Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 4 februari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 2 —
»SÅ KAN DET GÅ». FÖR IDUN
AF SNORRE.
U
TI EN STAD, ej just belägen
Vid, hvad man kallar, »stora vägen»,
Men se så där en smul i vrån,
Där lugnt och skönt och godi man mådde,
Och dit blott sällan ljudet nådde
Af världens buller utifrån,
En dag en sällsam oro rådde.
Än öppnas här, än där en port,
Och stadens fruar immerfort
Till samma mål så ifrigt trippa
Emot ett hus med frontespis,
Där stor och tjock och fet och vis
Borgmästarn bor med sin Xantippa.
— För resten snäll och god som gull,
Ja, själfvaste välvilligheten.
Hon namnet fick i hastigheten
För vighetens och rimmets skull. —
Snart är nu hela salen full,
Och midtuti står kaffebordet
Och doftar frestande och godt,
Och se’n man tår och påtår fått,
Borgmästarinnan ta’r till ordet:
»Ack, litet tänker man, gunås,»
Hon säger vemodsfull i tonen,
»När själf så här man smort sitt krås,
Uppå de stackars fattighjonen,
Som kanske icke ha en bit.
I dag jag ej er bjudit hit
Blott för att dricka och att doppa,
Men för att tala deras sak,
Som under låga kojans tak
Knappt kunna få en tarflig soppa.
Jag tänkt, att vi för deras skull
Med nyttan kunnat nöjet ena
Och haft en bal, men många mena,
Det kostar på ens goda hull
Och på de gamla styfva bena,
Och utaf vuxen ungdom har
Vår stad så grufligt litet kvar.
Men fler resurser ju man har,
Det kunde göras en basar,
Dock tror jag mindre den renderar.
Så vet jag en och ann’ funderar,
Om ej som uti grannsta’n X
Vi kunde ha ett litet spex,
Förmågor skulle visst ej brista,
Här finns väl också en och ann’,
Bevars, som har sin lilla »gnista».
Jag dock ej saken lämplig fann,
Men uti samråd med min man,
Som delta’r hjärtligt äfven han
Och ömmar för sin arma nästa,
Jag funnit på det allra bästa
Och har den äran föreslå
En vacker och charmant tablå.»
Stort bifall ifrån fruars skara,
En ljus idé på alla sätt;
Ja, intet kan väl mera nätt
Och mera lämpligt vara.
Och fortare än här jag rimmar,
Borgmästarinnan nu med fart
Inför de andra klargör snart,
Hvad hon tänkt ut i nattens timmar:
En tafla både fin och fager,
Som bör slå an på alla lager,
En herdegosse ifrån byn,
Så ren och söt och skär i hyn,
Han somnat på en mossig tufva.
Att honom skänka drömmar ljufva
Små änglar sänkt sig ned ur skyn.
Bör det ej bli en vacker syn
Med litet tarlatan och gaz
Och vingar gjorda af karkas
Och moln och skyar utaf tyll,
En rent förtjusande idyll?
»Men änglarne?» en liten fru
Uti all enfald vågar spörja.
»Ack, godt om ungar ha vi ju,
Så för den saken, söta du,
Vi minst af allt behöfva sörja »
Och när nu allting blifvit sagdt,
Så gingo fruarna på jakt
I sta’n att efter änglar leta.
Skomakarns Tilda, skräddarns Greta
Och bagarns Lisa togos med
Bland herrskapsbarnen, kan man tänka.
För sakens skull man fick sig sänka
En smula till de djupa led
För att få deras slantar med.
Och mor fick sta’ och tvätta ungen,
Till vingar skaffa sig modelln
Och satt och snörpade om kvälln,
Och stackars far fick öppna pungen.
Där var ett rifvande i sta’n
Om tyll och gaz och tarlatan.
Och så en dag i ràdstu’ns trappor
Där vandrade en procession
Till generalrepetition
Af ungar tultande i kappor
Och ungar burna uti sjal,
Af mammor upp i ràdstu’ns sal.
Här skulle änglarne draperas
Uti sin sida hvita dräkt,
Så lätt och luftig som en fläkt,
Och vändas, ordnas och placeras.
Det skulle gå just som en dans
För henne till triumf och glans
Borgmästarinnan hoppfullt trodde,
Där viktigt hon i salen snodde,
Och allting gick så lätt och bra,
Det tycktes uti första taget.
Se’n ville alla mammor ha’
Sitt lilla ord med uti laget.
Ett dämpadt sorl från första stund
Snart växte till den vilda stormen,
Det grälades af hjärtans grund,
Och kinkig var man ej på formen.
Skomakarns fru, så arg och röd,
Med blickar och med gester vilda,
Förstod då inte för sin död,
Hvarför man gömde hennes Tilda.
Hon va’ så söt med bränder lugg,
Men syntes ej ett enda dugg,
Och bagarns fru sin lilla skatt
Väl tyckte att hon ville visa.
Bak prostens tjocka flicka satt
För världen bortskymd lilla Lisa,
Knappt sågs en skymt af hennes hår,
Och mamman fällde tår på tår.
Och skräddarns fru, en bland de heta,
Som mera morsk och säker var,
Klef in i skyn och tog sin Greta
Och sa’: »Nu gå vi hem till far,
För allt hvad vi ha’ kosta på’na
Så sannerligen ni ska’ få’na.»
Och stadens alla fina mammor.
Minsann, de voro inte sämst.
Satt inte deras unge främst,
Det afund blef och vredesflammor.
Borgmästarinnan ref sitt hår
Och önskade sig lagd på bår,
Och änglarne uti sin himmel
Snart höjde också de ett tjut.
Det blef ett trassel och ett vimmel
Bland vingarne, som stucko ut.
Sist stupa’ man i tyll och gaz,
Och hela himmeln gick i kras.
Snart låg i mörker rådstusaFn,
Se’n alla börjat hemåt troppa.
Men aldrig blef den glömd, skandal’n,
När staden skulle skänka soppa.
I KINDERGARTEN.
» If UKU!» gal göken tio tag i Kinder-
IV gartens väggur. Och »pang, pang,
pang» ljuda lika många slag från den gyllene
gongongen, rörd af en kraftig liten barnhand.
Och fyrtio par trippande, dansande, skuttande
och stampande små fotter bära från lekar och
upptåg i alla vinklar och vrår sina ägare och
ägarinnor till pianot i stora salen, där en half-
cirkel bildas, där åttio små händer knäppas
till bön och där fyrtio späda röster sjunga:
»Gud, som hafver barnen kär,
Se till mig som liten är.
Hvart jag mig i världen vänder,
Står mitt väl i dina händer.
Mor och far och syskon små,
Se i nåd till dem också.
Kung och rike, slott och hydda,
Gode Gud, dem alla skydda.»
Uppställning! Fyra led bildas raskt af gos-
sar och flickor om hvarandra, hvar och en med
händerna på den närmast föregåendes axlar.
Och vid nästa kommandoord marscherar led
efter led gladeligen in i sin klass.
De »stora», 6- à 8-åringarna, för hvilka
Kindergartensstadiet är en öfvervunnen stånd-
punkt, hamna i Förberedande samskolans för-
sta och andra klasser — den tredje blir fär-
digbildad i höst — där Ottilia Adelborgs form-
och färgglada blomsteralfabet och blomstersiff-
ror, i stort format målade på kring väggarna
löpande lister, jämte svarta taflan, kulramar
och pulpeter vittna om det systematiska skol-
arbete, som här aflöst Kindergartens småbarns-
sysselsättningar. Här reder man sig till det
betydelsefulla inträdet i allmänna läroverken,
och dit duger det ej att komma, utan att vara
säker i sina stycken, så mycket har man re-
dan klart för sig. Ännu är emellertid kun-
skapsbördan lätt att bära, och under rasterna
tumla de »förberedande» om lika lustigt som
Kindergartens lilla sorglösa skara.
Än Kindergartensbarnen — dem vårt besök
ju i främsta rummet gäller — hvar blefvo de
af? De minsta, 4—5 år, taga med själfkänsla
stora leksalen i besittning. Denna tål också
verkligen att ses. De ljusa fönsterdraperierna
och öfverdraget på den glödritade och målade
trämöbeln äro öfversållade med stora präktiga
klöfverblad, mellan fönstren hänger konung
Oskars imposanta bild, ena kortväggen prydes
af blänkande musikinstrument, och ofvanför
pianot blicka de båda tyska pedagogerna Pes-
talo.zzi och Fröbel, den senare -Kindergartens
skapare, välvilligt och begrundande ned på den
lilla värld, hvars intressen de så kraftigt
främjat.
Ordningsmannen, den lilla fyraåriga Mia, som
i sprittande verksamhetsifver flyger omkring
som en snurra, flyttar fram två små bord i
miniatyr, som hophakas, och kring hvilka de
små placera sig på de näpnaste stolar. Snart
sömmas det öfver lag med brokiga garner på
i mönster perforerad kartong allehanda trefliga
föremål, såsom frukter och blommor, fiskar och
kycklingar m. m. Anstränga sig måste man,
det gäller ju att ej låta garnändan glida ut ur
nålsögat, att sticka in nålen i rätta hålet och
att draga åt garnet, så att det ej bildar öglor
på afvigsidan. Men svårigheterna äro lyckligt
afpassade efter barnens förmåga, hvarför stäm-
ningen är hög. Man pratar friskt och ger
oförbehållsamt luft åt sina känslor. »O hvad
det går fort för mej!» utbrister med naiv själf-
belåtenhet en liten stumpa, hvars stolta böljor
dock sätta sig något vid »tants» saktmodiga
erinran, att hon ju också är den äldsta i för-
samlingen. Och så förljufvar man sin ange-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
