Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 25 januari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 — IDUN 1899.
Man öppnade på ett fönster och — hur
underligt! Hvad var det som sände likt en
gnista af lif i hans blod? Var det luften?
Det kom en doftande fläkt af mimosa och
mandelblommor, och solen, den verkliga, lefvan-
de solen, sände en varm stråle öfver hans hand.
Städer och skogar, blåa berg med underliga,
obekanta former sväfvade förbi honom som
andesyner. Det lät som om tåget skyndade
sig, skyndade sig fortare och fortare, som om
det längtade till något; och hvad var det där
borta, som blixtrade likt silfver — strålade
blått — kom närmare, bredde sig större och
större och nu låg framför honom utan gräns?
Det var hafvet, Medelhafvet!
Han kom ned till hamnen i Marseille och
ombord på ångbåten »Lux», som låg resfärdig
på redden med sina eleganta hytter, sina
praktfulla salonger och vidlyftiga matsalar.
Just som han skulle gå ombord, fick han
öga på några bambusoffor, som utbjödos till
salu. De sågo så inbjudande och bekväma
ut, att han valde en, som han fick placerad
på däcket. Han ville icke ned bland män-
niskorna i de trånga hytterna. Luft måste
han ha, framför allt lnft. På däcket skulle
han vara dag och natt, till dess man landade
i Afrika.
Så fäste han sitt visitkort vid soffans bak-
sida, så att ingen kunde taga hans plats, medan
han gick omkring på däcket, klädde sig varmt,
lade sin päls och sina filtar på soffan och sträck-
te sig därpå själf till rätta. Han kunde ju i
alla fall taga sig en hvilostund, till dess ång-
båten var färdig att gå ut.
Det var vår i luften. Ännu icke den varma
vårluften, men de första, milda löftena om
vårens snara ankomst. Hafvet glittrade i sol
så långt man kunde se. Mot hamnens stenar
sprutade vågorna högt med lätta, smidiga slag,
och hvita måsar med långa vingar svängde
fram och åter mellan fartygen.
En kvinna med en korg på armen gick om-
bord på båten för att sälja blommor. Hon gick
förbi den unge mannen och stack en blombu-
kett rakt under näsan på honom, men då hon
såg hans fullkomligt likgiltiga uttryck, gick
hon genast vidare. Men från korgen föll en
liten kvist af orangeblommor på golfvet fram-
för honom, och den låg och utandades små
stötar af vällukt, hvilka liksom slogo sakta
mot den trötte mannens hjärta.
Från hamnen kom ett aflägset buller af sjö-
män och lastdragare, som skreko alla möjliga
språk i munnen på hvarandra. Hissverken på
lastångarne knarrade och slogo, hvisselpipor
gåfvo signal. Vagnar och kärror rullade fram
och åter på stenläggningen.
Medan hafvet brusade och skummade salt
och svalt mot kajen, bullrade människohafvet
ännu mycket högre från land. Folk kom om-
bord på »Lux» med betjäning och bagage,
man sprang fram och tillbaka och knuffade till
honom, som låg orörlig på soffan.
Och så plötsligt, så plötsligt, som man släc-
ker ett ljus, försvann allt, som lyste och rörde
sig och larmade omkring honom. Han sjönk,
som när man kastar en sten i vågorna, dju-
pare och djupare ned i medvetslöshetens bot-
tenlösa haf, till dess han icke hade mera aning
om sin tillvaro, än en människa, som aldrig
varit född.
Passagerarne kommo småningom ombord.
»Lux» lättade ankar och gick för full ånga ut
på det solglänsande hafvet.
Man uppsökte sina respektive hytter, slog
sig ned på däck för att röka eller prata. Da-
merna valde sig de bästa hörnen, där de i lä
för vinden och solen i lugn kunde läsa sina
romaner; hvar och en gjorde sig det så be-
kvämt som möjligt.
En dam var alldeles nära vid att sätta sig
ofvanpå den sofvande mannen, som, inhöljd i
sina plaider, snarare liknade ett paket än en
människa, men en af matroserna varnade henne:
»Akta sig, fröken! Där ligger en löjtnant.»
Dagen gick, supén serverades, och natten
kom, men han, som sof på soffan, rörde sig
icke.
Då man nästa morgon fann honom orörlig
på samma plats, började passagerarne stanna
i sin promenad fram och åter på däcket, stirra
på det sofvande byltet och böja sig ned för
att läsa på visitkoriet på soffan, som man
läser på namnet, fästadt på en växt i en bota-
nisk trädgård.
Andra dagens afton var en stilla folksam-
ling omkring honom, och de väntade, till hälf-
ten rädda, till hälften nyfikna, att få se honom
ge ett lifstecken ifrån sig.
»Ar han död?» frågade man en ung fransk
läkare, som länge stått och betraktat honom.
»Tror inte det!» svarade läkaren. »Han har
troligtvis nonan,» och så vände man den sof-
vande ryggen och gick vidare.
Men han, som sof, visste icke, om det var
tusen år eller en dag, som han legat orörlig
på djupet af sömnens haf, ty i medvetslös-
hetens värld finnes ingen tid.
Men så kom det -ett ögonblick, då hans
släckta medvetande sakta, sakta började vakna
och stiga som en skör bubbla genom verklig-
hetens vatten uppåt emot ljuset.
Och då bubblan hade nått upp till ytan af
det bottenlösa haf, där den legat, öppnade den
sofvande åter sina ögon och såg upp.
Hvad var det? Hvar var han?
Han kunde ännu icke alls tänka, icke ens
känna tydligt. Han låg och stirrade uppåt,
utan att blinka.
Han sväfvade ju? . . Ja, han sväfvade. Nu
kände han, huru han flög och gungade högt
mellan stjärnorna. Han såg upp i en oändlig,
djupblå himmel, full af millioner stjärnor, som
alla blinkade sakta. Upp emot stjärnorna
lyfte sig något stort, mörkt och orörligt som
ett ogenomträngligt moln mellan himmel och
jord, och på detta svarta, fasta moln funnos
också stjärnor, både nppe och nere; större och
mindre stjärnor, som rörde sig och bytte plats.
Men rundt omkring honom, alldeles nära
honom lyste andra stjärnor, större och mera
färgade, röda, orangegula, strålande gröna.
Och midt ibland alla dessa stjärnor gled han
fram på långa, mjuka vågor, som om någon
osynlig makt hade burit honom. Och, huru
sällsamt! Vågorna sjöngo ju!––— Eller var
det stjärnorna, som sjöngo?
Han tyckte sig ha hört den underliga sån-
gen förr. En vals var det, en spansk vals.
Violiner, flöjter och guitarrer förenade sina
klanger och snodde den tjusande melodien från
dur till moll och in i dur igen. Kastagnetter
markerade takten, tamburinen slog säkra, dofva
slag, och nu ! — var det icke ljudet af steg,
som raskt och taktfast genljödo i hans öron?
Hvad var allt detta? Hvar var han?
Var det en dröm, så ville han icke störa den
med en enda rörelse — eller kunde det vara
sanning ?
Kunde det vara möjligt, att lifvet ett enda
ögonblick kunde kännas så lycksaligt att lefva ?
Musiken fortfor att stiga och sjunka omkring
honom, medan han själf steg och sjönk med
vågorna, som buro honom.
Han slöt ögonen, och för en sekund var han
nära att sjunka tillbaka i medvetslöshetens haf
på nytt. Men han gjorde en våldsam ansträng-
ning, kastade pälsen af sig och satte sig upp
med fotterna hårdt i marken. Den gungade
under honom. Den friska nattluften slog emot
honom från hafvet.
Ångaren »Lux» passerade just Maltas klippa.
Det var bal på däcket, och man dansade vid
musiken under kulörta lyktor.
Men medan han satt, ännu halft förvirrad,
och stirrade på all denna skönhet omkring ho-
nom, stirrade människorna på däcket tillbaka
på honom. Han själf var mindre skön. Hans
skägg hade vuxit vildt under de två och ett
halft dygn, som han sofvit på däcket. Hans
hår var en enda oreda. Filtarne och pälsen,
hvari han varit insvept, hängde omkring ho-
nom som skinnen på en vilde, medan hans
ögon sågo sig omkring med ett nttryck af för-
virrad slöhet. Han liknade mest ett underligt
sjödjur, som kraflat sig upp från djupet och
med förvåning ser sig omkring i en främmande
värld.
En af uppassarne kom fram till honom.
»Vaknar ni verkligen?» sade han. »Vi trodde
alla, att ni aldrig skulle vakna mera. Ni har
sofvit två och ett halft dygn, utan att röra er.»
Han kom på benen och ned i hytten, men
här föll han genast i sömn igen och sof till
långt fram på nästa dag. Men nu visste han,
att han sof, och visste, att han skulle vakna
igen. Och då han nästa förmiddag kom upp
på däcket efter att ha tagit ett bad, gjort en
grundlig toalett och ätit en god frukost, då
vände sig hvar enda människa efter honom
och hviskade :
»Där är han, som har vaknat!»
Hans namn visste man också, ty alla hade
läst det på hans visitkort på soffan, där han
i två och ett halft dygn hade legat som ett annat
stycke bagage, och de unga damerna funno
det »so very interesting!»
Då »Lux» på femte dagen efter afresan från
Marseille gled in i hamnen vid Alexandria,
stod den uppvaknade på däcket.
Våren hade här redan gjort sitt triumferande
intåg. Alla fruktträdgårdar stodo hvita af
blomstersnö, klängväxterna höljde de högsta
träd med obekanta, glödande blommor. Alla
hus och murar lågo bländande hvita i det
strålande solskenet, som fyllde himmel och haf
med- öfverströmmande glans, och framför ho-
nom lyfte sig det underbara, obekanta landet,
den andra världsdelen, som en blå, lockande
dröm.
Den unge mannen tänkte på allt annat än
att dö.
Han hade ingen att tala med, och han ta-
lade med ingen. Han var en bland dem, som
helst tiga i de högsta ögonblick af sorg och
glädje.
Men om någon hade haft tid att se på an-
nat än inseglingen till Alexandria, skulle de i
detta ögonblick på hans ansikte ha kunnat se
ett återsken af all den härlighet, som utbredde
sig för hans ögon.
Hans nttryck skulle ha kunnat tydas så:
»Är jorden så skön, hvem skulle inte då
vilja lefva!»
HVAD ALMLÖF TÄNKTE OM SITT
NAMN. UR ETT AUTOGRAFALBUM
MEDDELADT IDUN.
’p’ÖR ATT inte synas alltför bortkommen i
det lysande sällskap, däri ni velat införa
mig, tror jag klokheten bjuda att endast teckna
mitt namn.
Mitt namn?
Ja, ihågkommet någon gång vid rampens
bländsken, glömdt, när den store regissören
däruppe kommenderat: »Ner med ridån!»
Nå, hvad mera?
Stockholm den 2 april 1893.
Knut Almlöf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
