Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 4 februari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T
a
n
d
p
u
lv
er,
två
slag,
T
a
n
d
p
a
sta
,
T
a
n
d
tin
k
tu
r
IDUN 1899. 6 — -
p
P
fr
t*«
ö:
. »
S5: »"J
>g ©
3
t»
fa
«
i-S
O:
_0
5 ©
§*?
g fcj
; ©
p° ~
n g)
5* B
3
B
P
5" &s
O £:o
3 3J
r* :
klufna örnen vänder sina skarpa kroknäbbar i pro-
fil öfver porten.
Det finnes icke heller ett spår af kejserlig lyx
i de små hemtrefliga rummen där uppe i festvånin-
gen. Alla i en lång fil med glatta parkettgolf, där
de gammalmodiga, tunga mahognimöblerna stå i
precisa rader utefter väggarna. Det gör snarare in-
tryck af ett godsägarehem på landet, som är litet
borgerligt, men ganska välburget med en konser-
vativ smak, som nu en gång krupit upp och lagt
sig till ro i de djupa, långa sofforna, satt sig
ned i de rakryggade stolarna och speglat sig i de
mörkramade speglarna så länge och så grundligt,
att den blifvit orubbligt bofast.
Den s. k. >tronsalen», där generalguvernören
mottager ständerna, är en tämligen stor sal i andra
våningen, hållen i hvitt och guld. Rundt om tron-
salen löper en hvit läktare, som står i förbindelse
med festvåningen.
Det är idel ele-
ganta damer där up-
pe på läktaren. Lju-
sa toaletter, blonda
och mörka hufvu-
den, solfjädrar, som
fläkta af och an som
jättefjärilar öfver
blommor. På vän-
stra läktaren mär-
kes en högväxt dam
med ett lifligt bru-
nett ansikte. Hon
KEJSERLIGA PALATSET. ]?är ?n terracotta-
färgad sammetstoa-
lett, som skiftar och
glänser i dagrar och skuggor, när hon graciöst
böjer kroppen af och an, då hon talar. Det är ma-
dame Bobrikoff, född Staël von Holstein. En helt
ung flicka i hvitt sitter vid hennes sida. Det är
den unga fröken Bobrikoff. Pion samtalar med
några unga damer på franska. Plötsligt säger hon
några ord på svenska och småler. Hon vill visa
sina framsteg i vårt språk. Hon har nämligen ny-
ligen börjat taga lektioner i svenska, något som
säges mycket intressera henne.
»Nu komma de!» — På läktaren böjas alla huf-
vuden, och allas ögon vändas mot tronsalens stora
fonddörr.
Öfver salens gröna klädesmatta intåga stånden
med landtmarskalken i spetsen. Ridderskapet och
adeln intager platsen till höger, midt emot står
prästeståndet — längre bort till höger borgarstån
det och midt emot till vänster bondeståndet. Deras
respektive talmän stanna nere på midtelgången.
Företrädda af landtdagsceremonimästaren intåga
nu senatens ledamöter, och sedan de ordnat sig
längst fram i salen, inträder generalguvernören med
sin svit.
Han går långsamt fram till tronen, stannar vid
dess första trappsteg och håller därifrån på ryska
kejsar Nikolais länge bebådade trontal. En af se-
natorerna uppläste det därefter på svenska och fin-
ska. Som det redan genom de dagliga tidningarna
torde vara kändt för vår läsekrets, vilja vi här ej
upptaga utrymmet med detsamma.
Några minuter därefter utdelades tryckta plakat
med hans majestäts trontal öfverallt på gatorna.
Och tätt i klungor stod man och slukade kejsar-
orden.
ÄNKEFRU HENRY.
I
DET STÄNDIGT växlande Dreyfusdramät har un-
der senaste tiden uppmärksamheten främst syssel-
satts af det ärekränkningsmål, som öfverstelöjt-
nant Henrys änka anhängiggjort mot Joseph Reinach.
Anledningarna till pro
cessen äro allmänt
kända. Käranden för-
klarar i sitt såväl som
sin minderårige sons
namn de tillvitelser,
herr Reinach i tidnin-
gen le Siècle riktat mot
den aflidne Henry, vara
kränkande för deras
ära och anseende.
Fru Henry, född
Berthe-Amélie Bertin-
court, är knappast tret-
tio år. Hennes föräld-
rar innehafva ett värds-
hus i förstaden Bre-
tagne, hvarest för tio
år sedan dåvarande ma-
jor Henry ingick äkten-
skap med deras äldsta dotter. Som en bild till
dagskrönikan bringar Idun här hennes porträtt.
FRU HENRY.
foto. R0SA GRÜNBERG.
J
A, I MORGON SÖNDAG går Sidney Jones
populära operett »Geishan» för hundrade
(säger 100:e) gången öfver Vasateaterns tiljor,
och detta i en oafbruten följd. I sanning en
enastående succés för våra förhållanden! Och
ännu är salongen lika fullsatt som på den
glada premièren för mer än tre månader se-
dan, bifallet lika stormande, publiken lika be-
tagen. Den lilla japanska tehusflickan tycks
besitta en friskhet och dragningskraft, som
hvarken tid eller tand förmår slita.
Den som helt visst icke minst bidragit till
denna storartade framgång är titelrollens inne-
hafvarinna, fröken Bosa Grünberg. Vi bringa
därför ock i dag, som ett åpropos till »Geisha-
jubileet», den intagande unga sångerskans por-
trätt.
Fröken Grünberg har ännu icke tagit syn-
nerligen många steg på »konstens törnestig»,
och vi tro knappast, att hon känt af törnena.
Hon debuterade i höstas på Svenska teatern
som Inga i »Bröllopet på Ulfåsa», och — täck,
nittonårig, graciös och liflig -— tog hon genast
publiken med storm. I operetten, på Vasatea-
tern, fingo vi kort därefter erfara, att hon äfven
äger en förträfflig sångröst, af hvars konst-
närliga utbildning hennes lärarinna, fru Jea-
nette Jakobsson, har den största heder.
Men när den lilla kadetten Henri, smidig
och säker i sin välklädande uniform rörde sig
på scenen — sannerligen man då skulle velat
tro, att framställarinnan ej ens sett någon ope-
rett, förrän hon själf uppträdde i »Operabalen» !
Så var emellertid förhållandet, efter hvad frö-
ken Grünberg själf berättat oss. Att här funnos
ovanliga medfödda anlag, var således allom
tydligt.
»Men så hade jag också den stora lyckan
att från första stund få åtnjuta den utmärktaste
ledning,» sade fröken Grünberg. »Utom fru
Jakobsson, som oegennyttigt och outtröttligt
arbetade med min röst, ledde herr Molander
»HUNDRA GEISHOR».
iilPIPf
å Svenska teatern mina första steg på tiljan,
och det var nog minsann inte så godt, då jag
aldrig förr stått på en scen och just aldrig
haft tillfälle att se något. Och sedan var det
herr Linden på Vasateatern. Rampfeber har
jag dess bättre aldrig känt af, men som man
påstår, att nyhörjarne ej ens ha förstånd där-
till, så är det väl en sak som återstår mig. »
Kom så »Geishan» — och huru fröken Grön-
berg där med sitt mjuka, själfulla spel och
sitt vårdade föredrag af den melodiösa musi-
ken nästlat sig in i allas våra hjärtan, det är
för kändt att behöfva beskrifvas. Vare det nog
sagdt, att det finns » Geisha»-habituéer, som
med oförminskad entusiasm öfvervarit ända
till 30 föreställningar.
»Men den stackars Geishan själf, hur månde
hon känna sig till mods efter att kväll på
kväll så många gånger ha sträfvat igenom det
ansträngande partiet?» frågar sig nog mången
af våra läsarinnor. Alla 100 gångerna har
hon visserligen ej varit i elden — som bekant
har fröken Frisch med god framgång alterne-
rat i rollen — men tre fjärdedelar af triumf-
kvällarnes börda torde dock hvila på hennes
unga axlar. Och just densamma frågan ställde
vi nu till fröken Grünberg personligen, när
hon häromdagen gjorde Idun äran af en liten
visit, för att öfverbringa det porträtt, vi begärt
af henne. — »Är ni icke trött, uppled på allt-
sammans?»
»Ack nej, visst inte!» utbrast hon lifligt,
och hennes bruna ögon glänste, »det är ännu
lika roligt som första gången. Nog för att
man kan vara bra medtagen ibland, när man
haft svåra repetitioner hela långa förmiddagen
ända till kl. 4 och längre — för närvarande
håller jag på med Maria, i »Den ondes beseg-
rare» och Fiorella i »Frihetsbröderna», som i
sin tid skola efterträda »Geishan». Eller också
middagsföreställning på söndagarne; jag gör
Anna i »Värmländingarne» med, som ni vet.
Och så skall man hem i flygande fläng att få
litet till lifs, förstås, och langt bort på Söder
bor jag, så det är inte nästgårdsväg till Vasa-
teatern. Och så genast tillbaka igen, och på
med Geishakostymen! Men bara man börjar,
bara de första tonerna ljuda och den snälla
publiken sitter där i välvillig bidan — ja, då
glömmer man trötthet och allt annat och går
helt upp i ögonblicket och dess stämning.»
Ja, så skall det låta! Fröken Grünberg är
ju ännu så ung, lifvet lockar och leker, och
en vacker konstnärsbana synes ligga framför
henne. Hvarför skulle hon då icke vara full
af arbetsglädje? Att det äfven finns arbets-
allvar under lifsglädjen, det har hon visat
med den början hon gjort. Helt visst inser
hon till fullo själf, att vägen är lång och
mödosam till konstens tinnar, och att de första
stegen, om än så lyckosamma, endast äro en
ringa begynnelse på den vandringen. Men
»en god början är halfgjordt arbete», säger
ju ordspråket. Och med viss tillförsikt om
många och vackra segrar lyckönskar henne
Idun i dag till fortsättningen.
J. N-g.
|UR NOTISBOKEVj
TTN KVINNLIG GYMNASTIKFÖRENING som an-
tagit namnet Gymnastikens vänner har i Stock-
holm bildats af f. d. elever vid Ateneum för flickor.
Till ordförande och instruktör har utsetts utexami-
nerade gymnastikdirektören fröken Elsa Svensson.
Föreningen, hvilkens hufvudsyfte är att bland de
unga kvinnorna ur den burgnare samhällsklassen
upplifva och vidmakthålla intresset för den Lingska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
