Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 25 januari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 6
tW. A. Smith foto.
biljardsalen på craig-y-nos.
’ »VARA TELE-
FONSYSTRAR.»
V
ÅRA STACKARS
enerverade telefon-
systrar» — detta
uttryck användes af en in-
sändare i ett litet medde-
lande »frän Iduns läse-
krets» för någon tid se-
dan. Visserligen uttalades
det liksom i förbigående,
men det var dock ett vän-
ligt ord, och det är alltid
något här i världen. Hvem
vet, hvad allt ett sådant
litet ord kan uträtta? Emel-
lertid heter det: »hvad
stort sker, sker tyst,» och
ho kan räkna alla de tan-
kedigra förslag till »okyn-
nestelefonerandets» be-
kämpande, som vid det
här laget hunnit mogna
för införande i Idun? Län-
ge har jag förgäfves tittat
efter dem. Nu skulle jag
vilja bjuda till att sätta
kommit i dåligt sällskap, druckit, fått sitt af-
sked — och nu låg han här. Då han började
gå uppe, gjorde han mig alla möjliga tjänster,
luffade efter mig som en stor björn, alltid fär-
dig att hjälpa mig med hvad kan kunde. Han
var den snällaste patient man kunde tänka sig.
Jag riktigt fastade mig vid honom.
Gregersen och kolbäraren hade blifvit goda
vänner, och en dag sade den förre : » Syster,
Rasmussen har haft en bra fästmö. Hon tjä-
nade hos samme grosshandlare och är där ännu.
Ni skall skrifva och berätta Maren, att Ras-
mussen ligger sjuk här. Är hon en god flicka
och ännu håller af honom, kommer hon hit.»
Jag skref ett par ord till Maren och nästa
söndag kom en hygglig, allvarlig flicka och
fragade ängsligt efter Rasmussen.
Min vän Gregersen kom sedan och berättade
med nöjd uppsyn, att allt åter syntes godt
mellan det forna fästefolket. Maren kom igen
ett par gånger och vid sista besöket var hon
glädjestrålande. Rasmussen hade fått tillbaka
sin gamla plats, och de skulle ej dröja med
giftermålet. £tt par dagar därefter lämnade
först Rasmussen sjukhuset och så plötsligt —
på samma gång som den af mig misstänkta
individen utskrefs — försvann äfven Greger-
sen. I tidningarna talades det kort därefter
om en större stöld, som nu en af de dugliga-
ste detektiverna lyckats spåra upp gärnings-
mannen till. Min tanke föll genast på Gre-
gersen.
Mycket tomt blef det efter dessa mina vän-
ner. Ett halft ar därefter fick jag bjudning
att dricka kaffe hos herrskapet Rasmussen.
Jag bestämde en söndagseftermiddag och gick
dit, glad i sinnet att få återse min »stora
björn» och hans Maren. Nog blef jag väl-
komnad alltid af de snälla människorna ! Fint
och blankt, så i kök som kammare, godt kaffe,
blommor och soliga blickar. Gregersen hade
varit och hälsat på dem, och efter honom låg
ett kuvert med pengar och ett par vänliga ord
till sjukhuskamraten och hans arbetsamma
hustru.
Då jag gick, tog jätten mina händer, kra-
made dem samt bad mig förlåta, om han
någon gång varit en bråkig patient och ej
godvilligt tagit de bäska pillerna. »Glöm det,
jag är så tacksam, och det är Maren med.»
Att dessa enkla människor voro mina vän-
ner, kände jag. »Detektiven», »kolbäraren» och
Maren äro gömda i mitt hjärta och glömmas
aldrig.
hf i spelet.
Själfviskheten och talträngdheten hos, förlåt herrar
läsare, icke endast kvinnor, utan också män, äro
väl två fel, som ej äro goda att ta bort, men om
vi hjälpas åt att bearbeta dem riktigt duktigt, så
kanske att de ^ge med sig till slut. Eljes vet jag
ingen annan råd än att vederbörande belägga alla
onödiga telefonsamtal med en särskild »straffafgift»,
som i så fall bör tillfalla de små telefonsystrarna.
Ja, det där blir förstås, »när det blir sju torsdagar
i en vecka,» eller »när hönan får tänder».— alltså
fa vi hitta pa ett annat förslag. Telefonisterna äro
nu en gång »gjorda att offras opp», men kanske
går det pratmakarne mera till hjärtat, om man sä-
ger dem, att måhända för deras prats skull en med-
människa för sent blir kallad till en dödsbädd, eller
en annan, genom att ett affärssamtal försenas, bringas
till tiggarstafven — sådant skulle ju kunna hända
och har förvisso händt mera än en gång.
Jag förstår verkligen icke, hvarför telefonisterna,
såsom det tyckes,,. röna så liten medkänsla från all-
mänhetens sida. Är det månne därför, att de nöta ut
sina bästa krafter i denna samma allmänhets tjänst?
Jag har hört omtalas, hurusom i en landsortsstad
en herreman alltid grälade på telefonisterna. Nåväl,
så kommer han en gång upp på stationen och blir’
där i tillfälle att iakttaga telefonexpeditionen. Hvad
han hade beklagat telefonisterna, då han såg, huru
öfverhopade med arbete de voro! Därtill lofvade
han, att han aldrig mer skulle gräla på dem. Han
har också hållit ord, säges det, och från att ha va-
rit den mest grälsjuka bland abonnenter, blifvit den
snällaste. — Ja, så där kan det byta om, då man
kommer på den ljusa idén att på nära håll taga
kännedom om förhållandena och icke sitta hemma
och »döma som den blinda om färgen». Önskligt
vore att flere telefonabonenter följde denne herres
föredöme.
På Stockholmsutställningen 1897 gick jag en vac-
ker dag i industrihallen och vandrade omkring helt
ensam och på måfå. »Alltid träffar jag väl på nå-
got, som intresserar mig,» tänkte jag. Kom så att
gå förin en liten »utställningstelefonstation», om
jag så får kalla det. »Synd om de små fröknarna,
som skola sitta där som andra utställningsföremål!»
Sådant var mitt första intryck, hvilket icke hindra-
de mig att kasta en nyfiken blick på det hela. Hvad
telefonbordet var högt! Öfverst å detsamma sutto
en rad klaffar, hvilka än en och än en annan lys-
tes upp. Jag fattade icke riktigt ändamålet med
klaffarna, såg endast, att telefonisterna oupphörligt
måste observera dem och förundrade mig, att de
unga flickornas ögon icke för länge se’ri dragits upp
i hårfästet. Ja, hade inte deras nackar varit så
böjliga, som de voro, så vet ingen, hur saken af-
lupit.
Hvad den ungdomen dock har för ett behag
med sig! Se bara på den där nacken och hela det
lilla hufvudet för resten, och där! — ar det något
slags diadem, som glänser mig till mötes? Jag när-
mar mig ännu ett steg. Se så, på det burriga huf-
vudet hvila två sinsemellan förenade metallskållor!
Aha! Den mycket omtalade telefonhjälmen! Alltså
»Allmänna telefon»! Man måste medge, att den där
»hjälmen» klär bra, men så skaffar den också sina
bärarinnor hufvudvärk allt som oftast. Hörtelefo-
nen, fästad vid hjälmen och satt i förbindelse med
telefonbordet, kunde jag ej se, eftersom jag stod
till höger om den tjänstgörande.
»Men hvarför skulle flickorna ha de där tele-
fonhjälmarne, om de alstra hufvudvärk?» hör jag nå-
gon oinvigd fråga. Jo, för att ha båda händerna
fria och hinna koppla så många samtal som möjligt.
Så spar man »folk», och detta åter gör penning-
besparing. Därför!––– - — Dock, detta var 1897.
Möjligen äro de stygga hjälmarne numera bortlagda.
Låtom oss hoppas det!
, Antingen det nu gäller enskilda bolags eller sta-
tens telefoninstitutioner, så vet hvar och en, som
varit i tillfälle att på nära håll iakttaga telefonister-
nas arbete, att icke är det latmansgöra. Besynner-
ligt, men i våra dagar, då så mycket talas om fri-
het och mänskliga rättigheter, tillämpas likväl ofta
nog det systemet att hopa så mycket arbete som
möjligt på så få händer som möjligt. Det tyckes,
som hyllade man härvidlag den åsikten: bara hela
maskineriet går med största möjliga vinst, sak samma
med kuggarna — de kunna lätt ersättas.
Från barndomen hörde jag sägas, att »statens
kaka är bäst», emedan den, om ock ej alla gånger
så stor, dock är säker, och det komma Kongl. Te-
legrafverkets telefonister också säkert att säga »med
känsla och öfvertygelse», om nämligen det nyligen
omtalade förslaget att uppföra rikstelefonväsendet
på ordinarie stat blir en verklighet. Ty då först
bli de »kvinnor i staten» och få rättigheter som så-
dana — ditintills äro de rättslösa och kastbollar för
alla möjliga nyckfulla vindar. Hvad jag hjärtligt
gärna skulle unna de små »telefonsystrarna» fasta
platser och en liten penning på ålderdomen !
Dock — var detta för mycket begärdt, och blir det
där förslaget bara ett förslag, hvarför skulle icke
telefonisterna i Sverige, som vid det här laget icke
äro så få, kunna inrätta en gemensam understöds-
kassa,. åtminstone för sjuk- och begrafningshjälp?
Jag vill här icke inlåta mig på några funderingar,
huru en sådan plan skulle realiseras. Ett första
villkor vore ju, att saken vunne så stor anslutning
som möjligt. Väl skulle svårigheter ändå möta,
dock tyckes det mig, att dessa icke borde vara
omöjliga att öfvervinna. Kanske tarfvades någon
uppoffring af dem, som skötte »rörelsen», ty telefo-
nisterna ha ju inga kapital att aflöna med, men om
arbetet fördelades på flere frivilliga, kunde det väl
ej bli så tungt? Jag tänker mig, att det möjligen i
Stockholm skulle kunna finnas några burgna, unga
flickor, som ville taga sig an detta värf, sedan först
äldre, erfarna personer hjälpt till att utstaka pla-
nen. _ Och kommer saken en gång under diskussion,
tror jag nog, att Idun, som alltid brukar vara tjänst-
aktig, vänligt öppnar sina spalter för inlägg i frågan.
Biped.
ELDSVÅDA I EN AMERIKANSK » SKY-
SKRAPARE».
O
FTA HAR MAN från den stora republiken på
andra sidan Atlanten hört förtäljas om de
skyhöga byggnader, som uppföras i storstä-
dernas centrala kvarter, de s. k. »sky-scrapers»,
»skyskraparne». Den väldigaste af dessa bygg-
nadsvidunder är nyligen fullbordad i Newyork,
Park Row palatset, som med 29 våningar är 390
engelska fot högt. Hela byggnaden har 950 rum,
2,095 fönster och 4,000 invånare. Byggnadskostna-
derna ha belöpt sig till 24 millioner dollars.
Brandkårer och brandförsäkringssällskap ha länge
hyst sina betänkligheter mot dessa väldiga Babels-
torn, enär i händelse af eldsolycka vattentrycket i
ÜÊf?»
ms.
i»<
u’’:c,£v
n*ssi nr.
«Sä
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
