Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 1 februari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
msås
H
N:r 9 (584). ONSDAGEN DEN 1 FEBRUARI 1899. 12:te Årg.
ILLtISTREPAD ÖTIDN
KVINNAN CCH - HEnr1ET
PRENUMERATIONSPRIS PR ÅR:
Idun ....................................................... kr. 5: —
Iduns Modetidn. med plan-
scher OCH HANDARB. ... » 5: —
Iduns Modetid, utan pl. » 3: -
Barngarderoben...................... » 3: 25
UTGIFNINGSDAGAR :
HVARJE
ONSDAG OCH LÖRDAG.
REDAKTÖR OCH UTGIFVARE:
FRITHIOF HELLBERG
TRÄFFAS SÄKRAST KL. 2—3.
BYRÅ OCH EXPEDITION:
KLARA S. KYRKOGATA 16, 1 TR.
ÖPPEN KL. 10—5.
KOMMISSIONÄRER
ANTAGAS ÖFVER HELA LANDET PÅ ALL-
DELES SÄRSKILDT FÖRMÅNL. VILLKOR.
LÖSNUMMERPRIS: 8 ÖRE.
Redaktionssekr.: JOHAN NORDLING, ALLM TEL 61 47. RIKS 1 6 46
Stockholm,
Iduns Kungl. Hofboktryckeri.
GLÄDJE I HEMMEN!
jAR MAN RÄTT i att kalla vår tid
pessimismens tidehvarf? Är det
mera ondt om lefnadsfriska män-
niskor nu än förr? Tyvärr måste
nog svaren på dessa frågor utfalla jakande.
Eller hvarför förefaller vår ungdom så ofta
blaserad och gammal i förtid? Hvarför har
vårt umgängeslif blifvit så stelt och andefattigt?
Hvarför är det nu-
mera så ondt om full-
lödig entusiasm? Ja,
hvarför månne hafva
folklekarne upphört
bland den svenska
allmogen och sången
tystnat på dess läp-
par, den gamla sån-
gen, som ljöd så full
och melodisk, och
som vi samlat i våra
s. k. folkvisor? Ty-
der ej allt detta på
en aftagande lefnads-
friskhet? Det säges
att skulden till den
pessimism, som lik
en epidemi sprider
sig i allt vidare kret-
sar, är att söka i vår
öfvercivilisation med
dess lyx och öfverdrif-
na komfort, dess raffi-
nerade, tidigt sma-
kade njutningar, i vår
fîn-de-sièclelitteratur,
våra öfverdrifna for-
dringar på lifvet och
därmed sammanhän-
gande rastlösa ar-
betsjäkt.
Men om nu så är,
att lefnadströttheten
eller pessimismen är
att betrakta som en
frukt, om ock en
• maskstungen, af vår civilisation, så hvad är
väl att göra? De maskstungna frukterna
växa ju på samma träd som de friska, och
icke kunna vi för de förras skull, förstöra
hela trädet? Är det dessutom icke lika omöj-
ligt att hejda ett ondt, hvilket sammanhänger
med en högre kultur, som det är att mota en
ström i hafvet? —"
»En liten tufva kan stjälpa ett stort lass,»
säger ordspråket, och det ligger i detta ord-
språk något särskildt tröstande för dem, som
vilja arbeta mot ett ondt, som blifvit ett sam-
de nöjen, som följas i spåren af förslappning,
veklighet och lifsleda, de unga välja sådana,
som skänka vederkvickelse och förnyade kraf-
ter. Smaken för sådana nöjen som skapa
»trætte mænd» uttränges bäst, ja, jag vore
färdig att påstå, att den uttränges endast
och allenast medels smaken för rena och
oskyldiga nöjen. Vanan är en af lifvets allra
största stormakter, och det är ej blott i mat
och dryck, utan äfven med afseende på förströ-
elser, som, med den
modifikation, som ål-
der och särskilda för-
hållanden medföra,
man gärna håller fast
vid det, som man
en gång blifvit van
vid.
De förströelser, jag
menar att hemmets
lilla värld bör och
kan bjuda på, äro så
okonstlade som möj-
ligt. De bestå än i
det förtroliga, ofta
skämtsamma sam-
språket, än i enkla
lekar, i sång och mu-
sik, än i gemensam
läsning af en god
bok, då man under
den långa vinteraf-
tonen efter slutadt
dagsarbete samlas en
stund kring lampan
m. m. d. En stunds
förströelse af denna
art borde höra, så
att säga, till vår dag-
liga diet. Den är lika
viktig för att hålla
sinnet friskt, som ren
luft är af vikt för
våra lungor och mu-
skelöfning för våra
lemmar. Det borde
anses lika orätt och
oförståndigt att försumma att söka vederkvic-
kelse af detta slag som att vårdslösa sin kropps-
liga hälsa. För att vinna och bibehålla ett spän-
stigt och lefnadsfriskt sinne är en sund för-
ströelse en lika viktig faktor som måttligt
arbete. Visserligen är arbetet hufvudsaken,
och åt detsamma böra och skola dagens flesta
timmar ägnas, men aldrig böra vi känna oss
såsom slafvar under arbetet. Där den känslan
får bli den rådande, där vittnar den om, att
något är på tok. Och sällan behöfver man
söka länge, innan man finner, att den be-
PKOFESSOR OSCAR MONTELIUS. FRIHERRE A. E. NORDENSKIÖLD.
EFTER OLJEFÄRGSPORTRÄTT AF HANS SCHADOW.
hällsondt. Att reformera ett helt samhälle,
det må oftast visa sig omöjligt, men att re-
formera sig själf och några andra individer,
det är nog icke lika omöjligt. Och af detta,
som börjar så smått, kan det ju i tidernas
längd blifva en surdeg, som genomsyrar sam-
hället i dess helhet.
I hemmet skall ungdomen vänjas vid en-
kelhet och måttlighet, anspråkslöshet och plikt-
troget arbete. Och af en ungdom, som fått
dylika vanor, är det anledning att hoppas, att
den större procenten skall stå stark i de fre-
stelser till motsatta vanor, som möta den ute
i lifvet, och endast en liten bråkdel falla offer
för de sjukdomsfrön, som tiden är så full af.
Men det finns ännu något annat, som hemmet
bör beflita sig om, för att med hopp om fram-
gång kunna strida mot tidens pessimistiska
kynne och dana ett lefnadsfriskt släkte. Så
länge ungdom är ungdom, begär den sin del
af lifvets fröjder. Det gäller blott att rikta
smaken åt rätta hållet, så att i stället för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
