Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 1 februari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — II) UN 1899.
det slutligen förnöjdt, då kopparnes antal be-
fanns vara fullt tillräckligt. »Spring nu bara
efter liljekonvaljerna i salongen och ställ dem
här, så är allt i ordning.»
. Gurli slog sig ner i soffan och såg sig be-
låten om i deras trefliga näste. Det var all-
tid trefligt där, tyckte flickorna, men så här
med blommor och ljus var det rent af oemot-
ståndligt. Det var helt enkelt den bästa vrån
i hela våningen.
»Usch, jag har riktig rampfeber,» klagade
Anni, då hon fått blommorna i ordning. »Du
är en riktig stygging, Gurli, som inte hjälper
mig, utan bara säger: ’Du måste hålla tal’.»
»Jag har aldrig sagt, att du behöfver hålla
tal,» genmälte den lugna Gurli, »du behöfver
bara säga, att vi skola sakna dem och önska
dem lycka. »
»Ja, det är vackert så det! Jag får gråten
i halsen, det känner jag, och då farväl med
min oratoriska talang. Men det får gå på
inspiration, så godt det kan, och nu hämtar
jag hit de gamla, så vi alla äro samlade, då
hedersgästerna komma.» Och borta var Anni
för att om en minut föra med sig far och
mor samt de båda äldre damer, som inbjudits
till flickornas lilla fest.
Det var en afskedsfest, som de gåfvo i sitt
eget lilla rike för tvänne barndomsvänner, som
i dagarne aflagt sina respektive examina och
nu skulle lämna det hem, som de allt se’n
sitt första studentår ansett som sitt eget.
»Hör du, mor, stumporna tyckas ha ärft
din talang att ställa till kafferep. Var det
inte på en så’n där farlig tillställning du knep
mig?» skämtade pappa Berg, då Gurli väl
fått gästerna placerade efter rang i de mer
eller mindre bekväma stolarne. »Konsten är
bara att hitta till mun i det här egyptiska
mörkret. Tänd på ett par ljus .här, töser!»
»Ah, pappa,» utropade på en gång de för-
färade flickorna, »vill du förstöra hela stäm-
ningen. »
»Stämningen,» skrattade kaptenen, »den
måtte väl inte vara så viktig på ett kafferep,
som att man kan urskilja alla sorters småbröd.»
»Du är en riktig grohian, och det här skall
du få till straff,» och därmed tog Anni ett
omildt tag i sin pappas väldiga mustascher
och gaf honom sedan en smällande kyss.
»Tyst, nu komma de,» varnade mamma,
och i detsamma drogs dörrdraperiet åt sidan
och Erik och Gunnar Hjälm stodo där bu-
gande, iklädda frack och med hvarsin ros i
handen.
»Mina ärade herrar, vi hälsa eder välkomna,»
sade Anni med en stor gest, »tillåt mig att
få föra eder till hedersplatserna. »
»Djupt rörda önska vi, att ni först ville
emottaga dessa rosor från edra systrar sol och
sommar, som glädja sig åt att äga två så
älskvärda ställföreträdarinnor, då de tyvärr
själfva äro förhindrade att hedra eder fest.»
»Bravo, Gunnar,» ropade kaptenen, »sanner-
ligen hörs det inte, att du nyss försvarat en
kvistig afhandling. Men sätt er nu, gossar,
fruntimmerna förgås ju af kaffetörst.»
Och snart var det glada sällskapet i full
verksamhet, och de båda värdinnornas ansik-
ten lyste af glädje och ifver.
Så var kaffet drucket, bordet afröjdt och
vinet framme. Gurli kröp upp i soffan mel-
lan far och mor, och Anni slog sig ned i sin
lilla gungstol, ett sådant där underligt minne
från barnaåren, som man håller mer af, ju
mer man växer ifrån det. Hon försvann ur
de andras synkrets, så låg var den, men Anni
tyckte det var en stor fördel just nu. Hon
höll sitt vinglas i handen, vred och vände på
det, försökte deltaga ogeneradt i de andras
samtal, men återföll^ oupphörligt i sina funde-
ringar. Hur i all världen skulle hon börja!
Men så mötte hon sin pappas skälmaktiga blick,
och den snälle kaptenen, som gärna ville hjälpa
sin tös i hennes bryderi, knackade i sitt glas
och sade högtidligt: »Anni vill hålla tal.»
»Nej, du stygga pappa, det vill jag visst
inte,» utropade Anni blossande röd. »Men
då kamraterna ha festat för er, vännerna och
far och mor likaså, och alla ha ställt ett här-
ligt horoskop för er, så kunde inte Gurli och
jag skiljas från er, gossar, utan att just här
i vår egen lilla vrå få önska er lycka på fär-
den. Hur det skall gå för oss, när jag ej
längre har några retsamma gossar att kifvas
med och Gurli inga. strider att bilägga, det
står i framtiden, stackars pappa får nog kän-
nas vid er afresa. Men ett hjärtligt tack skall
ni ha för de gångna åren, och går det er
blott hälften så väl, som Gurli och jag önska
er så . . .»
Ja, där var gråten mycket riktigt, men
Anni bekämpade den tappert, och med glad
uppsyn, men med darrande hand skålade hon
med »gossarne», som de unge männen alltjämt
kallades i den Bergska familjen. Det bief en
stunds tystnad, ty alla kände det vemod, som
en snar skilsmässa medför, och ingen blyg-
des att visa det.
»Nej, min gosse,» sade Erik plötsligt, då
Gunnar gjorde min af att vilja säga något.
»Jag tror nog, att du mycket bättre och
vackrare än jag skulle kunna säga, hvad
vi nu båda känna, men som den äldste står
jag på min rätt att få göra det. Hvad jag
väl minns första kvällen i Upsala, då vi efter
kaffet i salongen skulle gå bosyn. ’Ja, det
här är tvillingarnes rum, men inte svarar jag
för att det är presentabelt,’ sade farbror, och
så fördes vi in i detta rum, hur olika då mot
nu. Vid ett stort läsbord sutto två tolfårin-
gar med all världens skolmateriel omkring sig,
och vi hedrades först med en granskande blick
och sedan med en idealisk backflschhälsning.
Stor presentation, och efter en grammatikför-
klaring i franska var vänskapen grundlagd.
Hur många muntra minnen innesluta ej sedan
dessa väggar. Läsrummet förvandlades efter
något år till »flickornas rum», vi gladde oss
gemensamt åt dess ständiga förskönande, och
det fick allt mer och mer prägel af sina här-
skarinnor. Vi tyckte, att det var en sorts
belöning att få middagskaffet här vid brasan,
och här var det, som alla planer skulle utage-
ras, alla handskar lagas och alla historier från
studentvärlden afbördas. Det är med ett ljust
leende, vi minnas alla de gånger, vi afböjt
kamraters lockande förslag med de orden:
»Nej, vet ni, det går inte, vi ha lofvat flic-
korna att läsa en bok, spela eller sjunga.» Och
ingen förundrade sig däröfver, säkert afunda-
des oss många. Lyckligtvis ha ej alla våra
dagar varit en lugnt flytande ström, ty det är
forsar och hvirflar, som slipa af kantigheter
och nöta jämna och vackra ytor. Och därför
tacka vi er för krig och fred, för storm och
stiltje, men mest för de minnen af hem och
ungdomssol, som ni hjälpt oss att samla under
dessa år, minnen, som skola lysa och värma,
mer än någon af oss under samlandets dagar
anat. »
Det var ej många och granna fraser, som
sjöngo flickornas lof, men den manliga värme,
hvarmed orden fördes från hjärta till hjärta,
verkade mer sann än alla lofsånger i världen,
och flickorna tyckte, att de aldrig hört något
så vackert. Då samtalet åter kom i gång
var det lugnt och dämpadt, och alla dröjde
med förkärlek vid de första årens minnen,
men till slut tynade pratet af, och alla sutto
tysta, upptagna af sina tankar.
»Nej, stopp, jag tror ni sitter här och bli
melankoliska, barn,» utropade kaptenen, som
väcktes ur en liten slummer af tystnaden om-
kring. »Nu, mor, gå vi ut i mitt rum och få
ett glas punsch på äkta Upsalamanér. Marsch
med er!»
Och därute i ljuset tog ungdomsglädjen ut
sin rätt, och Anni var den muntraste af dem
alla, hon var rent af tokig, tyckte pappa Berg.
Men då téet var färdigt, saknades hon. Erik
erbjöd sig att söka rätt på henne, och då han
kom till flickornas rum, fann han henne på
knä på golfvet med hufvudet begrafvet i den
lilla gungstolens mjuka dyna. Han satte sig
stilla på stolen bredvid henne och strök sakta
hennes hår.
»Anni, hvarför gråter du?» frågade han hvi-
skande, och då endast snyftningar blefvo hans
svar, böjde han sig ned emot henne och sade
med ett varmt tonfall: »Anni, du vill ju tro,
att jag kommer snart igen?»
Anni lyfte sina tårade ögon mot hans och
sade sakta:
»Jag tror inte, att jag skulle kunna bli
glad mer, om jag ej trodde det.»
EN PORTRÄTTUTSTÄLLNING.
E
n PORTRÄTTUTSTÄLLNING af mindre
vanligt intresse har i dagarne öppnats i
Theodor Blanch’s konstsalong härstädes. Det
är en tysk konstnär hr Hans Schadow — löjt-
nant i armén för öfrigt — som här med ett
40 tal bilder presenterar sig för den svenska
allmänheten. Hr Schadow, som numera är
bosatt i London, har trots sina unga år redan
förväfvat sig anseende som framstående por-
trättör. Den pågående utställningen bekräftar
ock detta. Det är för öfrigt nästan idel rykt-
barheter, som suttit för hans pensel, en om-
ständighet som naturligtvis förlänar samligen
ökadt intresse. Så finna vi porträtt af kejsar
Wilhelm och storhertigen af Baden, af Bis-
marck och Gladstone, af lorderna Wolseley,
Tennyson, Lister och Kelvin, professorerna
Virchow, von Helmholtz, Schweninger m. fl.
— samtliga af förträfflig karaktäristik. Af
friherrinnan Patti-Cederström, å hvars ståtliga
Craig-y-Nos konstnären långa tider vistats
som gäst, finnas ock tvänne porträtt. Det är
således tydligen i de bästa kretsar, löjtnant
Schadow rört både sig och sin pensel, hvar
häkt han nu än vistats.
Sedan någon tid har hr Schadow gästat
Stockholm, och äfven här ha några af våra
mest bemärkta personligheter begagnat tillfälle
att taga i anspråk hans distinguerade konst.
Så har han målat de synnerligen lyckade por-
trätt af professorn frih. A. E. Nordenskiöld
och arkeologen professor Oscar Montelius, hvilka
Idun här har nöjet återgifva. Den stora en-
gelska tidningen »Illustrated London News»
har visserligen den uteslutande reproduktions-
rätten till hr Schadows arbeten, men med
älskvärdt tillmötesgående har konstnären på
telegrafisk väg från London utverkat det med-
gifvande, som nu sätter oss i tillfälle att pryda
dagens nummer med dragen af ett par af
vårt lands celebraste vetenskapsmän.
Hr Schadows utställning omfattar äfven
några landskapsbilder, flertalet med svenska
motiv. Vi taga för afgjordt, att vår intres-
serade publik mangrant skall begagna tillfället
att stifta angenäm bekantskap med hans nobla
och tilltalande konst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
