Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 1 februari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 2 —
tungade försummat att använda de smulor af
vederkvickelse, som dock stodo honom till
buds.
Men är det nu inom hemmet, som den rätta
förströelsen skall sökas och lefnadsmodet fostras
och värdas, så borde också alla familjens med-
lemmar söka att »dra sitt strå till stacken»
för att främja hemlifvets trefnad. Erfaren-
heten visar, att man högre älskar en person
och ett hem, som man anser sig hafva någon
skyldighet emot, än den person eller det hem,
på hvilka man endast ställer anspråk. Att
göra sig litet besvär för andras trefnad är
något, som nog också förtjänar sin plats bland
»goda verk», och i likhet med dessa återver-
kar det förädlande och lyckliggörande på den,
som utöfvar detsamma. De unga i hemmet,
såväl gossar som flickor, borde i tid vänjas
vid denna lilla pliktutöfning. Den ringaste
lilla talang kan härvid komma till nytta, och
»alle man på däck» borde vara allmän lösen,
särskildt då man samlas till den där läsningen
kring lampan. Ingen borde härvid saknas,
icke ens familjefadern och ännu långt mindre
husets unga söner och döttrar. Aldrig borde
läxorna taga så mycken tid i anspråk, att
ingen stund blir ledig för dessa enkla förströ-
elser en stund på aftonen. Under vänligt och
förtroligt tankeutbyte skall den blyge och
slutne känna sig uppmuntrad att öppna sitt
hjärta, den alltför språksamme skall vänja sig
vid att lyssna till andra; man skall lära känna
och förstå hvarandra såsom eljes ingenstädes.
Ty »hvar och en är herre hemma», och att
känna sig hemmastadd, det är att känna sig
fri från tvång, känna, att man är och får vara
sig själf.
Om likväl någon särskild mindre än andra
får saknas i denna krets, så är det kvinnan.
Hon är nödvändigare än någon annan, emedan
naturen särskildt kvalificerat henne för den
uppgiften att utgöra hemmets centrum. Hvem
kan, såsom en sann kvinna, göra hemmet be-
hagligt och tilldragande? Hvem kan gifva le-
dighet och omväxling åt samtalet såsom hon?
Hvem kan vara så uppfinningsrik som hon i
fråga om små angenäma öfverraskningar och
tillställningar? Hvem kan med så len hand
smeka bort rynkorna från den bekymrades
panna eller med så mild stämma hviska tröst
och mod in i den bekymrades sinne? Hvem
har de fina känselspröten, som fortast upp-
täcka, om något är på tok, och den fina tak-
ten, som förstår att skona den ömtålige? Är
det ej en ädel och sann kvinna? Har ej hvarje
kvinna, hög eller låg, af naturen blifvit ut-
rustad med en makt, som kan verka till sär-
skild välsignelse i ett hem — när den rätt
brukas?
Och ägde kvinnan också ingen annan makt
i världen än denna, så vore dock hennes upp-
gift stor, hennes hjälp oumbärlig. Om kvin-
norna förstode sig själfva, sin medfödda be-
gåfning och sin egen lycka, så skulle de, äfven
om de icke hafva ett eget hem, och äfven
om deras egentliga verkningskrets ligger i det
ofEentliga lifvet, dock alltid söka att finna en
plats inom ett hem. Och ju mer de lyckas
att göra det hemmet till sitt eget, d. v. s. taga
sin anpart af skyldigheter och rättigheter i
hvad hemmets trefnad beträffar, dess lyckligare
för dem själfva och för deras omgifning.
Det har varit och är fortfarande till stor
skada, att så många kvinnor — och många
utan att drifvas därtill af nödens bittra lag
— söka utomhus en verksamhet, som så tar
alla deras krafter i anspråk, att de hafva inga
mer i behåll för hemmets räkning. Det är så
mycket större skada, om, såsom ofta är fallet,
deras egentliga begåfning tydligen pekar åt
det husliga arbetet. Hela deras väsen får
härigenom en missriktning, som gör dem
nervösa och otrefliga i hemmet.
Och säkerligen är kvinnan — modedockan,
kvinnobarnet, som lefver för glitter och bjäfs,
ej mindre oduglig för sin höga nppgift i hem-
met än den kvinna, som genom en dylik sned-
vridning af sitt väsen blifvit lik ett ostämdt
instrument, som endast låter höra gnälliga
och skorrande toner.
Kvinnans uppgift bland uppgifter, hennes
kallelse par préférence, är att vara den norna,
som skall vattna världsträdets rot, så att detta
håller sig friskt. Och hvilken som helst syssel-
sättning, den må vara huru kvinnlig som helst,
som gör henne oduglig för denna uppgift, är
till skada för henne själf och för det hela,
d. v. s. för såväl familjen som för samhället.
De gamla, som ännu finnas kvar från den
tid, då kvinnan ansågs uteslutande höra hem-
met till, då hvarje i det offentliga liggande
verksamhet ansågs opassande för henne, sucka
öfver den nya tiden och vilja oftast ej er-
känna, att den har något företräde framför
den tid, då de voro unga. Och vi må ej för-
tänka dem denna något skefva blick på för-
hållandena, ty i vår rastlösa tid stå de i all-
mänhet bra öfvergifna. Hvem har tid att
prata bort en stund med dem? Hvem har tid
att lyssna till hvad en stapplande och långsam
tunga har att förtälja? Alla skylla de på arbete.
För de gamlas, nej, fastmer för de ungas
skull, d. v. s. för deras skull, som äro bärare
af framtiden, låt oss akta oss. för, att vi i
vår ifver att vara nyttiga samhällsmedlemmar
beröfva familjelifvet dess skönhet Ungdomen
allra minst kan lefva utan skönhet d. v. s.
utan glädje. Är hemmet tråkigt och dystert,
söka de unga sin förströelse utomhus; få de
ej i tid smak för familjelifvets rena, oskyldiga
nöjen, så falla de snart rof för de dåliga
nöjena. Och den, som en gång blifvit bla-
serad och fått sin smak förskämd, han finner
ej mer nöje i enkla förströelser, utan finner
dem endast fadda och barnsliga. Och har
detta skett, då har ett smittofrö inträngt i
hans organism, och det är fara å färde, att
det så småningom undergräfver den sunda
lifsglädjen.
Därför: låt oss anstränga oss att göra hem-
met tilldragande för de unga!
Jag hörde en gång en ung man gifva föl-
jande svar på en anmodan till honom att
inträda såsom medlem i ett musikaliskt säll-
skap: »Det vore nog roligt att vara med därom,
men jag vill det likväl icke, ty sällskapets
sammankomster äga alltid rum vid den tid på
aftonen, då vi alla samlas där hemma och
hafva trefligt tillsammans.» Det vore önskligt
att vi ägde många ynglingar och många unga
flickor med denna smak för sitt hem och
många hem med samma tilldragande ’makt.
Då vore nog ej lefnadsfriskheten i fara ibland
oss. Ty bland villkoren för danandet af lef-
nadsfriska personligheter torde få ting kunna
jämföras med det lyckliga inflytandet från ett
hem, där arbetet går hand i hand med goda
och enkla förströelser. Och det är helt visst
ej för djärft att våga påstå, att ju flere lyck-
liga hem ett land äger, dess större är dess
kapital af andlig sundhet och hälsa.
Sam.
^ILL VÅR ÄRADE LÄSEKRETS rikta vi en vörd-
sam uppmaning att ihågkomma Idun med in-
sändande af fotografier och teckningar, som kunna
vara af intresse för vår illustrationsafdelning Alla
hafda kostnader ersätta vi naturligtvis tacksammast.
EN FEBRUARIVISA.
D
U LUGNA vintermånad,
vi känna dig igeni
För hvarje gång du kommer,
du blir alltmer vår vän.
Du efter stök och fester
ger åter hvardagslag,
och lugnt och stilla flyter
igen vår arbetsdag.
Det före julen kändes,
som tiden toge slut;
man fejade och sydde
den hela natten ut.
Med skinkor och med korfvar
man gjorde nya rön,
.»Gud låte fisken lyckas!»
det var ens aftonbön.
Det stod ej till att hjälpa,
man snäste och var tvär,
och pappa var i vägen,
och barnen till besvär.
Man gömde rara saker
i burkar, stora, små,
och gladt och vänligt lynne
man gömde likaså.
Så kom med helgen hvila
och en och annan fest,
men barnen hade ledigt
och skulle roas mest.
»Hvad ska’ vi göra, mamma?
Vi ha ej roligt alls,
ack, om du ville spela
en riktigt lifvad vals!»
Hon aldrig kunnat spela,
men neka var för svårt;
som gamle Nord hon dunkar,
ej konstigt just, men hårdt.
Och än i örat sjunger :
»Nu är det jul igen!»
och »Skära, skära hafre»
och »Fager ungersven».
Men nu har leken vikit
för skolan med sitt tvång,
och unga sinnen stäfjas
vid läxa, svår och lång.
Öch mamma lagar ärmar
och strumpor, som fatt hål,
den hela garderoben
en duktig granskning tål.
Du lugna februari,
vi hälsa dig igen !
För hvarje gång du kommer,
du blir alltmer vår vän.
Du efter stök och fester
ger åter hvardagslag,
och lugnt och stilla flyter
igen vår arbetsdag.
Anna Berg.
I FLICKORNAS RUM. SKISS AF
HJÖRDIS.
» DÄR JA, nu få de komma, när de
k_J vjlja,» sade Anni och hoppade ner från
stolen, på hvilken hon stått för att kunna
tända ampeln. »Nu är här så fint som möj-
ligt, och ampeln välsignar jag, det skära skenet
gör hela stämningen. Eller hur, du?» frågade
hon Gurli, som beskäftigt lade sista hand vid
kaffebordet.
»... mamma, pappa, Erik, Gunnar, moster,
tant, du och jag — jo, den är utmärkt,» kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
