Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 1 februari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 5 — IDUN 1899.
»■ii *
■ v.......
^éèi%k,
®ÄW«
mtWf
’ïÿ’ ‘
rom: piazza
denna gâng frân Stockholm medfört en sär-
deles vacker present till drottning Margherita.
Denna utgöres af en vas af mycket tilltalande
form, till hvilken h. k. h. själf gifrit idén.
Vasen, af hvilken vi i detta nummer meddela
en afbildning, är modellerad af artisten Algot
Eriksson samt förfärdigad vid Rörstrands pors-
linsfabrik af s. k. fältspatäkta porslin. Botten-
färgen är blågrön, och den ungefär 60 cm.
höga vasen är öfversällad med skära och blå
prästkragar (margheriter), bland hvilka prunkar
ett krönt M.
Kronprinsessans visit hos konungaparet åter-
gäldades den 19 jan., då hon af konungen och
drottningen fick mottaga ett näratimslångt besök.
rom: den nya tiberbron med kastelt.et st. angelo.
KONUNGENS SJUKSKÖTERSKA.
U
PSALABARN, dotter till vaktmästaren
vid Anatomiska institutionen P. Lund-
berg, inträdde fröken Mimi Lundberg, efter att
-hafva åtnjutit undervisning i sin födelsestads
högre elementarläroverk för flickor, år 1884,
vid 21 års ålder, som elev i Sofiahemmets
första sjuksköterske-
kurs. Under de fjor-
ton år hon tillhört
Sofiahemmet har hon
som privatsköterska
tjänstgjort i åttio fa-
miljer, hvarjämte hon
de sista två åren va-
rit anställd som sjuk-
sköterska vid Borger-
skapets änkehus, där
hon gjort sig synner-
ligen värderad och
afhållen. — Dyrbara
Mimi lundberg. förtroendevärf hafva
uppdragits åt den
unga sofiasystern. Så har det förunnats henne
att gång efter annan under smärtsamma och
kritiska sjukdomsperioder vårda konungen och
drottningen liksom äfven kronprinsen och kron-
prinsessan. Då drottningen för elfva år sedan
skulle undergå sin lifsfarliga operation, och då
konungen för tre år tillbaka i Honnef tycktes
hafva anledning att frukta för sitt lif, var det
»syster Mimi» de kallade och behöllo vid sin
sida, tills faran var öfver. Sin senaste mission
har hon, som kändt, i dagarna fyllt vid ko-
nungens sjukbädd.
DEL POPOLO.
Friskhet, mjukhet, glädtighet samt ett kär-
leksfullt och uppoffrande sinne föra syster
Mimis talan vid smärtans läger, vare sig detta
redes i armodets boning eller i konungaborgen.
EN SJUKSKÖTERSKAS MINNEN.
UPPTECKNADE FÖR IDUN AF GER-
DA WIGSTRÖM. III.
»VÅRT BARN».
L
ILLA GRETA, vårt kära lilla fosterbarn,
med ditt ljusa lockiga hår, dina stora
bruna ögon och lilla näpna trubbnäsa, som
en glittrande glad solstråle står du för mitt
minne.
Nu är du stora damen, och skulle af en
händelse dessa rader komma för dina ögon,
får du ej blifva ledsen öfver, att en af dina
fostermödrar så här offentliggör ett litet värn-
löst barns historia.
»Vårt barn» blir ju ej gramse på en af
sina numera gamla mammor?
För ett par och tjugu år sedan gick barn-
sängsfebern en tid i Köpenhamn. Vi fingo in
på sjukhuset åtskilliga dylika patienter jämte
deras späda barn.
En dag lades in på min sal en mycket ung
kvinna, en ovanligt vacker nordisk typ. Hon
var dödssjuk, mest utan sans. Af de par ord
hon yttrade hörde vi, att hon var svenska, och
som varande landsmaninna fick jag ett större
intresse för henne.
Inga papper hade hon med sig, så att man
kunde få veta, hvar hon hade sitt hem. På
frågan hvad hon hette, tyckte vi hon sade:
»Greta». Hennes händer voro inga arbets-
händer. Det såg förr ut, som hon varit söm-
merska eller något dylikt.
Hon var liten och fint byggd med guldfärgadt
ljust hår och stora mörkblå ögon, skuggade af
långa mörka ögonfransar.
Ett obeskrifligt drag af lidande och sorg
låg i den förvirrade blick hon ibland fäste på
oss, men prägladt af djup ångest blef ut-
trycket i hennes ögon, då de föllo på det lilla
barnet, jag lagt på hennes arm. Kamraterna —
vi voro på den tiden endast sex af den bil-
dade klassen och tjänstgjorde alla på samma
afdelning — hade den ena efter den andra
kommit in på salen. De hade hört talas om den
döende vackra främlingen, som låg på det
stora sjukhuset, okänd och namnlös med sitt
lilla barn, som snart skulle blifva moderlöst
och utan hem.
Den lilla varelsen skulle kastas ut i värl-
den, för att kanske en gång få genomgå lika
svåra lidanden som den unga vilseförda mo-
dern.
Tysta, allvarliga och djupt gripna stodo
kamraterna kring dödsbädden. Jag förde min
ena arm under hufvudkudden samt strök med
den andra handen lugnande och smekande
öfver det guldfärgade håret samt tillhviskade
henne så godt jag kunde tröstens ord. Men
samma ångest låg alltjämt i ögonen, och den
darrande handen sökte fatta tag i barnet.
Vi sågo villrådiga på hvarandra. Plötsligt
flög samma tanke genom allas hjärtan, vi för-
stodo hvarandra utan ord. Högt och tydligt,
fast rösten darrade af undertryckt gråt, sade
jag:
»Ni skall ej vara orolig för edert lilla barn,
hon skall bli ’vårt barn, systrarnas fosterbarn.
Förstår ni hvad vi lofva eder?»
Ett skimmer af glädje och frid lade sig
öfver de förut så ångestfulla anletsdragen, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
