Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 8. 28 januari 1899
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 5 — IDUN 1899
•es*«»’.
&v,v
a *.*
uppfyllas af en oändlig lycka för att i nästa ögon-
blick kastas i den djupaste förtviflan. För. senti
Nu då de funnit hvarandra, nu då de skulle börja
lefva, var det för senti
Men han måste dit för att säga henne, att han
visste — han skulle resa nu genast.
Han såg på klockan. Det var redan full dager
och lagom att resa med första tåget. Han gjorde
sig hastigt i ordning och skyndade ut.
. I trappan mötte han så ett telegrambud, som
frågade efter hans namn. Han blef så^ rädd, att
han måste hålla sig i ledstången för att icke falla.
Då gossen lämnat telegrammet och ville gå, bad
ingeniören honom öppna det och säga, om det var
en god eller dålig nyhet.
Pojken gjorde så.
»Jag tror det är en god nyhet,» sade han.
Då ryckte ingeniören till sig papperet och läste
»Utom all fara» — — —
VÅRA ILLUSTRATIONER.
■yÅRA LÄSARINNOR må ej tro, att vi ämna göra
’ till någon alldeles särskild Idunsspecialitet att
bjuda på eldsvådor, ehuru en egendomlig ödets skic-
kelse gjort, att de första numren blifvit rikligen för-
sedda i den vägen. Huru som helst var branden i
Hôtel Continental W6 natten mellan förliden fredag
och lördag én af de märkligare och större i Stock-
holms centrala delar på senare tider, och då vår
tecknare som åsyna vittne tog en skiss af densam-
ma, ha vi ej velat undanhålla vår läsekrets hans.
målande bild. Den fotografiska interiör af den stora
festsalen efter branden, som vi låtit taga, torde ej
heller sakna sitt intresse.
*
E
n något festligare hufvudstadsvy
bjuda vi i vår afbildning från det flaggsmyckade
Norrbro och Gustaf Adolfs torg på konungens 70-
årsfödelsedag. En viss sordin låg visserligen öfver
märkesdagens stämning med anledning af konungens
sjukdom, men hufvudgatorna och torgen voro litet
hvarstädes smyckade i högtidsskrud, och de känslor,
dagens betydelse ingaf, togo sig många vackra och
äkta uttryck, vittnande hur högt konung Oscar är
älskad af sin hufvudstad och hela sitt folk.
*
rriLL VÅR ÄRADE LÄSEKRETS rikta vi en vörd-
sam uppmaning att ihågkomma sin tidning med
insändande af fotografier och teckningar, som kun-
na vara af intresse för vår illustrationsafdelning.
Alla hafda kostnader ersätta vi naturligtvis tack-
sammast.
BRANDEN I HOTEL CONTINENTAL W.6.
»Krisen är inne,» stod det, »föga hopp, men icke
hopplöst. Kom icke.»
Det surrade rundt i hans hufvud, och han kunde
ej få någon mening af det. Han ertappade sig om
en stund med att stå och räkna ordantalet. Tio
ord utom adressen. Skulle man ej kunnat göra det
kortare? Låt se! »Krisen är inne.» Ja, det kunde
nu ej göras någonting åt. »Föga hopp, men icke
hopplöst.» Hvarför icke lika gärna »utan hopp» i
stället för allt detta. Vore icke det samma mening?
Huru brukade det stå i tidningarna? »Föga hopp
finnes om hans vederfående.» Och då kunde man
vara säker på, att den det gällde dog.
Och så stod det »kom icke». Ack, alltid detta
»kom icke». Alltid så långt mellan dem — till och
med nu.
Han gick in i hennes rum och kastade sig på
den soffa, där hon brukat hvila. Och så lossnade
den hårda själsspänningen, och där i mörkret, där
ingen såg hans svaghet, började han gråta i våld-
samma, skakande snyftningar.
Det var nästan morgon, då hans sinne hunnit
lugna sig en smula. Han såg sig omkring i rum-
met, liksom om han vaknat ur en svår dröm.
Lampan i arbetsrummet lyste dit in och kastade
en bred ljusstrimma öfver golfvet i hennes rum.
Hennes ruml Det var dit hon gått, då hon velat
vara ensam. Han kände det nästan som en ogrann-
lagenhet att sitta där utan hennes vetskap. Det
var en fridlyst plats.
Och det var som hade hon stått där någonstä-
des i halfdunklet och sett på honom med den däi
underliga blicken, som han aldrig förstått.
Detta kom honom att tänka på några fotografier
af henne själf, som hon hade liggande i sin sekre-
tär. Han tog upp dem för att söka ut det bästa.
Då träffade han på botten af lådan en bok med
sammetspärm. Han slog upp första sidan. Dar
stod: »Dagbok, sedan jag lärde känna Richard. Får
läsas af honom efter min död.»
Det träffade honom som en blixt, att där fanns
lösningen till deras samlif. Om han skulle läsa!
Han gjorde något orätt, men hellre det, än att hon
skulle gå bort från honom, innan han ännu lärt
känna hennes själs innersta tankar.
Och han läste:
»Richard är en sådan natur, att han eggas af
motgången — —
»Richard älskar mig, men huru mycket? Ar det
ett af hans många tycken? — —
»Jag har lofvat bli hans maka. Det var ett svårt
steg att taga. Tänk om han skulle.––––
»Jag vet, att han älskar mig, varmt, innerligt!
»Skall jag låta honom se i mitt hjärta? Kanske
tröttnar han, när han nått målet I Om han öfver-
gifver mig, dör jag. _
»Jag känner mig orolig. Jag blir bestämdt sjuk.
Nu borde jag kanske säga honom allt, innan det
blir för sent, säga honom, huru högt jag alltid äl-
skat honom och huru jag genom min köld alltjämt
sträfvat att binda honom fastare invid mig.».
Han läste som i yrsel och han kände sin själ HOTELLETS STORA FESTSAL EFTER BRANDEN.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1899/0065.html
