Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 6. 21 januari 1899
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 2 —
Stern hör till icke blott de kallade, utan äfven
de utvalda. Hvad som främst brister för-
fattarinnan är lefnadserfarenbeter, den djupare
blick och den lidelsens intensitet, som natur-
ligt nog hör de mognare åren till.»
I samma publikation, där denna anmälan
stod införd, Finsk Tidskrift, finner man äfven
en af Mark Sterns smärre skisser, benämnd
En skvallerhistoria, hvilken förf. med rätta
räknar såsom ett af sina bäst lyckade litterära
alster. Det är en tragedi, gripen ur lefvande
lifvet och återgifven på några få sidor mot
en fond af de professionella badorternas fadda
hvardagsstämning. Det hela är tecknadt med
en beundransvärd, medveten nonchalans, parad
med en-sympati för ämnet, som ovillkorligen
måste draga läsaren med sig. På senare tider
har jämväl denna tidnings spalter riktats med
ett eller annat bidrag af den unga författarinnan.
Mark Sterns sista arbete, Elise, utkom till
julen 1897. Uppränningen till denna berät-
telse är densamma som i så många andra:
tvänne älskande som skiljas för att återföre-
nas. Det synes mig, som hade hon genom
denna bok tagit ett dristigt steg framåt. Kom-
positionen är särdeles lyckad; karaktärsteck-
ningen har vunnit i djup och intensitet. I
synnerhet är Gerard, den glänsande salongs-
fjärilen, tecknad con amore. De här och hvar
förekommande brefven äro sannskyldiga små
pärlor, återgifna med en sällspord förmåga att
abstrahera från den egna personen för att ute-
slutande blifva den korresponderandes och att
således helt sätta sig in i dennes andliga miljö.
Ett särskildt företräde synes Mark Stern oss
äga däruti, att hon aldrig skattar åt det miss-
riktade originalitetsjäktande, hvarmed en del
skribenter af det modernaste slaget söker för-
våna och besticka.
Firmorna Marlitt, Echstruth et consortes
plus författarinnorna till de brittiska miss-
romanerna hafva så oförlåtligt länge för en
stor del af den läsande allmänheten ställt den
svenska litteraturen i skuggan, att vi verk-
ligen borde känna oss tacksamma mot dem,
hvilka förhjälpa oss till att leda den allt stri-
dare strömmen af öfversättningslitteratur till
de fack af våra bokhyllor, som äro belägna
närmast taket. Ty att denna utländska inva-
sion kommer att ytterligare stegras, torde vara
stäldt utom allt tvifvel. Låtom oss hoppas,
att Mark Stern i bredd med Sveriges unga
diktarefalang småningom skall mäkta dämma
denna kosmopolitiska syndaflod.
*
Fröken Stjernstedt yttrar sig blott förbehåll-
samt, nästan ogärna om sig själf och talarfjp
sällan själfmant om sin författareverksamhet.
Hon anser, att om hennes böcker tillhöra
offentligheten, så gör hennes person det icke
— och det har hon då så innerligt rätt uti.
Men publiken har nu blifvit bortskämd
och nöjer sig icke endast med fakta och
årtal, utan vill ovillkorligen hafva reda på
respektive celebriteters funderingar och medi-
tationer öfver lifvet och döden och tsarens
fredsmanifest och Dreyfusaffären eller, i brist
på bättre, på färgen af deras brefpapper, nam-
net på deras favoritparfym och numret på
deras handskar. Allt detta sökte jag ock härom
dagen klargöra för Mark Stern, och hon sva-
rade mig genom att citera de ord, som Gerard
en gång riktade till Elise, denna Gerard, hvil-
keu är en af de personligheter i hennes dikt-
ning, som hon håller mest af.
»Käre frågvis,» sade hon, »det finnes män-
niskor, som önska, att ingen sysselsätter sig
med deras innersta tankar och önskningar.
Ehuru till ytan de uppriktigaste människor,
äro de dock ängsligt angelägna om, att få
sina fantasiers urkälla ogrumlad af nyfikna
blickar. »
»Hvad jag för närvarande arbetar på?»
sade hon en annan gång, »åh, ett par, tre
saker. Jag har aldrig i mitt lif arbetat regel-
bundet och har svårt att vara planmässig då
jag inte är tvungen. Så jag vet ej heller, när
nästa arbete kan komma ut Af hvad jag
hittills skrifvit har minst tre fjärdedelar kas-
serats och öfvergifvits — hvilket jag dock alls
ej anser vara förspildt arbete. Allt arbete är
nog i sin mån utvecklande. »
Bland dessa under förberedelse varande
böcker finnes en med slaviskt motiv, till hvil-
ken förf. otvifvelaktigt skall veta skaffa sig
erforderligt stoff under den resa i österled hon
till nästa sommar möjligen ärnar företaga.
Hvad detta arbete skall benämnas liksom tid-
punkten för dess offentliggörande är allt, som
sagdt, ännu hemligheter.
Mari Mihi.
MIN SKRIFBORDSHYLLA.
M
OT MIG SKIMRA från min skrifbordshylla
stolta, ljusa namn förutan like.
De med dikt och glädje hågen fylla,
öppna för mig drömmars skönhetsrike.
Hur de gamla, slitna böcker blifvit
outsägligt kära för mitt sinne!
De ha sol och värme åt mig gifvit,
de ha tändt en glöd i hjärtat inne.
Främst jag skymtar vördnadsvärd Homeros,
Ithaka där skönjs i rosig hägring —■ —
Ur Ovidii dikter vingad Eros
1er i ungdomsfrisk och vårlig fägring.
Boken där i grått? Ack, Troja, Troja,
om ditt fall Æneas gripen talar!
Tyst jag lyss — De lösas, band och boja,
jag ser in mot vida pelarsalar — —
Solbeglänst i forna Hippokrenen,
svala vindar krusa silfverbölja.
Drömmarprinsen Hamlet öfver scenen
skrider — ve och skuggor honom följa.
Orleanska jungfrun — doft af lagrar —
herdeflickan ilar lrämst i striden —
Iphigenia — — I gyllne dagrar
skymtar hög den siste Homeriden.
Nordens furor hviska Frithiofs Saga.
Mon berättar tyst om kolargossen.
Gamle Fänrik Stål hörs ordet taga,
när i pörtet lustigt flamma blossen.
Vintergatan mellan unga hjärtan
bygger strålig’ bro i tro och längtan.
Sinnet trår från villorna och smärtan,
Sarons liljor dofta himmelsk trängtan.
Ljust Lycksalighetens ö där skimrar,
hvita lysa drömmens kära ställen.
Och oändlig kärlek härligt timrar
Svenska bilders sagoslott i kvällen
Mystiskt dunkel höljer Singoalla.
Trollska »runor» rå och huldra skrifva.
Från »de hoje Fjælde» röster kalla,
vallarlåt och visor gensvar gifva.
Sakta draga fram de veka tankar,
som »i lifvets vår» betaga hågen.
Uti hamnen seglarn kastar ankar,
kärlekssagan klingar öfver vågen.
Liten Snöhvit, sagornas prinsessa,
1er och drömmer om sin unga lycka,
hafsfruns tärnor kransa lockig hjässa,
slumrerskan i hvitt och rosor smycka.
*
Gamla, kära böcker! I ha’n talat
mäktigt till min unga andes trängtan,
under hvardagsmödan mig hugsvalat —
till er står allt fort min långa längtan.
Am.
UTSÄDE. FÖR IDUN AF HELMY
RINDERS.
D
EN MATTA VINTERSOLEN kastade någ-
ra sneda strålar in i grosshandlare Win-
thers magnifikt inredda matsal. Tunga mörk-
gröna plyschgardiner för fönstren gjorde dock,
âtt en viss skymning härskade därinne. Allt
gaf intryck af något dämpadt, som rådde blott
ett lif till hälften därinne. Stegen blefvo ljud-
lösa i den tjocka smyrnamattan, — skjutdör-
rarna gledo omärkligt i sär — allt fanns till
hands, ehuru ingen tjänsteande syntes; så hade
husets herre befallt. Största möjliga komfort,
minsta möjliga spår af de nödvändiga bihangen
till denna komfort.
Tystnad rådde, endast afbruten någon gång
af gaffelns eller knifvens beröring med porsli-
net eller af prasslet från en tidning, då den
vändes.
Grosshandlare Winther skar på måfå i sin
läckra chateaubriand, medan hans ögon gledo
utefter börsnoteringarna, stigande och fallande
kurser, m. m. Det var hans älsklingssed vid
frukostbordet; han hade ännu ej lärt sig inse
det mindre hygieniska i ett dylikt handlings-
sätt. Skulle någon helt mildt förehållit honom
detta, skulle han med bestämdhet påstått
motsatsen, »ty,» förklarade han då, »aromen
från väl lyckade anrättningar —- och några
andra få aldrig förekomma hos mig — för-
taga verkningarna af en hel del förargliga
underrättelser och upphjälpa sålunda matsmält-
ningen.» Godt och väl; någon annan syn-
pjunkt — såsom t. ex. familjens trefnad —
begagnade han ej.
Midt emot honom vid frukostbordet satt fru
Elma Winther, högrest och fyllig, och på ömse
sidor om henne de bägge små flickorna, tysta
och stillsamma, prydliga som små dockor och
— för tillfället — ungefär lika automatiska.
När pappa läste, vågade ingen af dem tala
högt; det hade händt ett par gånger för länge
sedan, men det aktade de sig noga för att
upprepa.
Fru Winther hade redan slutat sin måltid
och hjälpte lugnt och tyst sina små till rätta.
Gång efter annan lät hon blicken glida hän
till mannen, läpparna rördes, som ville hon
formulera en fråga, men slötos ånyo, då hon
såg honom alltjämt fördjupad i sin läsning.
Hur gammal kunde hon vara, Elma Win-
ther? Nyss då du betraktade henne litet på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1899/0046.html
