Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 1 februari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899.
med den lillas hand hårdt sluten i sin drog
hon kort därefter sin sista suck.
Vi ombestyrde en enkel begrafning åt den
stackars främlingen. Ömt och varligt lades
hon i sin sista bädd, och då hon fördes bort,
kände vi alla, hur oändligt mycket vi hade
Gud att tacka för — vi som blifvit fostrade
i goda hem, omhuldade och skyddade på alla
sätt och sedan varit nog lyckliga få följa
vår kallelse. Hon, den okända, hade troligen
kommit ensam till den stora staden, där faror
och frestelser lura öfverallt, och där ett fagert
yttre är en stor olycka för den värnlösa.
Nu gällde det att på bästa sätt ordna för
»vårt barn». Hon döptes i vårt kapell till
namnet »Greta» samt därtill alla sex foster-
mödrarnas namn.
Döpelseakten var högtidlig — jag bar bar-
net. De andra jämte professorn voro faddrar.
Efter dopet talade vår präst ett par ord till
oss, börjande med: »Allt hvad I hafven gjort
en af dessa mina minsta, det hafven I gjort
mig.» Vår stränge, allvarlige, men hjärtegode
professor strök något fuktigt bort ur ögonen.
Han lämnade oss sedan en ganska stor summa
penningar att sättas i sparbanken för den lillas
räkning.
Vi kände till en ung redbar handtverkare-
hustru, som själf varit vår patient. Hon hade
mistat sitt enda barn. Till henne lämnade
vi lilla Greta mot en öfverenskommen ersätt-
ning för hvarje månad.. Själfva höllo vi henne
med kläder, och syster Signe, som var mycket
händig, sydde små näpna klädningar. Jag
stickade sockor och strumpor, och alla läm-
nade hvar sitt bidrag, så den lilla var alltid
så nätt och prydligt klädd. Fosterföräldrarnes
glädje var hon, »lilla Greta solstråle», som vi
kallade henne. Hon hade ärft moderns fagra
guldglänsande hår — glädje och lefnadslust
lyste i de milda bruna ögonen.
Då hon var fyllda 2Vs år, kom en af »mam-
morna» helt glad och visade oss ett bref, däri
släktingar till henne, godsägarefolk på Jylland,
som voro barnlösa, bad »syster Henny» hjälpa
dem med att få ett fosterbarn. Det skulle
vara friskt, alldeles värnlöst och helst en liten
flicka.
Vi sågo på hvarandra, både glada och sorgsna
— glada, ty nu skulle barnet få ett godt hem
och uppfostran —• sorgsna, ty vi skulle mista
en solstråle på vår så ofta mörka och tunga
väg, och troligen skulle vi aldrig få se henne
mera.
Svårt var afskedet från de hederliga, hjärte-
goda fosterföräldrarne. Genom bref hörde vi,
att Greta snart hade fästat sig vid sin nya
omgifning och var glädjen i hela huset.
Jag har aldrig återsett henne, »vårt barn»,
men fick nyligen genom en af »mammorna»
veta, att hon blifvit en vacker, god flicka
samt förlofvad med en ansedd man.
Vi sjuksköterskor få se så mycket, som är
svårt och tungt —• vi få mer än någon annan
människa en inblick i hjärtats hemligheter.
Det vi då få se vill ofta lägga sig som en
tyngd öfver vårt sinne, men ej ett ögonblick
få vi sluta ögonen för allt det goda och sköna,
som finns i denna världen. Vi måste fånga
solstrålarne, för att kunna sprida glädje och
tröst. En dylik är du för mitt minne och
hjärta, »lilla Greta solstråle».
»NÄR ÄNGLARNA GRÅTA».
V
I SUTTO vid den sprakande brasan, mam-
ma och jag. Hon höll mig på sitt knä,
och jag kröp djupt, djupt in i hennes famn.
Eldskenet bländade mina förgråtna ögon, jag
slöt dem sakta och lyssnade till mammas ord:
6 —
»Ser du, min älskling, hur ledsamt allt är,
när du har varit häftig. Minns du, så allvar-
sam pappa var i middags, och hur tyst det
var i den annars så muntra lilla kretsen? Och
inte bara här är det ledsamt, Elsa. -Tänk på
Gud och änglarna, som måste gråta för din
skull.
Hvem vet, kanske höllo änglarna däruppe
på att glädjas öfver ett människobarn, som
motstått frestelsen, då du med din synd för-
störde deras glädje. Kanske de stodo samlade
kring Guds strålande tron och sjöngo tusen-
stämmigt i klingande toner hans lof. Ser du
dem, Elsa? De äro så många, att man ej
kan räkna dem. I skimrande, hvita kläder
stå de sida vid sida, så långt blicken kan nå.
De spela på harpor och lyror, de blåsa i ba-
suner och sjunga för att prisa alltets skapare
och uppehållare, de fröjdas öfver att få stå
framför hans anlete och tjäna honom i frid
och kärlek.
Men det klappar ett olycksbådande slag på
himmelens port, och in träder din skyddsängel,
Elsa, i dystra, svarta kläder, och med sorgsen
stämma ropar hon: »I fån ej sjunga mer!
Läggen bort harporna och lyrorna, kasten basu-
nerna ifrån Eder och sörjen med mig! Det
barn, som den allsmäktige anförtrott åt mig,
har syndat mot sin moder, mot mig och mot
lefvande Gud.» — Och änglarnas sång tyst-
nar, de kasta ifrån sig sina harpor, vid hvilkas
ljud de nyss gladt sig. De fly bort från det
saliga rum, där Guds tron står, de fly bort
för att sörja och gråta för din skull, Elsa —
— — — — Mitt barn, mitt innerligt älskade
barn, hur kan du vilja bedröfva dem så?»
— —• — Nu är min moder själf em ängel
och står däruppe, väntande på mig.
Många, många år hafva svunnit sedan den
omtalade kvällen, och många gånger har min
moder måst sörja öfver mig.
I klara barnaögon har jag dock sett stora
tårar, ångerns heta välgörande tårar, när jag
för dem berättat om änglarna, när de gråta.
»Ycko».
KNÄCKEBRÖD SOM SALONGS-
PRYDNAD. AF CÉCILE GOHL.
D
EN ELEGANTA AMERIKANSKAN, som hed-
rat mig med ett besök, satt i förmaksemman,
iklädd sälskinnskappa och fjäderhatt, och ut-
vecklade för mig sin stora plan med feberaktig
brådska.
»Det är så att jag nödvändigt vill ha hela vårt
umgänge på eftermiddagsbjudning inom 14 dar —
bara damer, förstås - och jag har legat vaken om
nättema för att hitta på något riktigt stilfullt och
originelt att roa dem med. Nu skall ni strax få
höra hvad jag tänkt ut; om, ni bara ville åtaga er
hufvudsaken, den intellektuella undfängnaden, så
skall det bli något alldeles öfverdådigt... men om
det står något i vägen, så att ni inte kan hjälpa
mig — ja, dä ligger hela den granna idén i gruset.»
Först då hoppet om min hjälp lekte henne i hå-
gen, såg den söta frun ut, som vore hon redo att
taga en glädjeflykt ofvan Newyorks skyskrapare ; men
mot satsens slut såg det i nästa ögonblick ut, som
hade hon mistat sin sista vän på jorden.
»Häromdagen var jag på en stor mottagning inom
vårt umgänge ... det var en rysk soarée ... allt var
ryskt, från musiken till kaviarn. En ryska i natio-
naldräkt talade med utländsk brytning om slaviska
litteraturens ljus ... sedan tände hon sin lilla ciga-
rett och bolmade som ett lokomotiv.. . den ryska
seden göra vi hyggliga amerikanskor aldrig efter ...
och samovaren ångade och karavante bjöds i glas
med citronskifvor flytande på ytan . . . och alla voro
betagna i den ryska tillställningen . .. det stod en
half spalt därom i Herald och World dagen efter ...
. . . Men jag har alltid haft sympatier för sven-
skarne, ej för ryssarne, och Gustaf Adolf är min
hjälte . .. jag är prästdotter och prästfru .. . och där-
för hägrar en svensk mottagning för mig som något
obegripligt vackert. .. och så snart jag bestämt mig
för idén i morse, kom jag hit till er med enträgen
bön om råd och hjälp. Det är således hufvudsum-
man: vill ni lofva mig ett litet föredrag på en half
timme om »Hemlifvet i Sverige?»
Det tog endast ettpar minuter att på amerikanskt
vis komma öfverens om villkoren och afsluta munt-
ligt fördrag mellan prästfrun och föreläserskan till
yrket. Sedan följde rådplägningen rörande bjud-
ningens sedvanliga tillbehör, som i föreliggande fall
måste^noga ordnas i svensk stil alltigenom.
Frågor och svar flögo som skyttlar fram och till-
baka, medan värdinnan sökte utröna enskildheter i
svenska bruk och seder, som sällan stå till buds i
resebeskrifningar, utgifna af manliga författare.
»Hvilka äro de svenska nationalfärgerna? Hvilka
nyanser af blått och gult? Hvilken är den svenska
nationalblomman?»
Jag föreslog neckrosen, konvaljen, linnéan, blå-
s.ippan.. Men skogens små blomster voro oåtkom-
liga midvintertiden och äro för resten näppeli-
gen stora och pråliga nog att tjäna som salongs-
prydnad. Neckrosor däremot finnas året om i pap-
per och tyg, men amerikanskans fina smak förka-
star allt utom den doftande, af naturen själf färgade
och formade blomman och beräknar vid samkväm
minst lika stora utgifter för lefvande blommor som
för förfriskningar åt gästerna.
»Hvad är det för grönt, som växer i de svenska
skogarne?»
Jag rekommenderade granris och ormbunkar.
Långt svårare blef det att gifva goda råd, då för-
friskningarna kommo på tal, ty te, kaffe och cho-
klad. utgallrades genast på listan som »rysligt hvar-
dagliga» jorden rundt. På skämt nämnde jag som
svenska, karaktäristiska rätter: palt, mesost, graflax,
filbunke, sill och potatis. Ingendera tycktes slå an
— rent af otänkbart! Då något läskande ändå an-
sågs oumbärligt och den svenska gröten, som jag
hade i sinnet, näppeligen kan anses vara läskande,
föreslog jag ölost med ty åtföljande recept — men
frun ryste till och ruskade på det fina hufvudet.
»Nå, punsch dål» — Storögd förfäran.
»Vi afsky vin, öl och spirituösa af smak, prin-
cip och för församlingens skull.»
»Hurrah !» hade jag så när ropat — »jag har detl
Saft. och vatten, naturligtvis. Något svenskt — och
därtill nytt och sött och vackert och iskyldt efter
amerikansk smak.»
Hallonsaft, skref prästfrun på ett visitkort. »Nu
något svenskt till, i fast form.»
Det rann mig i hågen, huru publikens uppmärk-
samhet fängslades öfverallt i hög grad af det sven-
ska knäckebröd, som jag förevisade under mina
föredrag om »Hemlifvet i Sverige». Hvad som tog
brorslotten af intresset åt sig i kyrkor, teatrar och
salar i skilda stater, bland olika samhällsklasser,
åldrar, och kön, det måste väl också duga som skåde-
bröd i en elegant salong i metropolen — kanske
till och med äga dekorativt värde, då det användes
som material af en uppfinningsrik amerikanska. Jag
lämnade således försöksvis adressen på en svensk
bagare i Brooklyn och varskodde frun, att jag bru-
kade ägna minst fem minuter åt knäckebrödet och
att detta lilla roliga kapitel var nog det, som föll
den amerikanska allmänheten mest i smaken och
råkade sist i glömska.
Återstod så musiken, som har makt att fram-
trolla stämning som intet annat. Förslaget att välja
Ulfåsamarschen upptog mrs W... med ett rop af
förtjusning, enär tusentals amerikanska brudar under
årens lopp tågat på kyrkgolf fram till altaret under
orgeltonerna af »Svenska bröllopsmarschen», hvilken
i jämbredd med Lohengrinmarschen tjänstgör vid
de flesta vigslar i Unionen.
Med löftet att jag skulle infinna mig med dal-
kulledräkten en half timme före gästerna, för att
granska anordningarna och påpeka hvad som var på
tok, tog prästfrun afsked och sväfvade med strålan-
de uppsyn ut på gatan.
w
Den hvituniformerade renhållningsbrigaden höll
på att skotta undan snömassorna på Newyorks gator
en bister februaridag, då jag 14 dagar senare fram-
kom till en storståtlig kyrka och letade rätt på upp-
gifvet husnummer, midt i raden af brunstensbygg-
nader, som liknade hvarandra som bär. Men nej
— prästbostället hade för tillfället lagt sig till med
ett tunnellikt tälttak från porten utför trappan ända
till trottoarens ytterkant, så att gästerna skulle slippa
utsättas för väder och vind från vagnsdörren till
porten. En matta var till och med utbredd på ste-
narna.
Värdinnan stod på salongströskeln i modern säll-
skapsdräkt; af siden, öppnade och hopfällde ideli-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
