Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 25 januari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 2 —
» FÖRTROLIGHET EMOT HVAR
MAN.»
» L^ÖRTROLIGHET emot hvar man dnger
F icke,» skref den ädle, djupskådande
Thomas a Kempis, och sanningen af dessa ord
kunna tusen sinom tusen dagligen och stund-
ligen hafva anledniQg att intyga.
Det hos människan så starkt nedlagda be-
gäret af förtrolighet har sin grund i det hos
hvarje lefvande inneboende behofvet af sym-
pati, men det har äfven ofta sin grund i en
annan orsak: inre tomhet och behof efter godt-
köpsintressen. Det utgör alltför ofta ett fattig-
domsbevis på solidare andliga tillgångar och
finkänslig diskretion.
Man bör vara på sin vakt mot den med-
delsamhet och lösmynthet, som ibland kommer
öfver en. Hvarje ord kan draga oberäkneliga
verkningar med sig, och ett oförnuftigt eller
lättsinnigt yttrande kan komma mycken ofärd
åstad.
Var icke så förtrolig mot din vän, att, om
han blir din ovän, din egen obetänksamhet
och indiskretion kunna sätta honom farliga
vapen i hand. Och var under inga omstän-
digheter så förtrolig mot din vän, att du in-
viger honom i förtroenden på ett område, där
du, men icke han, har rätt att blicka in, eller
att dn prisgifver angelägenheter, som icke äro
dina, åt hans begär efter förtroende. Sådant
är att svika den hänsyn, som rättskänsla och
grannlagenhet ålägga dig gentemot -andra.
En verklig vänskap har ej behof af en dylik
ogrannlaga, pladdrande smörjning af vänska-
pens maskineri; och en nobel natur önskar
icke att intränga i förhållanden, dem han ingen
rätt har att tränga in uti. En dylik taktlös
förtrolighet under vänskapens namn är att
misskreditera begreppet vänskap, och man offrar
helt enkelt åt pratsjukan, skvallret och Sensa-
tionslüsten. Den kvinnliga vänskapen försyn-
dar sig icke sällan i dessa hänseenden. Man
bör för visso icke förtro en vän allt. En fin-
känslig natur kläder sig icke själf andligen
naken och ännu mindre blottar den en annans
grannlaga förhållanden.
Ett oinskränkt förtroende bör i själfva ver-
ket icke förefinnas annat än emellan äkta
makar. Redan förhållandet mellan föräldrar,
barn och syskon leder till vissa oundvikliga
inskränkningar i förtroligheten Men om man
håller en och annan sida af sitt själslif stängd
från hvarje skärskådande, så utesluter dock
icke detta, att en sann och innerlig förtrolighet
det oaktadt kan råda. Och må man såsom
en bland lifvets bästa håfvor vårda den sym-
pati, åt hvilken blodsbandet ger helgd och
varaktighet! Ty denna sympati är den säkrast
bestående, den kan öfverlefva både skam och
sorg, den är egentligen endast ömtålig i ett
fall: den tål sällan, att ett främmande element
tillåtes obehörigt tränga sig in på ett område,
som pieteten horde ha hållit fridlyst.
Så gifves det en vänskap mellan oskylda,
hvars förtrolighetsområde måste vara vida mer
inskränkt och egentligen endast- får omfatta
de båda vännernas — eller måhända snarare
väninnornas —personliga angelägenheter. Detta
är också, såsom här ofvan anmärkts, en fullt
tillräcklig fond för en sann vänskaps kraf, och
hvad den mera fordrar bör stå för nyfiken-
hetens och skvallerbegärets räkning.
Det finns en modern vänska psform, den
s. k. »sympatien». Den grundar sig på lik-
stämmighet i tycken. Som ju intet är mera
underkastadt förändringens lag än just tycke
och smak, blir denna vänskap vanligen af
mycket tillfällig natur. Den är i motsats till
den verkliga vänskapen, hvars väsen är lugnt
och tämligen fordringslöst, het, tyrannisk och
ogrannlaga. Den s. k. »sympatien» uppträder
icke sällan såsom en parasit, hvilken — i en tid,
då i det allmänna medvetandet familjekänslan
och blodsbandets helgd blifvit försvagade —
ofta när sig på familjebandens bekostnad.
Den vet icke af något, som heter förtegenhet
eller gräns för sina förtroenden. Den sätter
tvärt om en ära i att icke anse några vare
sig hem- eller familjeangelägenheter för en-
skilda att bringas under diskussion. Denna
vänskaps vanliga förlopp är lyckligtvis mot-
satsen af det, som åsyftas i en sund gammal
sentens: »Älska mig lagom, men älska mig
länge.» Och liksom den icke äger vänskapens
försynta natur, har den ock mycket litet att
skaffa med den sanna sympatien, hvars väsen
är medkänsla och deltagande, trots olikhet i
tycken och trots mången tillfällig disharmoni.
ÖDA.
ETT UPPVAKNANDE. SKISS FÖR
IDUN AF HELENA NYRLOM.
F
ebruaridimman låg våt och grå öfver
Paris. Som underliga, oformliga spöken
såg man topparne af de höga monumenten sväfva
uppe i den ogenomskinliga luften. Hela rader
af hus försvunno i den kallgrå dimman, och
människor och vagnar rörde sig på gatorna
som figurer i ett stort skuggspel.
Asfalten var så nedsmutsad, luften så isande
kall, människorna hade så brådt, där de fär-
dades fram ; allt gjorde ett intryck af smutsig,
kvaf oro.
Var detta det gladaste och vackraste lif,
som Europas förnämsta hufvudstad hade att
bjuda på, så var lifvet verkligen en bra obe-
haglig sak.
Och mellan alla dessa skuggliknande män-
niskor, i denna döda, isiga. luft, gick en nng
man med ett krossadt hjärta.
Han var svensk löjtnant och hade varit ett
par år i fransk tjänst. Han hade just stått
beredd att vända tillbaka till Sverige, då det
hände honom något — något, som gjorde, att
han icke längre hade lust att lefva.
Hvad det var, talar jag icke om, ty man
har ingen rätt att röja andras hjärteange-
lägenheter; nog af, han var olycklig, och han
hade anledning att vara det.
Han hade blifvit bedragen i sin kärlek på
ett skamligt och obarmhärtigt sätt; hvad som
händt honom var ohjälpligt, och hans kraft
var slut.
Han gick som en skugga bland de andra
skuggorna i den hvita dimman i den stora
staden och ströfvade upp genom boulevarderna.
Som i en dröm såg han in i de förgyllda
kaféerna, hvarifrån skratt och högröstadt tal
skorrade styggt i hans öron. Matlukten från
restauranterna kväljde honom, den starka par-
fymen från de grant utstyrda och sminkade
damer, som passerade förbi honom, verkade
på honom som liklukt. Hvilket ömkligt, sorg-
ligt skådespel var icke hela detta eländiga
människolif1
Han gick längre och längre bort och kom
slutligen till den långa gata, som för upp till
Père-Lachaise.
Jättestora kransar af evighetsblommor, smak-
lösa kors och ornament af svart ståltråd vid
de många små bodarne garnerade vägen på
båda sidor. Döden föreföll honom lika ful
och frånstötande som lifvet, men den var
dock kanske, när allt kom omkring, att före-
draga; den var åtminstone tyst i sin fulhet
och bråkade och skränade icke som det tokiga
människolifvet.
Ja, han ville dö.
Han hade icke sofvit en blund på tre veckor,
icke en hlund, och hans hjärna var tom som
ett nötskal, men ett nötskal, hvari ett litet
brinnande kol brände ett djupare och djupare
hål. Han var torr i halsen, och hans tunga
var liksom lam, och så gick han in på ett
kafé och begärde en flaska läskevatten. Han
ville uppfriska sig så mycket, att han kunde
tänka tillräckligt klart till att fatta ett beslut
på hvad sätt han lättast skulle kunna för-
svinna.
Garçonen som satt fram vattenflaskan hade
samtidigt kastat en tidning på bordet, som
den unge mannen tanklöst började bläddra i.
Medan han låtsades läsa, vandrade hans tan-
kar i en orolig kretsgång.
Huru skulle det bäst kunna ske? I Bois de
Boulogne med en knla? — Han hade en gång
sett polisen taga reda på en man, som dödat
sig i Boulognerskogen, men som tydligen
hade blifvit kvar något länge där ute, innan
man fann honom — hu! — Seinen? — Nej,
han hade en gång varit’inne på la Morgue,
och sedan dess hade han tänkt: »Hvad jag
än kommer att göra, aldrig skall jag dränka
mig!» Och han tänkte på alla vänner han
hade i Paris; — Skandinaviska klubben; -—
hvilket samtalsämne han en lång tid skulle
utgöra, om han här i Paris skulle -— nej, det
var icke trefligt att tänka på.
Då föll hans ögon på tidtabellerna i tid-
ningen han hade i handen. Där stod med
stora bokstäfver: »Lux». Det var namnet på
en af de bästa franska ångbåtar, och den
skulle inom tjugufyra timmar afgå från Mar-
seille till Alexandria. Afrika! Ja, där skulle
det gå lättare att försvinna; där hade man
både hafvet och öknen.
Han visste knappt hur det gick till, men
ett par timmar senare stod han på Lyon-ban-
gården och tog biljett på blixttåget, och då
mörkret föll på, satt han i ett hörn af en sof-
vagn och hörde lokomotivhvisslan skrika ge-
nom natten, medan tåget störtade fram genom
Frankrike och ned emot Medelhafvet.
Han slöt ögonen och ville sofva, blott en
kvart, blott ett ögonblick, och glömma allt
och alla — men sömnen kom icke. Det lilla
glödande kolet i hans tomma hjärna brann
hetare och hetare, hans hjärta värkte som en
böld i bröstet på honom, och medan alla hans
lemmar voro som lama, arbetade hans tankar
irriterande klart. De hviskade icke, de skreko
och deklamerade med gälla, sårande stämmor,
så att det skalf i det tomma nötskalet, där
de höllo till, som i ett källarhvalf.
Om han blott kunde lyfta af sitt hufvud
och sätta upp det bredvid sin hattask i nätet
på väggen. Han ville vara af med sitt med-
vetande en enda timme, en minut, en sekund!
Han kunde icke härda ut med att vara vaken
längre !
Men icke den minsta lilla droppe af sömn
föll öfver hans utpinade varelse.
Natten blef mörkare och mörkare. Små-
ningom sof och snarkade man på alla sidor
omkring honom. Tåget rasslade framåt som
ett jättevidunder, som slukar jorden kilo-
metervis, och så började himlen sakta att
ljusna, och underliga isande fläktar bebådades
morgonens ankomst.
Man sträckte på sig i kupén, gäspade och
stirrade slött nt genom fönsterna. Man gjorde
litet, toalett, åt och drack, började samtala,
och ingen i hans närhet tycktes lida af något
som helst. Man hade sofvit godt och började
en ny dag.
Men han satt blek och tyst, utan känsla
för något omkring sig, plågad till det yttersta
af att släpa på sitt eget kraftlösa, sömnlösa jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
