- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1899 /
6

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 21 januari 1899 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

IDUN 1899.
P
U
ft
ta
&s:
K
»
p
3 &
S ^
« -
p
»i
p
©
ft

*


0
©
p:
P -
P» ©
ffi -
n
P
p
• 0
£ *
H
P- gg
S
a)
s
09
CD
CD
rr^
£So
GO
1—’
P


— 6
6n tidning ocli snyftande af alla krafter.
’Mitt älskade barn, hvad har händt?» frå-
gade han bestört och föll på knä bredvid Ellen.
»Ah Georg,» bara snyftade hon, »jag kan
inte hjälpa det, jag kan inte.»
»Ellen, hvad är det dn inte kan hjälpa?»
frågade den stackars gossen och försökte befria
det förgratna ansiktet från tidningsomslaget.
Har du läst det? Jag gjorde det, och jag
såg det så tydligt framför mig,» kom det af-
brutet af snyftningar.
Genom Georgs hjärna for en mängd rysliga
PS
m.
Sf
misstankar, hvad det kunde vara, och han tog
nästan omildt tidningen ur hennes händer,
sägande :
»Visa mig nu, hvad det är du menar, Ellen.»
Då Ellen genom tåredimman slutligen vars-
nade den uppskakande notisen och utpekade
den för sin man, fann denne, att ett efter-
längtadt härligt snöfall ändtligen klädt hem-
landet i den skrud, som ägnar och anstår
denna tid af året. Innan Georg hann hämta
sig från sin öfverraskning, hade han ett par
armar om sin hals, en våt kind mot sin egen
och en bedjande mun tätt vid sitt öra.
»Min älskade gosse, det är förfärligt själf-
liskt af mig, när du trifs så bra här, men
låt oss få fara hem. Tänk du, att få sitta i
en släde, du och jag, och höra hur bjällrorna
säga precis hvad man sist tänkt. Så åka vi
den där härliga vägen genom skogen, där gra-
narna stå så tätt, du vet, snön faller i stora
flockar från grenarne ned öfver oss, och det
är stjärnklart och snart nytänding.’ Säg att
du vill — för din lilla hustrus skull 1»
Du kära lilla dumsnut, inte kunde jag ana,
att det var där skon klämde. Du vet ju, att
din vilja är min lag, och att jag gärna offrar
mitt nöje för ditt,» hycklade den bedragaren,
men då han mötte Ellens ångerfulla blick,
föll han ohjälpligt ur sin roll uppgaf ett pojk-
aktigt glädjerop, lyfte sin hustru högt mot
taket, och när hon väl alldeles andlös hamnat
sin stol, ringde han på uppassaren.
»Var god och gif mig min räkning. Ett
viktigt telegram kallar oss genast hem. Det
snöar i Sverige!»
pr
m; -
® 3 3
® "Of
en s»
Ct> 3!
Ö3:2.
3 X
o
di!
ö ?3
s. CP S’
K ffP
et £-o o
?©"§■
|| s
I g* ?
$ 5
DE LEKTE, DE SPELTE GULDTÄR-
NING». EN SPORTHISTORIA AF EVA
WIGSTRÖM (ave).
SLUT FRÅN FÖREG. NUMMER.
R
OLIGT, HVA?» sporde körsvennen illslugt,
hvarje gång hästen sträfvade sig upp till
krönet på en ny backe, för att i fyrsprång
bege sig ned i något, som för Hildurs förskrämda
blickar såg ut som en afgrund, full af idel mörker
iJ°, mycket roligt,» flämtade hon.
Ändtligen höll han framför en låg trappa till
en hög byggning, från hvars ena fönster ett Ijus-
^8fe- >Nu äro vi hemma, lilla fröken! Bra
kordt, mte sant?».
i jEnn, Î1011 ^ör att icke svara, ty hon
hade redan båda fotterna på marken.
En ung flicka kom ut för att ta emot gästen.
Kunde tro, att Ernst suttit på gästgifvaregården,
eftersom han kunnat köra hem på så kort tid! —
Stig in, fröken Ostersson!»
»Jag heter Östesson. Detta är väl fröken...»
»Palla du, tag i skrinet! Drängarne ligga väl
redan och sofva som gräflingar.»
»Gör som han vill, Palla, eijes mokar han gräl
och_ pappa blir ledsen!» hviskade en röst bakom
Hildur, som förvirrad vände sig om. ■ »Jag är hus-
modern, var så bra och träd in! Vi ha ställt det
så godt vi kunnat för fröken Östesson.»
H.,’Ho“nvet. åtminstone hvad jag heter!, sade
Hildur till sig själf, då hon genom en mörk för-
stuga inträdde i en stor sal, blottad på alla möbler,
utom ett par stolar och ett litet bord, som stod
dukadt midt pa.golfvet; en oas i öknen, tyckte den
hungriga gästen.
Hildur fick ensam sätta sig till bords och upp-
passades af Polly eller Palla, som modern och bro-
dern benämnt henne; frun i huset tog plats på en.
af stolarne ett stycke från bordet och betraktade
undrande den i elegant resdräkt klädda unga damen.
»Bara nu fröken kan trifvas här!» utbrast hon
plötsligt;- »Hade Ajda varit hemma, kunde hon ha
hållit fröken sällskap, men Palla är inte så upplärd
och inte jag heller, Ajdas och Ernstes lärdom har
Björkman vagat stora pangar på ...» Frun drog en
suck och tystnade.
»Naturen är ju så vacker här omkring. Jag har
aldrig förr sett en riktig skogsbygd. Godset har
visst mycket vidsträckta ägor.» Hildur sökte upp-
muntra sitt allt mer och mer sjunkande mod.
»Stenhult är en gård under säteriet, där Björk-
man tjänt som spektor, tills han arrenderade denna
egendom för tio år sen. Det var Jör stort bruk för
hanses medel; därtill var han inte van att själf ta
i — min mans far var präst. Till nästa vår är
arrendetiden ute, och det skulle vara lyckligt för
Ajda, om hon i stan kunde få några utsikter. Vår
son har nu gått in vid husarerna, som väl är, då
han inte vill arbeta; Palla och jag vi ta oss, med
Guds hjälp, nog fram tillsammans med stackars
pappa.»
Tonen^ blef varm, liksom moderns blick, som
hvilade på den kraftfullt bygda sextonåriga dottern.
Hildurs glödande harm, som efterträdt hennes
nedslagenhet, förbyttes i en varm medkänsla med
dessa två, som troligen ensamma måste sträfva för
hela familjens utkomst. Men med fröken Agda
förbehöll hon sig i tankarna att ha en gås oplockad.
Husfadern visade sig ej denna afton, och till
stor lättnad för Hildur gjorde sig äfven sonen osyn-
lig, Palla lyste gästen upp till ett stort rum på öfre
våningen, mycket sparsamt möbleradt.
»Detta är Ajdas eget rum,» förklarade hon med
en viss stolthet, i det hon framtog en tandborste
ur spegellådan och lade den vid tvålbiten på tvätt-
stället. »Sof godt! — Hör fröken något slammer
vid femtiden, sa är det bara jag som är i väfstolen
ute i sommarsalen,» sade hon i dörren.
Jo detta var en skön historia ! Då Palla gått ned
för trappan, tog Hildur sitt ljus för att göra en
rond i öfre våningen, som föreföll henne vara obe-
bodd, men hon ville dock öfvertyga sig om saken.
Huset var stort; hon gick igenom det ena tomma
rummet efter det andra, tills hon hamnade i en sal,
där en väfstol och hvarjehanda andra, för Hildur
obekanta redskap voro uppställda. En rysning
genomilade henne, när hon vände tillbaka; hon reg-
lade hvarje dörr efter sig, och hon kämpade emot
rädslan för att sofva allena i all denna ödsliga tomhet.
»Jag är trött, sängen är ren och fin; maten var
ju bra och riklig, och då skogen och sjöarna finnas,
bryr jag mig ej om — det öfriga,» intalade hon sig,
under det hon afklädde sig och gick till hvila.
Eru Björkman kom upp till gästen följande
morgon med en kaffebricka, på hvilken endast fanns
ett par koppar; men då Hildur yrkade på att få
sällskap, gick hon och tog ned ett par från en liten
hörnhylla i rummet. »Det är Ajdas koppar,» sade
hon, torkande dem med sin förklädessnibb. »Det
vore nu för väl om — som jag sa’ i går kväll —
hon kunde fa någon utsikt, ty det är mer än synd,
om hon skulle längre gå här hemma, där hon ej
kan göra vidare gagn.»
»Är hon då ej lik sin syster?»
»Lik Palla? Nej, för all del! Vänta, här står ett
par porträtt af henne, men hon var kanske ännu
vackrare, när hon var barn. Hennes nåd på säteriet
kunde aldrig se sig mätt på flickan, och det var
hon som fick Björkman till att sätta henne i hel-
pension, där hon blef hållen ända tills hon var
sjutton år.»
»Hur gammal är hon nu?»
»På sitt tjugusjätte, hon är två år äldre än Ernst.»
»Har hon varit hemma alla dessa år?»
»Ja, hvad skulle hon göra? Det var än den ene,
än den andre som tyckte om henne, men när de
märkte, att vi haft det bättre, då Björkman tjänte
som spektor, än sedan han arrenderade Stenhult,
så blef det aldrig till något.»
Hildur betraktade uppmärksamt porträttet. Ja,
det var onekligen ett bra vackert ansikte. »Hon
liknar sin mamma,» sade hon.
. ,Ne3- kan fröken se det! — Ja, det är inte all-
tid att skönhet leder till lycka, fast det var allt den
jag kan tacka för att ha blifvit gift öfver mitt stånd;
jag var bara torpardotter. Ja, nu får fröken komma
ner och hälsa på Björkman, det är bättre med hans
ledvärk i dag.»
Hildur insag snart, att hon hvarken kunde
vara till gagn eller glädje för denne vresige sjuk-
ling, och då, husmodern frikallade henne från allt
deltagande i de dagliga göromålen, beslöt hon att
så mycket som möjligt helt ensam lefva friluftslif
i den vackra omgifningen.
Men hon hade uppgjort räkningen utan värdens
son, som ägde en underbar förmåga att söka upp
henne i skogen, och som, till råga på förtreten, gömde
nyckeln till den lilla båten, så att hon ej kunde
komma ut till de vackra holmarne, utan att få ho-
nom till roddare.
Hon räknade dagarne, tills han skulle infinna sig
på rekrytmöte, och emotsåg då en mera behaglig tid,
fastän hon ej kunde undgå att längta efter tant
Majas orubbliga matordning; den erbjöd dock en
större omväxling än stackars fru Björkmans evin-
nerliga salta kött- och fläskbitar.
Hon beslöt att tappert hålla ut sina två måna-
der; Hjalmar skulle ej få anledning att göra narr
af henne, och i sina bref till sin far uttalade hon
sin belåtenhet med det enkla landtlifvet. Till Ha-
rald sände hon blott hälsningar; hon var rädd att
han skulle läsa mellan raderna, ifall hon skriftligt
meddelade honom det allra minsta. Tänk om han
visste, att den här Ernst — Nej, detta var harmli-
gare än långe, dumme Pelléns efterhängsna beund-
ran. På Agdas långa epistel, som doftade af mvsk
och förtjusning, svarade hon ej ett ord, fastän hon
nu var sinnad förlåta henne fusket vid byteshan-
deln.
Men föresatser äro luftiga ting. Hildur räknade
nu blott timmar till unge Björkmans affärd och hade
redan lejt en duktig torparflicka till att följande dag
ro sig ut till holmarne och skären, då postbudet
bringade henne ett bref från Hjalmar, hvars inne-
håll var en enda lofsång till Agda.
. Aldrig hade han haft roligare, än sedan hon kom-
mit i Hildurs ställe. Agda var ju en sportmänniska
af äkta slag. Fiske idkade hon med glans och var
ingalunda fiende till jakt. Hildurs far och tant Maja
voro ense med honom däri, att det skulle vara svårt
leta upp maken till en så företagsam ung dam
»Jag tror dock» — skref han till slut — »att far-
bror, som ej kan taga del i sporten, längtar efter
dig nu, då han blifvit förkyld, men han vill ej röja
sin längtan, efter som du i så fulla drag njuter af
landtlifvets poesi. Tvärtom säger han, att du gärna
far förlänga din vistelse på det idylliska Stenshult,
om fröken Agda och du blifva ense om saken. —
Jag har under denna tid ofta tänkt på vårt tärning-
spel. Det var ett pojkaktigt infall, som jag ej
rätt kan förlåta mig.»
Vid denna punkt i brefvet störtade tårarne ur
Hildurs ögon —- troligen af medkänsla med den
samvetsömme ungersvennen.
»Det har väl ingenting ledsamt händt i hemmet?
Agda har väl inte kommit till någon skada?»
»Nej, var lugn för henne, fru Björkman! — Men
min far är krasslig, jag måste resa hem.»
»Men då skickas väl Ajda genast tillbaka igen?»
»Inte af mig. Jag skall inte hindra hennes lycka.»
»Så innerligt rart af fröken. Då blir det kanske
bäst att fröken far till stationen i morgon bittida,
då skjuts ända skall dit med Ernst.»
Hildur hade torkat sina ögon och smålog bifallan-
de mot fru Björkman. Den i välstånd uppvuxna
flickan hade fått inblick i ett hushåll, hvarest det
måste kännas som en stor lättnad att bli kvitt en
gäst, åt hvilkén man med knapp nöd förmådde an-
skaffa någorlunda lämplig kost. Tanken på att hon
ater skulle sitta bredvid sonen i det trånga vagns-
sätet var visserligen obehaglig, men hon tröstade
sig först och främst med, att färden skulle ske på
morgonkvisten, och därnäst att det skulle blifva
sista gången, hon kom i beröring med honom.
Solen stod jämnt och nätt öfver de skogsklädda
klipporna i öster, när Hildur sade farväl och för-
nyade sitt löfte till fru Björkman, att Agda skulle
få stanna kvar i — hvad hon kallade — sitt »eden»
under de^tre veckor som återstodo af den aftalade
tiaen. Så klef hon med dödsförakt upp i vagnen
bredvid den blifvande fosterlandsförsvararen ;’ en
drängpojke svängde sig ledigt npp på hennes koffert,
och så bar det i väg från det idylliska Stenshult.
Vägen gick förbi en af de vackra insjöar, hvars
holmar och skär aldrig blifvit besökta af Hildur,
men i denna stund var det henne så innerligt lik-,
giltigt; hon såg i andanom endast Hjalmar ute
på strandfiske eller metning med henne, som han
vunnit.
När hon på eftermiddagen anlände till den stad,
hvilken hon för fem veckor sedan så innerligt för-
aktat, föreföll det henne, som om hon varit på långt
hall . besläktad med den förlorade sonen, då natur-
ligtvis ingen var henne till mötes vid stationen.
Hon tog en omväg genom ett par smågator för att
slippa bli sedd ensam af någon närmare bekant.
Då hon kom nära hemmet, tyckte hon sig skymta
Harald vid förmaksfönstret, men det var troligen
en synvilla, ty ingen mötte henne i trappan, och
huset var så tyst, som om alla voro borta. Hon
ryckte i klocksträngen, som om det gällt att upp-
väcka döda, men ingen rörde sig därinne. »Fattas
bara att pappa är bortrest» — hon hade glömt att
hon hals öfver hufvud rest hem, emedan han var
sjuk — »tant på kafferep och de två sportfånarne ute
på fiske! Men pigan måtte väl vara hemma? Det
är sant, Elin har fästman, då torde jag allt få sitta
i trapnan en bra stund.» Hon stormringer ännu
en gång. — »Nå, nu kommer hon då ändtligen
lunkande!»
Det var dock ej Elin, utan tant Maja; som öpp-
nadö. »Bevars, är det du, Hildur! Jag var — var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1899/0050.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free