Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 4 februari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 lbUN 1899
näma tillvaro genom att i kör afsjunga »Go-
der afton, goder afton, både kvinna och man»
eller någon annan lika populär liten visa.
Under tiden sitta Kindergartens »äldsta»,
5- à 6-åringarna, i det ljusa och hemtrefliga
rummet bredvid, där -— utom fyra stadiga
hyfvelbänkar — Eva Rodhes, Vera Hjelts, Nääs’
och skolans egna modellserier för slöjd jämte
erforderliga verktyg, alltsammans prydligt ord-
nadt på väggarna, samt ett skåp, fullt af bast-,
spån- och pappersflätningar i alla upptänkliga
former — från dockmöbler till babyskor —
oemotståndligt locka och mana till industriell
verksamhet. Med mjuka fingrar och under
lösen »jämnt och tätt och inga knutar på rät-
sidan» flätas för tillfället grant färgad bast
kring papp- och ståltrådsställningar till bl. a.
stolar och sängar och vaggor, brickor, servett-
ringar och blomkruksfodral. Dessa föremål äro
likt alla andra här förfärdigade arbeten afsedda
till jul-, påsk- och pingstgåfvor eller födelsedags-
presenter, ty i Kindergarten lär man tidigt att
arbeta och möda sig för andra. »Nu trasslar
det sig!» —■ »Titta så mycket jag hunnit på
en minut!» — »Snälla rara fröken, får jag en
hastända!» — »Mitt blir aldrig, aldrig fär-
digt!» Så surrar det som i en bikupa. Och
Gerda där uppe vid bordsändan placerar i öfver-
svallande lifsfröjd sitt halffärdiga krukfodral
på hufvudet och snor till yttermera visso bast-
ändan några hvarf kring sin nästipp.
När arbetsstunden är till ända, sätta ord-
ningsmännen beskäftigt allt på sin plats, samla
ihop och lägga undan arbetena samt plocka
upp fällda bast- och garnändar. Utom dessa
husliga sysslor för den allmänna trefnaden
hafva de på sin lott några andra uppgifter,
hvilka ställa dem i direkt förbindelse med na-
turen, såsom t. ex. att vattna och ansa fön-
sterträdgårdarne, pyssla om guldfiskarna i glas-
kupan och med efter frukosten hopborstade
smulor mata sparfvarna i den kärfprydda få-
gelhålken ute på fönsterblecket.
»Så, så, så, nu vi rasta få!» klingar plöts-
ligt gymnastikvisan, och vid dennas elektrise-
rande toner sträckas välbehagligt knubbiga ar-
mar och ben, böjas mjuka ryggar och nackar
och slingras smidiga barnkroppar genom rep-
stegen i dörröppningen. »Tänk, att du är lika
stor som mej ! » säger en liten rosig flickunge
beskyddande till en gosse, som är halfva huf-
vudet större än hon själf.
Medan Kindergartens minsta därpå göra sina
första lärospån i bastflätning, sköta deras äldre
kamrater med lif och lust sågen, filen, hyfveln
och sandpapperet. Ett af Kindergartens val-
språk är »icke mycket, men väl», och i enlig-
het med detta ägnar man mycket både tid och
krafter åt sina första, enklaste slöjdalster. Men
det är nog icke en af de små slöjdarne, som
ej, fast det går sakta i backarna, lefver i hop-
pet att en gång hinna upp till den dråpliga
ryttaren i Eva Rodhes modellserie.
Efter frukostens njutningsrika stund, då man
under muntert glam sitter bänkade kring bor-
den med smörgås i handen och fyllda mjölk-
bägare framför sig, lekas fria lekar. Tvåbenta
hästar gnägga i stallet eller galoppera frustan-
de omkring, tyglade af hojtande körsvenner.
»Tåget» ringlar frustande fram mellan skaror
af skogens vilda djur, bland hvilka en jovialisk
» elefantpappa» utmärker sig genom sina krum-
språng och sin skräckinjagande försäkran, att
han är »ett djur, som tar flickor». Och så
får man sig en knuff här och en spark där
eller vänder oförhappandes benen i vädret, och
så trilla tårarna som ärtor, tills skrattet åter
plötsligen bryter fram, och så — är man lika
glad igen. »Genast första dagen kände jag
på mig, att här skulle bli roligt,» förkunnade
tvärsäkert en liten krabat, som är gammal i
gården, d. v. s. gått i Kindergaten sen den
första oktober. Och skolans sistkomne, tre-
åringen Gösta, ser ut att, också han, i sitt
stilla sinne redan vara på det klara med den
saken.
När frukosten är förbi, stundar för det
högre arbetslaget ett roligt och maktpåliggande
göra. Framför barnen placeras runda träskif-
vor med lerklumpar på. Efter ett litet inle-
dande resonemang om sparfvarne ute på gatan
jämte hänvisning till en plansch, där en dylik
liten fågel sitter uppflugen på en hästspilta,
ställer lärarinnan midt på bordet en sparf,
modellerad i lera. Nu gäller det att efter-
bilda modellen eller, med andra ord, taga sitt
första lilla tuppfjät på konstens bana. Under
afsjungandet af sången »Baka, baka bulla»
trilla barnen sin lerklump, tills den blifvit af-
långt trind, hvarefter de forma hufvudet, näb-
ben och stjärten samt fastgöra trästicksbenen.
»Är hufvudet bra?» — »Är min näbb rik-
tig?» — »Är stjärten lagom klufven?» —
»Snälla tant, hjälp mig med ena benet!»
ljuder det från alla håll och kanter. Och
tant ömsom gillar och ogillar samt ger här
och där en liten obetydlig handräckning, men
oftast blott en fingervisning, ty själfgjorda
skola barnens arbeten vara — det är öfver-
enskommet. Snart står en hel svärm sparfvar
på bordet. Somliga kroppar minna visserligen
mera om hvalrossar än om fåglar, somliga
näbbar kröka sig à la roffågelsnäbb, och som-
liga ben peka uppåt i stället för nedåt; men
man har i alla fall gjort sitt bästa, och det
är vackert så. Sedan får man löfte om att
en annan gång få rita, färglägga och på kar-
tong brodera sparfvar, höra en saga och lära
en visa om sparfven samt ställa till sparf-
kalas ute på Karlavägen.
På så sätt utväljer man i Kindergarten för
hvarje månad ett för denna och årstiden
karaktäristiskt föremål, kring hvilket under-
visningen hufvudsakligen rör sig, som betraktas
i sammanhang med en mängd andra föremål
och som framställes i bild, i berättelse, i visa
och i lek. »Månadsföremålet» för december
är naturligtvis granen med hela sin svit af
tindrande julfröjder. Kapitlet om vårblom-
morna, som kommer att afhandlas i maj, in-
ledes redan nu därigenom, att barnen tillåtas
plantera hvar sitt konvaljestånd, som de själfva
sedan få vattna och vårda, tills blommorna
slutligen, när stunden är inne, löna dem med
sin fägring och sin doft. I sammanhang med
andra månadsföremål anordnas byk och stryk-
ning af dockkläder, kokning af äpplemarmelad,
inredning af stall m. m. m. m., hvarjämte tid
efter annan utflykter företagas till Skansen.
Till slut kommer det roligaste af allt. Musik-
instrumenten nedplockas från väggen och för-
delas inom den kring pianot grupperade barn-
orkestern. Och så sjunger pianot melodier
till gavotter och menuetter och andra klassiska
små bitar, medan kastagnetter, tamburiner,
messingstallrikar och trummor ackompagnera
så taktfast och muntert, att det är en lust
däråt. Sen sjunger man en och en, två och
två eller i korus några af sina små favorit-
visor, såsom »Lilla Olle med paraplyet», »Sof,
du lilla vide ung», eller helst af alla:
»Kung Orre han skulle till gästabud fara,
Han hade ingen mössa att på sig taga.
Mössan hänger på liljegren.
Känner du Jakob i Bulseriben?
För tummelitå,
Här dansa de små,
De spela så väl för kung Orre.»
Och så tar man i ring och dansar och leker
och sjunger kvarnleken, dufleken, räf- och höns-
eller badvisan, hvilken sistnämnda lyder så här:
»Nu skall gossen bada i vattnet det klara,
Och så blir han sedan så skinande ren.
Ankorna de undra, hvad det nu kan vara,
Stulta fram och skåda hvarendaste en.
Är det en gädda? Säg, är det en flundra?
Är det en fiskmås? Så alla de undra.
Och där anar inte en endaste en,
Att det är gossen, som tvättar sig ren.»
Kukul Pang! Uppställning. Slutbön. Stor-
mande afskedsfamntag. Påpälsning. Och den
glada förmiddagen är all.
Hur länge har den varat? Från kl. 10 till
1. Och hvardera af de fyra lektionerna har
räckt 20 minuter för de minsta och 30 för de
största kindergartensbarnen. Blif trött af det,
den som kan!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
