Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 15 februari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 2 —
DEN SPARADE KRONAN. SKISS
FÖR IDUN AF THYRA.
L
ILLA FRU HOLM var just sysselsatt med
att profva ett par peignoirer, då hennes
man inträdde i matrummet.
Vid åsynen af den nnga kvinnan försvann
det bittra, något ironiska uttryck, som vanligen
låg öfver den starkt anlitade stadsläkarens an-
sikte, och med det leende, som på ett så egen-
domligt sätt kunde upplysa allt omkring honom,
närmade han sig och betraktade henne, under
det hon ända upp till hakan knäppte den med
veck och broderier rikt försedda peignoiren.
»Äro de ej vackra?» sade hon förtjust och
lät sin hand glida längs ärmen och den fint
veckade Chemisetten, hvarpå hon pekade på
ännu en, som låg på bordet.
»Jo visst, mycket vackra,» svarade doktorn
med en min, som tydligt tillkännagaf hans
brist på förmåga att uppskatta ifrågavarande
plaggs skönhet, men så mycket mer den strå-
lande skönheten hos det ansikte, hvilket nu,
ofvanför den broderade halsremsan, hade ett
mer än vanligt barnsligt utseende.
»Och så billiga sedan! Se hvilken utomor-
dentligt fin väfnad. Jag köpte dem häromda-
gen i den nya hvitvaruaffären, du vet, vid
torget. De sälja så oerhördt billigt. . . butiken
är också alltid full med folk. Jag frågade
inne hos Ahlmarks, hvad de trodde att jag gif-
vit, och de sade att de ej kunde sälja ett sådant
tyg under en och femti och jag har ej gifvit
mer än en krona. Var det ej tur?»
»För hvem?» Doktorn rynkade pannan.
»För mig naturligtvis.» Fru Holm blickade
förvånad upp till sin man.
»Jag trodde bara, att turen var den heder-
lige Ahlmarks, fast han väl nu får sälja sina
varor med förlust, om han skall få behålla sina
älskvärda, så innerligt förståndiga och spar-
samma damkunder. Det blir ju i alla fall inte
hans, utan fabrikens, om inte fabriksarbetarens.
Har du själf sytt dem, min lilla sparsamma
hustru?» fortsatte han vänligare. »Ett sådant
arbete ! Du borde akta dina ögon. »
»Själf, så du pratar, inte kan jag det, och
när skulle jag ha tid . . . Men det blef ändå
inte så dyrt. Hon tog inte mer än tre kro-
nor. »
»För hvarje?»
»Ah, så dum du är i dag! För båda, vet
jag. Hon ville visserligen haft två kronor
stycket, för det var så mycket arbete på dem,
men jag prutade, tills hon lofvade att sy dem
för tre kronor.»
Vecket på doktorns panna bief ännu djupare,
och det låg ej så litet skärpa i tonen, då han
frågade :
»Hur mycket vann du därpå?»
»En krona naturligtvis,» svarade fru Holm,
sakta knäppande upp peignoiren. En känsla
af obestämdt obehag kom öfver henne. Hon
började känna, att hennes mans åsikter ej så
alldeles öfverensstämde med hennes.
»Hvilken stor vinst för din klädkassa; men
ska’ vi nu inte äta frukost, biffen kallnar?»
Med en på samma gång skamsen och för-
närmad min lade hon samman de båda peig-
noirerna och kastade dem tämligen vårdslöst
in i ett skåp, hvarpå hon stillatigande intog
sin plats vid bordet, där hennes man redan
var i färd med den första smörgåsen.
Fru Holm satt en stund och såg på, hur
smörgåsar, ägg och biff sakta, men säkert för-
svunno innanför mannens buskiga mustascher.
»Nå, äter du inte? Hur är det fatt? Är det
bekymmer, hur du bäst skall kunna använda
din sparade krona, eller fruktan att den nye,
liberale handlanden skall slå vantarne i bordet,
innan ni alla små fruar ha fått tillgodose
edra trängande behof? Ty inte kan jag tro,
att en sådan liten bortskämd kvinna som du
skall kunna ens ana, hur mycket den stackars
sömmerskan troligen måste försaka, kanske af
det nödvändigaste, för att göra dig den till-
fredsställelsen att kunna spara en krona, som,
relativt sedt, är så betydelselös för dig,» sade
doktorn, under det förargelse och ömhet stredo
om herraväldet i den blick, hvarmed han be-
traktade sin unga hustru, som vid mannens
sista, något skarpa ord, fick tårarna i ögonen.
»Hon skall få sin krona tillbaka.»
»Riktigt. Får jag lägga för dig en biff eller
två, de äro utsökta, och se här en smörgås.
Du är en liten rar kvinna, det vet jag och
hade du sett så mycket af brist... af försa-
kelse och arbete som jag, hade du handlat
annorlunda. Men, hvad nu orsaken än må
vara, uppfostran eller brist på omdömesförmåga
... så är ert sätt att vara sparsamma, när
det någon gång faller er, bättre lottade frun-
timmer, in, mer än lofligt småaktigt. Det tycks
förorsaka er en verklig njuining, då ni lyckas
afpruta en eller annan krona eller ett tjugu-
tal ören för ett arbete eller på en vara, utan
att det faller er in att tänka -på, hur ni på så
vis uppmuntra den olycksdigra konkurrens, som
är så nedgörande för allt välstånd och som
indirekt eller direkt försvårar de fattigares strid
för lifvets uppehälle. De äro likväl medmän-
niskor . . . och om ni inte göra något för att
underlätta, så behöfva ni då åtminstone ej
försvåra deras strid ...»
Doktorn hade åter antagit det där bistra,
ironiska uttrycket, som gjorde att han så ofta
ansågs för elak. Han hade nu kommit in på
ett ämne, som mycket upptog hans tankar, och
skulle troligen fördjupat sig i, för hans hustru
obegripliga, socialekonomiska utredningar, om
ej denna afbrutit honom :
»Men nu är du ju orättvis, försöka vi inte
att hjälpa de fattiga och sjuka...»
»Och stjälpa dem, som kämpa för att hålla
sig uppe.»
»Du är så underlig i dag. Jag förstår dig
ej. Hur mycket besvär hade vi inte i vintras
med alla välgörenhetsbasarerna ...»
»Och nöje däraf se’n.»
»Och,» fortsatte hon, utan att bevärdiga
detta utslitna inkast med någon gensaga, »hur
mycket besvär gör sig ej understödsföreningen
för att skaffa dem arbete, som inget ha. Nu
är det meningen att bilda en frivillig fattig-
vård. Jag skulle just fråga dig, om jag fick
vara med. Du är så olik andra ... så jag
visste ej ...»
»Jag tycker det vore bättre, att ni bildade
en förening för att motarbeta fattigdomen än
en för att hjälpa de fattiga.»
»Är inte det detsamma?»
»Nej, alls inte. En allmosa motverkar visst
inte fattigdomen, om den än kan för tillfället
hjälpa en fattig individ. Ett väl och ordent-
ligt betaldt arbete är enda verkliga hjälpen .. .
Välgörenhetsbasarer, fattigföreningar! . . . Du
har väl inte händelsevis hört något om den
trumpet, hvari en viss sorts folk låter blåsa för
sig?» sade doktorn, under det vecket på hans
panna utjämnades för att låta det ironiska
draget vid munnen framträda så mycket skar-
pare.
»Jag förstår dig ej.»
»Du anser det besvärande för din lilla vär-
dighet att förstå mig.»
»Nej, jag kan inte begripa, hur du kan göra
en så dum jämförelse. Hvad har vår önskan
att göra godt med den trumpet att skaffa, som
du behagar antyda? Jag vet, att både jag och
många fruar med mig ej ha annan mening än
den att kunna hjälpa de fattiga,» svarade fru
Holm och mötte sin mans ironiska blick med
ett ovanligt allvar i sina tårfyllda ögon.
»Förlåt mig, liten,» sade nu doktorn, i det
han med ömhet smekte hennes hand. »Jag
vet nog, att inte allt är ytlighet och fiärd, men, »
fortsatte han efter en stund tankfullt, »huru
som helst är nyttan däraf ringa, ty hjälpen
finner aldrig, eller åtminstone sällan, dem som
mest behöfva den och ... i den formen är den
inte ens till välsignelse för den hjälpande.
Er sträfvan att göra godt är ju, om än litet
snedvriden, ändå en sträfvan, och det är ej ert
fel, att ni sakna den organisation, som skulle
kunna göra ert arbete välsignelsebringande för
de fattiga. Felet ligger väl närmast hos de
styrande : i deras brist på förmåga att tids-
enligt ordna fattigväsendet, eller ens inse det
trängande kraf på en dylik bättre organisation,
som vårt moderna samhällsskick alstrat.»
De hade rest sig från bordet, och med armen
om sin hustrus lif förde han henne in i sa-
longen, försökande att få ett lättare samtal i
gång såsom lämpligare för matsmältningen,
ty den bistre doktorn var ingen kostföraktare.
Hans i grunden goda hjärta sved också alltid
vid tanken på det ej allenast sträfsamma, utan
försakande och dystra lif många förde vid kam-
pen att hålla sig uppe, hur den otillräckliga
och dåliga födan förtog mången det lefnads-
mod, som gifver kraft i striden mot fattigdom
och undergång. Tiggare afskydde han, och
aldrig hade någon sett honom gifva en almosa.
Endast där han med sin skarpa blick såg
denna sträfvan att hålla sig uppe, var han fri-
kostig, men gaf då helst i form af räntefritt
lån, med anskaffandet af mera lönande arbete
eller med goda, praktiska råd. Han sparade
egentligen mindre på besvär och straffpredik-
ningar än på penningar, hvarför hans hjälp
oftare blef af moralisk än pekuniär art.
Hans fru hade däremot ingen blick för detta
slag af fattigdom. Hon såg den endast i form
af trasiga barn och tiggare. Uppvuxen och om-
huldad i ett rikt, tämligen ytligt hem, såg hon
omedvetet i fattigdomen mera något, det där
liksom förhöjde hennes egen känsla af trygghet
och lycka, än något som i verkligheten var
hvad det var. Hon förstod ej fattigdomen i
dess nakenhet — i dess förtärande, gnagande
och förslöande nakenhet — beröfvad den poesi,
hvarmed hennes tanklöshet och okunnighet
omsvept den.
Mera andras inverkan än en erfaren inre
maning eller kallelse hade emellertid väckt
hennes intresse för den filantropiska rörelse,
som nu en gång blifvit på modet eller, kan-
ske rättare, som utvecklat sig ur kvinnans
vaknade känsla af plikt mot betryckta likar.
Hon hade fått i sitt lilla ljuslockiga hufvud
att vara med i den förening, som höll på att
bildas, och ville därför ej släppa tillfället där-
till ur händerna. Utan mannens tillstånd vå-
gade hon det dock ej.
»Men nu är det ju meningen att åstad-
komma en sådan bättre organisation.»
»Hvem står i spetsen för det? Kyrkoherden?»
frågade doktorn med ett halft leende.
»Jag vet ej, om tanken först kommer ifrån
honom,» svarade hans fru och slog ned ögonen
inför mannens pröfvande blick. »Det är fru
Ehrenhjälm, som försöker samla krafter för
att få den till stånd.»
»Och nu vill du vara med? . . . Du är ett
barn, Gertrud, och fru Ehrenhjälm är ej något
sällskap för dig. Blif ej ledsen, men jag vill
det ej.»
»Men hvad vill du då ha af oss?» Fru
Holms läppar darrade på ett sätt, som till-
kännagaf, att tårarna ej voro långt borta.
»Hvad jag vill! Det enklaste och likväl
det bästa, nämligen att ni först och främst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
