Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 8 februari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. 2 —
B
ref från en f. d. fästmö
TILL EN GIFT VÄNINNA.
Stockholm d. 19 januari 189 .. .
Min allra käraste vän!
När jag i går fick ditt glada och lyckliga
bref, så grufvade jag mig mer än någonsin
för detta, som jag ej längre kan uppskjuta att
skrifva till dig om. Hur skall du, som har
det så bra på alla sätt, som dag från dag
utvecklas till en starkare och bättre människa
i din rika verksamhet som hustru och mor,
hur skall du kunna förstå och sätta dig in i
allt mitt...? Hvad jag vill berätta för dig
kan sägas i några få ord, och ändå förefaller
det mig som skulle jag ha så många skäl och
förklaringar att ge dig, att detta bref aldrig
kan få något slut, ty jag har en bestämd för-
känsla af att du skall ogilla hvad jag gjort
— om jag ej kan få dig att förstå mig riktigt.
Saken är den, att jag har brutit min fem
års långa förlofning. Jag ser, hvilket bedröf-
vadt uttryck dina kära, intresserade ögon få,
när du läser dessa ord, och min hand skälfver
af ifver att få säga dig allt, allt som jag gått
och burit på i många år nu, utan att kunna
tala ut ens med dig. Om du hade varit för-
lofvad i fem år, du som jag, så skulle du
också en vacker dag ha börjat grubbla öfver,
hvem i all världen som kan ha uppfunnit en
så afskyvärd inrättning som en ofientlig för-
lofning. Men din korta väntetid var som en
enda festdag, fylld af glada förberedelser till
bröllopet, som snart stod för dörren. Du sade,
när vi träffades här i julas, att jag hade blif-
vit blek och fallit af, sedan du såg mig sist,
och det kan du nog ha rätt i. Och detta
beror ej på att jag äter och sofver för litet,
ej heller på några stora hjärtesorger —• det
kommer sig rätt och slätt af att jag mist mitt
glada humör och fått tungsinta och tråkiga
tankar till dagliga gäster.
Du vet, hur vi ha haft det i flere år nu,
Erik och jag. Han sitter nere på verket till
kl. 4 om middagarna, jag går till mitt kontor
kl. 9 hvarje morgon med två franska bröd i
fickan, ett med salt kött på och ett med kalf-
stek. Och där, i den allt annat än friska
luften i » Jönssons partiaffär för ägg och smör»,
där sitter jag ända till kl. Va 4, midt emot
en flicka i fläckig blå klädning och med torrt
dammigt hår, hvars konstanta rufsighet gör
mig alldeles ursinnig de dagar jag har anlag
för dåligt humör. Sedan brukade jag gå och
möta Erik på middagen, och om det var vac-
kert väder, så gjorde vi en liten tur utåt
Skeppsholmen, innan vi gingo hem. Hvarannan
dag åt han middag hemma hos oss, och hvar-
annan dag voro vi hemma hos hans faster,
och om eftermiddagarna brukade jag sy på
min utstyrsel, medan Erik läste högt eller pra-
tade — eller satt och slöade i ett soffhörn,
hvilket skedde oftast på sista tiden. Det där
tycker du kanske låter mycket bra, och det
var bra i början också, men vet du, när man
inte har något annat att se fram emot under
det närmaste decenniet än en ändlös rad af
sådana där förmiddagar på kontoret och efter-
middagar tillsammans med Erik i ett soffhörn,
då får allt idyllen en något tragisk prägel till
slut! För honom går det ju ändå an, han
har sitt arbete, som för honom framåt — fast
Gud skall veta, att det ej går med stormsteg !
— men för mig . . . För mig har det gått så,
att jag känt, hur jag andligen krympt ihop
dag från dag, jag har varit så bitter och torr
och ledsam, så det är ett under att Erik kun-
nat stå ut med mig; men inom mig jäste det
af heta upproriska tankar, som gjorde mig
sjuk, därför att jag ingen hade att tala med.
När skall folk lära sig inse, att det måste fin-
nas ett naturligare och lyckligare sätt för unga
människor att älska hvarandra än detta att
gå förlofvade i åratal! Jag säger visst ingen-
ting om en vanlig lagom lång förlofningstid
med säkra utsikter för framtiden — jag min-
nes väl, hur lyckliga Erik och jag voro det
första året, hur mycket vi hade att tala om,
och hur rika vi kände oss genom det ständiga
utbytet af tankar och åsikter. Men ser du,
det kommer en tid, då man behöfver få in ett
nytt element i allt det gamla, man behöfver
det gemensamma arbetet och de gemensamma
intressena inom ett eget hem — för att nu
inte tala om den rent erotiska sidan af saken,
som väl ändå är det viktigaste af alltsammans.
Du kanske svarar mig, att allt detta borde
jag ha vetat förut, och att jag inte skulle ha
gifvit mig in på något, som jag sedan ej kunde
gå i land med. Men Sigrid, det vet du väl
själf, inte reflekterar man öfver sådant, när
man är 18 år och den man, man är öfver öro-
nen förälskad i, sätter en slät guldring på ens
finger! Jag hade verkligen en mer än lofligt
dunkel föreställning om hvad det vill säga att
gå »länge» förlofvad, och jag hoppades i mitt
stilla sinne, att en glad öfverraskning en vac-
ker dag sknlle komma och ge vår förlofning
den efterlängtade afslutningen. Men glada
öfverraskningar spela minsann en ganska liten
roll i det verkliga lifvet! Tänk först hvilka
svårigheter Erik hade, innan han fick sitta ting,
arbeta fick han som en slaf, och tacka till att
han slapp betala 1 Och att sedan komma in
i verken, det var minsann ingen smal sak
heller, fast lönen är så usel, att man kan gråta
åt det.
Förr kunde Erik och jag sitta långa stun-
der och göra upp planer för framtiden, tala
om vårt eget lilla hem, som en gång skulle
ge oss riklig ersättning för denna långa pröf-
votid, och Erik har talat därom ibland på sista
tiden också, men då gjorde jag honom oftast
nedslagen med min pessimism. Hvad bryr
jag mig om den lycka, som kanske skall komma
en gång, när jag är gammal och trött och må-
hända har längtat för länge för att kunna
njuta af min längtans mål? Att lefva i fram-
tiden kan endast göra en människa lycklig,
medan hon ännu ej är rustad att lefva i nuet,
men jag är rustad nu, jag är mogen att lefva
lifvet fullt och helt, jag tycker mig ha krafter
nog till hvilken strid som helst — allt, allt
utom denna dådlösa väntan ! Den skulle ha
sugit ut min lifskraft droppe efter droppe, om
jag ej tagit detta steg, som var den enda
vägen till räddning för mig.
Vet du, Sigrid, när du nu sist var i Stock-
holm, så kunde jag ej låta bli att göra små
jämförelser mellan oss båda, vi som vuxit upp
tillsammans, gått i samma skola, fått samma
uppfostran och läst samma böcker, och som
först nu på de sista åren genom ditt gifter-
mål och min förlofning ha kommit in i olika
förhållanden. För fem år sedan voro vi lika
gamla, och nu är jag till tankar och sinnelag
mycket, mycket äldre än du, ehuru du natur-
ligtvis har en rikare erfarenhet af lifvet än jag.
Jag glömmer aldrig en gång i julas, när vi
sutto inne i mftt lilla rum, du var just i ta-
gen med att berätta något och lade ifrigt din
hand öfver min, medan du talade; med ens
glömde jag alldeles bort att höra på hvad du
sade, jag bara satt och såg på din hand och
på min egen, som du omslöt med ditt fasta
grepp. Din hand var hvit och stark, med
breda, blanka ringar, som slöto sig fast om-
kring fingret, det låg något af huslig lycka,
af hustrulig och moderlig ömhet öfver den,
den såg ut att många gånger ha slätat^ut
bekymrade fåror ur din mans panna och tor-
kat bort barnsliga tårar från din lille gosses
ögon; den var säker och trygg, din hand, den
hade funnit sitt rätta verksamhetsfält, och
det arbete, den utförde, var lyckobringande för
dig själf och för andra. Och så såg jag på
min egen hand, där den låg i din, smal och
nervös med den matta guldringen, som satt
så löst, som om den när som helst skulle glida
af — och i den handen såg jag en sinnebild
af mitt eget famlande, längtande, otillfreds-
ställda jag . . .
Du kan förstå, att det ej är lätt att bryta
en sådan förbindelse som vår; Erik var blek
och upprörd, när han gick hemifrån oss den
kvällen, då jag sagt honom, att vår förlofning
måste brytas, men dagen därpå fick jag ett
sansadt och förståndigt bref, däri han gaf mig
rätt i allt och skickade tillbaka ringen. Stac-
kars gosse, jag har nog ej ensam gått och
burit på bittra tankar om »kulturens offer-
väsen».
Mamma och pappa ha ej moraliserat så
mycket som jag väntade; det hette ju för
resten allt ifrån början: »det där är intet parti
för en sådan flicka som du». Men hvad sä-
ger du, Sigrid — ens väninnor ha ju i all-
mänhet mera ideella synpunkter än mammor-
na och papporna.
Minns du, hvad du sade, när jag följde dig
ner till tåget? »Du borde komma till oss på
landet, Helga-ungen min,» sade du. »Där
skulle du snart få tillbaka ditt hull och dina
röda kinder.» Nu kommer jag här och tar
dig på orden: ha ni plats för mig, och tycker
du ej, att jag är en allt för besvärlig ökning
i hushållsbördan, så reser jag härifrån hvilken
dag som helst, ju förr dess bättre. Jag kan
kanske vara dig till litet nytta också, du har
ju bara en jungfru och mycket att göra både
inom- och utomhus. O, Sigrid, det före-
faller mig som en skön dröm att för en tid
få slippa ifrån det själsdödande arbetet på
kontoret och att i ditt varma, lyckliga bo få
återfinna mig själf och mitt glada humör! Jag
känner mig som en vild fågel, som länge har
suttit i bur och nu ej riktigt vet hvad han
skall göra med sin frihet.
Din Helga.
Återgifvet för Idun af Mial.
MADAME PATTIS OCH BARON CE-
DERSTRÖMS BRÖLLOP. BREF FRÅN
IDUNS NÄRVARANDE KORRESPON-
DENT.
N
ÄR TIDNINGARNA tillkännagåfvo, att mada-
me Pattis bröllop skulle äga rum d. 25 janu-
ari i Brecon i Wales — ej långt från hennes
slott Craig-y-Nos, — befann jag mig med min man på
en rekreationsresa i sydvästra England, och, som
jag förut lofvat Iduns redaktör att söka beskrifva
nämda notabla händelse, lämnade jag den gamla
intressanta staden Bath den 24 och for via Severn-
tunneln och Newport vid Wales sydkust upp gen-
om Usk-dalen till den lilla staden bland bergen,
Brecon. Vädret är härligt och efterlängtad frost
har just infunnit sig efter långvarigt ruskväder:
tåget går först genom leende trakter allt högre och
högre upp öfver den brusande floden; storartade
vyer öppna sig, tills man kommer upp bland sten-
kolsbrotten och växtligheten blir intet annat än
torrt gräs på svart kolblandad jordmån, så åter rik
växtlighet, söderns lagrar, cypresser och andra träd,
blandade med nordens tall och gran, och efter en
fyra timmars färd är jag framme vid målet och far
till »Castle of Brecon Hotel» just när solen sänker
sig glödande röd bakom »the Brecon Beacons’» höga
toppar, bådande en vacker dag för morgondagens
fest, hvartill stora förberedelser redan länge vid-
tagits.
Sedan går jag ut för att i det klara månskenet
taga i betraktande dekorationerna å den »Via Tri-
umphalis» som brudföljet skall taga från järnvägs-
stationen till den katolska kyrkan, S:t Michel, där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
