA LANDET PÅ ALL
DELES SÄRSKILDT FÖRMÅNL. VILLKOR.
Stockholm,
Iduns Kungl. Hofboktryckeri.
MARIKA STJERNSTEDT. (»MARK
STERN».)
Alfr. Dahlgren foto.
ET VAR EN KVÄLL på »Taddis»
senhösten 1894. — Taddis Var ju
en gång vintertiden hvad Flustret
ännu är om vårarna: studenternas
tillhåll par préférance. — Prästämnen, som
drömma om pastorat där borta i hemtrakten,
filosofer, som grubbla öfver när deras storverk
skall se dagen, jurister som undra hvar de
skola få sitta ting — alla äro de där, vitsande
viggande och kallpratande, medan sockret smäl-
ter i toddyglasen och gråhvit aska kryper fram
ur cigarrerna . . .
Man behöfde inte vara mycket hemma i
studentvärlden för att inte märka, att något
alldeles särskildt denna afton var å bane, ty
samma fråga diskuterades tydligen öfverallt.
Så kommer en kamrat fram till vårt bord och
lämnar mig en liten volym, på hvars titelblad
står: Sven Vingedal, berättelse af Mark Stern.
»Nå, än sedan då?»
»Än sedan ...»
»Ja, jag förstår inte hvad du egentligen
vill med den här boken.»
»Men ser du då inte, hvem som författat
den ? »
»Jo, här står ju Mark Stern. Hvem är då
Mark Stern?»
»Det är fröken Marika Stjernstedt, vet jag!»
Jag får verkligen tillstå, att jag ställde mig
så där tämligen skeptisk gent emot detta på-
stående, och mina tvifvel skingrades inte sär-
deles, då jag sedermera genomläst arbetet.
Ty den säkerhet i språkbehandlingen, den
oräddhet i framträdandet, som så konsekvent
genomlöper denna studie öfver en själs ut-
veckling, tydde ju inte mycket på nitton-
åringen, ur hvars penna den påstods hafva
flutit. Det bjärtast framträdande kompositions-
feiet består enligt mitt ringa förmenande där-
uti, att tilldragelserna ofta komma så att säga
som på beställning, att de flesta viktigare
händelserna inträffa just då de borde göra det,
utan att författarinnan tagit allt för stor hän-
syn till sannolikheten. Till Mark Sterns båt-
nad må dock anmärkas, att hon delar denna
lilla svaghet i kompositionen med ingen min-
dre än seklets främsta romanförfattarinna
George Elliot, något som äfven Daniel Deron-
das diktarinna gjordes uppmärksam på af en
knappast mindre märklig kvinna — Sonja
Kovalevski.
I de flesta människors lif kommer väl den
stund, då man längtar att ovillkorligen få säga
ut allt hvad man tänkt och drömt och upp-
lefvat, allt hvad man gått och fröjdats eller
harmats öfver, sedan man först fick ögonen
öppnade. Då är man inte så noga med, huru
allt detta sker, hufvudsaken är ju att det blif-
ver sagdt, att alla uppväxttidens mer eller
mindre svaga förnimmelser få taga gestalt.
Det är om denna uppväxttid det så träffande
heter i Sven Vingedal: »När vuxna människor
tänka tillbaka på sin barndom, minnas de
sällan klart den tiden, mellan de åttonde,
nionde och de trettonde, fjortonde åren. Det
är som om den vore en tid af lugn, hvilken
icke brytes af några inre stormar. Man min-
nes händelser från tiden där förut, och de
lämna ofta intryck för hela lifvet, om de också
till det yttre varit helt obetydliga. Sedan
minnes man tiden efter de fjorton åren, då
man börjat vakna till människa och anlagen
i ens inre börja jäsa och utveckla sig. Det
är kanske under den tiden liksom under den
första barndomen, som människan är känsli-
gast för yttre påverkningar. Under mellan-
tiden är det mera ett passivt tillstånd, ett
samlande af kroppsliga krafter och bokliga
lärdomar, men icke ännu, åtminstone icke i
någon betydlig mån, af lärdomar ur och för
lifvet. »
Det är i en sådan stund, då man liksom
själf för första gången tager ordet, som Sven
Vingedal kommit till. Det är äfven ur denna
synpunkt den främst bör bedömas. Man hal-
kar då. så lätt förbi dess formella brister, de
här och hvar förekommande felteckningarna
af de uppträdande individerna, för att fixera
sitt intresse på det verkligt sanna och ärliga
den skänker oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
