Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 28 januari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 6
LUTHERS MAKA. 400:e ÅRSDAGEN
AF KATHARINA VON BORAS FÖ-
DELSE.
B
vsaiii
4L&
,■ ;
en ring i behåll, som Luther sannolikt till
minne af bröllopsdagen fått af »sin Käthe»,
och hvilken har följande inskrift: »D. Mar-
tino Luthero Catharina v. Boren 13 Juni 1325».
Den bär bilden af den korsfäste och hans
marterverktyg såsom ett uttryck af den
stora reformatorns tanke, att hans äkten-
skap skulle ingås och bestå i frälsarens
namn. Vi meddela här nedan en afbild-
ning af densamma.
Fem barn födde Katharina sin make i
ett äktenskap, som var det allra lyckliga-
ste och där hon intill det sista troget stod
vid hans sida som hans praktiska hjälp och
stöd. Också gaf Luther henne i sitt testa-
mente det vittnesbörd, att hon städse varit
honom »en from, trogen och kärleksfull
äkta maka.» Och vid ett annat tillfälle
skref han: »Guds bästa gåfva är att hafva
en from, vänlig, gudfruktig och huslig ge-
mål, med hvilken du lefver i frid, hvil-
ken du törs förtro alla dina ägodelar, ja, din
kropp och ditt’ lif, och hvilken föder barn
åt dig.»
Som bekant öfverlefde Katharina von
Bora sin make. Hon afled i Torgau den
20 dec. 1552.
KATHARINA VON BORA.
EFTER ETT PORTRÄTT AF LUCAS CRANACH.
I
MORGON, den 29 januari, är det jämnt
400 år, sedan Katharina von Bora, Luthers
maka, såg dagens ljus, och den lutherska
kristenheten har allt skäl att bemärka den
dagen.
Katharina von Bora tillhörde en gammal,
men fattig adelssläkt och hade redan som
barn blifvit satt i kloster. Hon var nämligen
född 1499, och redan 1509 finna vi henne i
klostret Nimtzsch vid Grimma. Sexton år
gammal vigdes hon till nunna. Då den evan-
geliska läran äfven blef känd i Nimtzsch, för-
sökte Katharina jämte flere andra nunnor att
slita de bojor, i hvilka de af ofri vilja och
oförstånd låtit sig fängslas. Förgäfves anro-
pade de sina släktingar om att blifva befri-
ade ur klostret. Då åtog sig rådsherren Leo-
nard Koppe i Torgau deras sak, och natten
före påskhelgen år 1523 fördes de nio nun-
norna hemligen ur klostret till Wittenberg,
där Katharina fick skydd i borgmästaren Filip
Reichenbachs hus.
Det var här Luther först gjorde hennes be-
kantskap. För skönhet eller yttre behag ut-
märkte hon sig ej, så vidt man får döma efter
det samtida porträtt af Lucas Cranach, vi här
meddela. Men hon var frisk, stark och duktig,
en rättfram och trohjärtad kvinna. Luther
kunde hoppas att i henne få ett starkt och
troget stöd genom lifvet, med hvars yttre be-
hof och omsorger han själf föga kunde eller
ville taga någon befattning, och han behöfde
i sanning en sådan ledsagarinna, då kropps-
och själslidanden ansatte honom. Huru Luther
slutligen uppgjorde saken med Katharina, kän-
ner man ej, men på aftonen den 13 juni 1525
bjöd han till sitt bröllop i sin bostad några
af sina närmaste vänner, bland dem äfven
porträttmålaren Cranach. Vigseln försiggick
på vanligt sätt. Fjorton dagar senare anord-
nade han en större bröllopsfest, till hvilken
äfven vänner från främmande orter inbjödos.
»De skulle,» så skref han till dem, »gifva
stadfästelse och insegel åt’ det viktiga steg
han tagit.»
Den protestantiska eftervärlden har velat
till minne af Luthers äktenskap bevara ma-
karnes vigselringar. Sannolikt voro dylika ej
allmänt i bruk vid denna tid, men ännu finns
Bland nu befintliga Cacaosorter
intages säkert förnämsta platsen af
o trfij
EN SINNRIK SVENSK UPPFINNING.
I
TIDNINGARNA har rätt mycket talats om en
sinnrik uppfinning, som gjorts af hr J. F.
Hörlin, och som — efter hvad det synes — till-
fredsställande har löst det gamla problemet att mot-
taga och aflämna post från i full fart gående tåg.
Vi meddela här en afbildning af apparaten.
Som nämndt är den afsedd att utväxla post mel-
lan postkupé och station, utan att tåget därför be-
höfver stanna eller ens minska fart, och medför
den alltså ej blott att tågets fart kan hållas oför-
minskad och post afhämtas och aflämnas vid alla
stationer, utan äfven en betydlig förbättring i sättet
för posttjänstemänuens arbete.
Apparaten består af en från postkupén utställ-
har skena, från hvilken nedhänga tvänne x f°rmade
armar. På resp. station anbringas en stolpe eller
stativ, på hvilken är mot järnvägsspåret utfällbart
anordnad en skena i jämnböjd med postkupéns.
Denna skena uppbär dels på sin öfversida äfven
tvänne bärarmar, som äro fästa så långt från hvar-
andra, att postkupéns bärarmar bekvämt kunna pas-
sera mellan dem, och dels midt emellan dessa ar-
mar pa hvardera sidan en fjäderhake med gapet
utat, tjänande att uppfånga bandet, hvari postkupéns
påse hänger.
Å postkupén upphänges postpåsen på bakre de-
len af bärarmarne (den del som är längst från loko-
motivet), medan på stationen postpåsen upphänges
på bärarmarnes främre ändar.
När tåget passerar stationen, skola bärarmarne
på postkupéns apparat passera mellan stations-
apparatens bärarmar och de förras främre del upp-
fånga stationens postpåse, medan postkupéns påse
uppfångas i stationsapparatens ena fjäderhake. Flere
postpåsar kunna naturligtvis samtidigt utväxlas och
tågets fart kan vara hur stark som helst. Uppfin-
ningen är patenterad genom Michaël Björcks patent-
byrå i Stockholm.
I
DUN I DESS NYA SKEPELSE har, att döma
af de talrika meddelanden, som redan kommit
oss till del, mottagits med den största tillfreds-
ställelse. Detta framgår ock af den betydligt ökade
prenumerationen, som dock ännu alltjämt friskt
fortgår. r
Ett par anmärkningar hafva dock från några
håll framställts, och dem vilja vi här bemöta.
Den ena rör tidningens vignett, som för några
brefskrifvarinnor verkar främmande. De hafva un-
der åratal så vant sig vid den gamla Vignetten, att
de ha svårt att tänka sig »damernas egen tidning»
med någon annan. Och dock hafva vi vidtagit den
gjorda förändringen i våra läsarinnors eget välför-
stådda intresse. Genom att minska vignettens höjd
hafva vi nämligen vunnit ej så obetydligt ökadt ut-
rymme på tidningens första sida, att användas an-
fingen för text eller någon illustration. Den gamla
kära Idunsbilden — det tecken, hvari vi hittills
segrat, och i hvilket vi fortfarande hoppas vinna
seger — kvarstår ju dock enande mellan tidningens
tillryggalagda skede och det nya, som inledts med
innevarande år. Yi våga därför tro, att lång tid ej
skall behöfva förflyta, innan för våra ärade läsarin-
nor den nya Vignetten blifvit lika kär som den gamla.
Den andra anmärkningen gäller tidningens an-
nonsafdelning, hvilken några läsarinnor ånyo vilja
hafva förlagd till en särskild bilaga, såsom under
de senaste åren varit fallet. De anse det nämligen
vara både öfverflödigt och störande att behöfva taga
med annonserna, då årgången inbindes. Vi, och
säkerligen de flesta med oss, äro af annan mening.
Liksom en hvar, hvilken under löpande årgång föl-
jer med en tidnings annonsafdelning, genom den-
samma ofta erhåller välkomna vinkar och påminnel-
ter i ett eller annat hänseende, så kan äfven bli
fallet, om man bläddrar i en äldre inbunden årgång.
Och ej bör väl en annonssida kunna inverka störan-
de vid läsningen af de uppsatser, tidningen för öf
rigt innehåller. Det viktigaste är väl, att tidningens
hufvudinnehåll — uppsatser och illustrationer —
är godt och intressant. Se på utlandets kvinno- och
familjetidningar! De allra finaste, sådana som läsas
ända upp i de högsta kretsarne, hafva annonserna
tillsammans med texten. Ja, i några af t. ex Eng-
lands förnämsta damtidningar, hvilka innehålla an-
nonser för 5 à 10,000 kronor i hvarje nummer, äro
annonserna delvis ordnade så, att somliga sidor
innehålla 2 à 3 textspalter och 1 jämnlöpande an-
nonsspalt, eller ock innehåller hvartannat blad i
tidningen text och hvartannat annonser.
Tilläggas må, att från Iduns första börjaft och
flere år framåt annonserna alltid stodo i hufvud-
numret, utan att någon gjorde invändningar däre-
mot. Att de nu åter ditflyttats, heror dels på prak-
tiska skäl, dels på uttalade önskningar från annon-
sörernas sida.
För öfrigt äro annonserna af dubbel nytta för
tidningens läsarinnor, dels genom hvad de själfva
innebära och vilja upplysa om — studera tidningens
annonsafdelning, och Ni skall bespara Eder mången
villrådighet, månsa onödiga steg och åtgärder! —
dels är det hufvudsakligen genom dem, som det blir
möjligt att lämna så godt och rikligt innehåll för
ett så billigt prenumerationspris som Iduns. Kanske
skola våra läsarinnor lättare inse detta, om vi med-
dela, att tidningens kostnader för det gånsna året
uppgå till ett hundra tjugufem tusen (125,000) kronor.
Och det erkännandet hafva vi ju dess bättre alltid
fått, att vi ständigt sträfvat att höja Idun i hvarje
afsende. Men jämsides med dessa sträfvanden ökas
ock utgifterna.
Med det ofvan sagda hafva vi endast velat be-
svara de gjorda anmärkningarna, och vi hoppas för-
visso, att vårt svar skall tagas för godt.
Redaktionen.
HULTMANS CACAO GrUld.me<ia3J
vid 1897 års Konst- och Industriutställning
i Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
