Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 11. 8 februari 1899
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 6 —
Med den näpna leksandstösens hand sluten i min
var jag omsider redo att stiga in i salongen. Den
var tom, men frän det angränsande rummet åt gården
hördes ett sorl som från en på utvandring stadd bi-
svärm — och genast greps jag af rampfeberns frossa,
som brukar uppträda i sin häftigaste form vid sa-
longsföredrag, då åhörarne sitta i jämnhöjd med och
på armslängd från talaren, vanligtvis på 3 sidor om
honom.
Skådespelaren, som envist plågas af rampfeber,
torde finna bot genom att t. ex. några gånger för-
söka med en monolog inför ett par tjog förnäma,
obekanta damer, med eller utan lorgnett, samlade
omkring honom i en af hufvudstadens salonger.
Sedan den betan är öfverstånden, känner han sig
obesvärad på teatertiljorna. Jag har sett en forsk-
ningsresande, som trotsat vildmarkens fasor med
mannamod, under ett salongstal för kvinnlig publik
ömsom rodna och blekna som en osäker flickunge.
Öfver sextio damer sutto på fällstolar framför
och omkring mig, då jag tog plats i den hvälf-
da öppningen mellan förmaken och af värdinnan
presenterades för gästerna. I bakgrunden framtogo
ett par societetskorrespondenter från tidningarna
sina pennor och annotationsböcker och ritade runor.
Efter ett par obehagliga minuter afskedade jag
med en kraftansträngning medvetandet om publi-
kens närvaro, uppvärmdes af ämnet, stämdes af
granrisdoften och svenska flaggans färger omkring
mig och beskref sedan enkelt och flärdfritt svenska
hemlifvet, som jag såg det med den inre blicken
på minnets plåtar.
*
Det var slut. Förlofning och bröllop hade bju-
dits till efterrätt som i en hygglig, gammaldags ro-
man. Damerna flyttade något på stolarna, logo och
började språka. lifligt. Brickorna inburos med den
krångliga hallonsaften och leksandsungen skuttade
ned från stolen bredvid mig och började med vik-
tig min kringbjuda miniatyrkakor af knäckebröd,
som mottogos med jubel och fastades med knapp-
nålar på klädningslifvet eller hängdes med den blå-
gula bandöglan på lillfingret.
Nu uppstämdes Ulfåsamarschens låt af pipor och
trummor i medeltidsstämning, och sedan tycktes alla
tungband vara lossade. Rättvikskullan omringades,
gratulerades, kände sig rent af öfverdragen af smick-
rets sötma som en sockerpulla. Välviljan, som nu
lyste emot mig ur de gamlas moderliga blickar, in-
tresset, som röjdes i ungdomens ögon, och de många
smala, behandskade händer, som vänligt sträcktes
mot främlingen, som roat gästerna en stund, —
detta gjorde mera godt än alla artigheter.
»Ah, den härliga, kära, svenskabröllopsmarschen!»
ropade en och annan. »Den tröttnar man aldrig på.»
»Och den härliga svenska kärlekshistorien och
dikten sedan, som hör till marschen,» fortsatte jag.
»Den är både gammal och evigt ung.»
»Hvad är det? Berätta, berätta för all del.»
Och så kom det sig, att amerikanskorna fingo
för första gången höra sagan om Sigrid den fagra
och vadmalsvåden i kappan. Den slog an till den
grad, att jag af många anmodades att stafva eller
nedskrifva namnen Sigrid, Birger Jarl och Frans
Hedberg på damernas visitkort som framtida stöd
åt minnet.
Djuptgående, naiva, klyftiga, kostliga voro de
spörsmål och anmärkningar, som under samkvämet
framkastades och kräfde svar.
Sverige och svenskarne trädde ej ens i bakgrun-
den, då negerbetjäningen kringbjöd den amerikanska
glacen. Sorl och stim ökades, i stället för att tystna
enligt det kända svenska ordstäfvet.
Klockan gick på sex. Åter rullade vagnarna
fram, fylldes med gäster och körde bort. Salongen
blef tom; värdinnan strålade af belåtenhet öfver den
lyckade mottagningen — lyckad enligt allas utsago.
Rättvikskullan ämnade taga de öfverblifna, omaka
galoscherna och gå sin väg. Då rusade leksands-
tösen i största oro emot henne, slog armarne om
hennes hals och utbrast:
»Inte än 1 Inte än 1 Först en svensk spökhistoria..
en rysligt, hemsk spökhistoria!»
EN SITTNING I KASSATIONSDOM-
STOLEN I PARIS.
• •
A
NNU EN BILD bringa vi i dag från det långa
sorgliga dramat därnere i världsstaden. Kassa-
tionsdomstolen och dess förhandlingar nämnas
nu dagligdags i hela världens tidningsspalter. Från
detta rum, som våra läsarinnor här se framför sig,
hoppas man, att en dag budet skall utgå, glädje-
budet att dock rättvisan till sist behållit segern,
och att en sen ödets ljusning förestår den olycklige
på Djäfvulsön.
LIFSLUST.
E
N RIDDARE red genom mörkan skog,
Där dagern i glimtande lekar drog.
Han vildbrådet jagat med hök och hund,
Nu låg det med blodstänk i hornens lund.
Fanfaren i morgnande rymder ljöd:
»Hej dudelidej, nu är hjorten död!»
Den blekvulna höstottans kyla sken
I tindrande fukt på hvar barrmörk gren.
Och vindkastet stänkte en droppe tung
På riddarens tinning så hvit och ung.
Han torkade pannan med kappans frans,
Han smålog, ty tåren var icke hans.
Grå gångarens sele var sölfbespänd
Och prakttofs sopade smidig länd.
Själf ryttaren blänkte i kostbar skrud.
På jakthandske, sömmad af älskad brud,
Ett näste med guld i hvartenda strå
Ömt skyggade pärlhvita dufvor två.
Han kysste det fint stofferade skinn.
Han sjöng, då han tänkte på flickan sin:
»Mitt lif är ett däjeligt äfventyr,
Ung är jag och tapper och glädjeyr!
Var hälsad du bräckande morgon röd:
Hej dudelidej, nu är hjorten dödi»
Högt lurarna klungo och skaran kom.
Sin härskare käckt den ringade om.
Gladt hundarne viftade, falkeklo
På välkända handen slog sig till ro.
Och remmarne tömdes ... med skratt och skrål
Man drack den besegrade hjortens skål.
Mot borgen de drogo i brokig prakt.
På grönskande kvistar man offret lagt.
Blod droppade stundtals i ryttarspår,
Sak samma — det flöt ej ur eget sår.
Fanfaren i solgyllne rymder ljöd:
»Hej dudelidej, nu är hjorten död!»
Anna Knutson.
FARD OCH BILD, illustrerad månadsskrift, är en
publikation, som vi på det varmaste vilja rekom-
mendera hos alla hem, i hvilka råder något intresse
för litteratur och konst, populär vetenskap och kri-
tik. Tidskriften, som nyss afslutat sin sjunde år-
gång, har oupphörligt gått framåt såväl i gediget
och konstnärligt innehåll som äfven i den bildade
publikens bevågenhet. Det sistnämnda är lika gläd-
jande, enär det visar behofvet af en dylik tidskrift,
som det är nödvändigt, då ju helt naturligt kost-
naderna för uppehållandet af en publikation af Ord
och Bilds rang äro så stora, att företaget kräfver
en ganska stor tillslutning, för att det skall bära sig.
Utgifvaren, hr Karl Wåhlin, förtjänar ock det stör-
sta erkännande för det sätt, hvarpå han leder denna
tidskrift, ovedersägligen den främsta bland månads-
tidskrifterna i norden. Innehållet bjuder på rik om-
växling och har att uppvisa många framstående
författare på alla områden, ej blott från Sverige,
utan ock från grannlanden.
Vid en bläddring i den senast afslutade årgången
finner man, att hvarje häfte har inledts med tvänne
på elegant planschpapper tryckta afbildningar af
framstående konstverk. Och i textafdelningen, där
för öfrigt nästan hvarje uppsats är rikt och om-
sorgsfullt illustrerad, återfinner man lyriska och
dramatiska dikter, intressanta berättelser, stämnin-
gar och betraktelser, målande ortsskildringar från
in- och utlandet, teckningar såväl af framstående
samtida personligheter som ur äldre tiders historia,
populärt vetenskapliga uppsatser, artiklar om littera-
tur och konst, teater och musik m. m.
Det nyligen utkomna januarihäftet skänker äfven
visshet om, att redaktionen i alla afseenden tänker
fortsätta på den goda väg, på hvilken den slagit in.
Detta det nya årets första häfte inledes med en väl
skrifven öfversikt af Hellen Lindgren öfver Carl
Snoilskys skaldskap. Uppsatsen illustreras af ej min-
dre än 8 porträtt från olika skeden af skaldens lif. Ett
särdeles förträffligt och intressant kåseri har Carl
G. Laurin skrifvit öfver kulturländernas skämtteck-
nare och skämttidningar, och är i denna uppsats in-
rymd en hel följd af roliga karrikatyrer af utlandets
förnämsta tecknare på detta område. För öfrigt
hafva bidrag lämnats af bl. a. O. Levertin, E. A.
Karlfeldt, Karl Hedberg, M. Josephson och Karl
Wåhlin själf, hvilken senares intressanta uppsats
om »en nyupptäckt målning af Rembrandt i Sverige»
är värd alla konstälskares uppmärksamhet. Den ena
af häftets båda konstplanscher återgifver i repro-
duktion nyssnämnda Rembrandtsbild, medan den
andra afbildar Teodor Lundbergs vackra statygrupp
»Vågen och stranden», som nu pryder västra trapp-
uppgången i Stockholms slott.
T ’
s
SBgjögjj
»: &• ; sf «fc.
m H#
r
•"mmw*r– HT“
EN SITTNING I KASSATIONSDOMSTOLEN.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1899/0090.html
