Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 15 februari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skola verka i edra hem, för edra tjänare och
för alla dem, som därunder komma inom ert
synhåll: från gubben, som sopar gården, och
hjälpgumman, som kommer i köket, till söm-
merskan och fabrikören, som tillverka edra
kläder m. m., och som måste betala sina ar-
betare dåligt, då ni betala dåligt. Att hellre
afstå från en lyxartikel än nedpruta priset på
densamma. I sanning, mången gång, när jag
hör priset på en del saker, tänker jag med
förargelse: när råämne och öfriga omkostnader
äro betalda, hvad kan det bli öfver till dem,
som gjort arbetet 1 När man är fattigläkare, har
man ett begrepp därom. Däraf följer, att ni inte
böra uppmuntra dessa skojare, som inte ha
något att förlora, och som därför samvetslöst
nedpressa priserna för de redlige affärsmännen.
Det blir ytterst fabriksarbetaren, som far lida
därpå . . . och vi ha ju snart inte annat . ..
Och du min älskling, » fortsatte han och kysste
bort tåren, som stannat kvar på hennes kind,
»vill du ha arbete bland de fattiga så. . . en
stadsläkares hustru behöfver ej vara i brist
därpå. »
Under mannens kyssar och smekningar smäl-
te snart hvarje skymt af misshumör bort, och
med en glad blick sade hon:
»Jag vill hjälpa dig . . . får jag?»
VÅRA BARNS NÄSOR.
E
N INSÄNDARE, som kallar sig Hugibert,
har i Iduns andra nummer detta år under
rubriken » Våra barns ögon» riktat några sär-
deles beaktansvärda ord till Sveriges mödrar;
med anledning häraf skulle jag vilja göra dessa
samma mödrar uppmärksamma på faran af att
hos sina barn försumma skötandet af ett annat
viktigt organ, luktsinnets organ, näsan.
Huru ofta höra vi ej : »Åh, det är bara
lite snufva, ingenting att tala om!> — Jag
tror att om människor i allmänhet och mödrar
i synnerhet hade ett klart begrepp om de
många och sorgliga följder, som »bara lite
snufva» kan åstadkomma, skulle de helt säkert
gifva nogsammare akt på denna åkomma och
beflita sig mera om dess skötande i tid, innan
den — genom försumlighet — kommit i det
stadium som kallas kronisk snufva.
Den fulla och hemska innebörden af den
kroniska snufvan — i sin svåraste, tyvärr långt
ifrån ovanliga, form kallad stocksnufva — be-
lyses på ett förträffligt sätt i en längre artikel
af en af våra specialister i näs-, öron- och
halssjukdomar, d:r I. Rosengren, i Pedagogisk
tidskrifts septemberhäfte för sistlidet år.
Jag skulle önska fästa uppmärksamheten på
några punkter i denna uppsats, som synas
mig vara af för oss mödrar särskildt beaktans-
värd natur.
Hvar och en vet, att om näsan är tilltäppt,
måste man andas genom munnen, hvilket har
till följd att såväl kall luft som bakterier ge-
nom inandningen dragas direkt ner i lungorna,
hvarest de snart börja sina fördärfliga härj-
ningar. Näsan har såsom andningsorgan den
viktiga uppgiften att dels uppvärma den in-
andade luften och dels rena densamma från
dam och bakterier. Men för att detta må
kunna försiggå, måste nässlemmet vara af nor-
mal beskaffenhet. — D:r R. säger om detta:
»Genom sorgfälligt utförda undersökningar har
man kunnat påvisa att nässlemmet rent af
har en dödande inverkan på många bakterier.
Så blifva t. ex. mjältbrandsbacillens sporer
dödade i detta slem redan efter 3 timmar.
Detsamma äger rum med nästan alla andra
mikroorganismer — bland hvilka difteri- och
tuberkelbacillen äro de fruktansvärdaste —
som förekomma vid andningsorganens sjuk-
— 3 —
domar. Men. detta gäller blott om det normala
nässlemmet. Man kan således anse att näsan äger
förmågan af själfrening. Det må väl anses
vara mycket vist inrättadt, att vid själfva
ingångsöppningen för inandningsluften anord-
ningar äro träffade för att förbereda denna,
så att den icke blir människan till skada.
Den filtreras nämligen där från förhanden-
varande skadligheter, särskildt sjukdomsfrön,
hvilka kvarhållas i den slemmiga afsöndringen
och oskadliggöras på ort och ställe.»
D:r R. påpekar vidare, huru ofantligt spridd
den kroniska snufvan är: »Man har med af-
seende på snufvans förekomst bland skolbarn
gjort undersökningar i New-York. Man fann
då, att bland 2,000 skenbart friska barn 1,231
af dem, således omkring 60 %, ledo af abnorma
tillstånd i näsa och svalg. Den kroniska snuf-
van är emellertid den hos barn vanligast före-
kommande näsaffektionen, och med den följer
oftast den kroniska svalgkatarren.» — D:r R.
framhåller med särskildt eftertryck, att den
kroniska snufvan icke allenast kan bana vägen
för de svåraste sjukdomar — såsom difteri,
skrofulös, lupus och tuberkulos —• eller utgöra
utgångspunkten för lyten sådana som lomhörd-
het och stamning, utan att den äfven — och
här stå vi inför det förhållande, hvilket, som
d:r R. säger, »nästan gör frågan till en natio-
nell angelägenhet» — högst menligt inverkar
på intelligensen.
Det är i synnerhet d:r Maximilian Bresgen
i Frankfurt a. Main, hvilken fästat uppmärk-
samheten vid den nedsatta själsverksamheten
hos barn i skolåldern, som lida af nästilltäpp-
ning. Redan i 15 år har denne forskare upp-
trädt med stor ifver för ett riktigt pedagogiskt
bedömande af barn med nässjukdomar.
En lämplig behandling har i en massa fall
härvidlag åstadkommit underverk. Förut tröga
och ouppmärksamma barn ha som genom ett
trollslag förvandlats. —• »Med sådant för ögo-
nen,» fortsätter d:r R., »är det lätt att inse,
huru viktigt för barnens andliga och lekamliga
väl det måste vara, icke allenast att uppmärk-
samma deras snufva, utan äfven att i till-
räckligt god tid behandla den, innan den åstad-
kommit obotliga skador.
Så talrika dessa äro, så talrika äro äfven
de medel, som blifvit använda och rekommen-
derade till bekämpande och botande af den
ifrågavarande sjukdomen. Alla dessa medel
hafva ej åstadkommit de eftersträfvade resul-
taten, frånsedt det förhållandet, att ej alla,
vare sig vuxna eller barn, finna det angenämt
att låta behandla sig med brännande eller
frätande ämnen. För öfrigt bevisar det stora
antalet af medel endast deras ringa värde eller
stora vanmakt.
De fordringar, man ställer på ett rationellt
botemedel, som skall kunna begagnas af hvarje
läkare, äro, att det skall vara lätt att använda,
hafva hastig och säker verkan samt vara ofarligt.
Det har varit förbehållet en svensk, professor
Gustaf Cederschiöld i Stockholm, att uppfinna
en metod, som enligt uppgifter i utländska
medicinska tidskrifter och efter försök, utförda
i Sverige, uppfyller alla ofvanstående fordringar.
Metoden är af en förvånande enkelhet och
består af bestrykning eller massage af näsans slem-
hinna. (När behandlingssättet kallats massage,
får detta uttryck ej tagas i den mening som
är gängse; men då behandlingen till utseende
närmast kan liknas därvid, har denna benäm-
ning vunnit burskap). Ofarligheten, i synner-
het viktig för de angränsande organen, är
absolut under de förutsättningar, som prof. O.
själf framhåller, då han säger: »Behandlingens
verkan beror helt och hållet på dess utförande.
En hufvudsak är, att den sker lindrigt och
lätt, och att den för hvarje patient rättar sig
IDUN 1899.
efter, huru denna för tillfället reagerar därför,
d. v. s. en sträng individualisering är nödig.»
D:r R. afslutar sin värdefulla uppsats med
följande beaktansvärda ord: »Vilja vi i fysiskt
och intellektuellt hänseende få det bästa möj-
liga af det uppväxande släktet, böra vi till den
gamla goda regeln: »hufvudet kallt, fotterna
varma» lägga en icke mindre viktig: »näsan
öppen och munnen sluten.»
Hvad jag med denna min lilla uppsats åsyf-
tat är, såsom redan antydts, att hos det upp-
växande släktets mödrar väcka en liflig känsla
af den stora fara deras barn löpa, om en hos
dem ofta återkommande snufva icke i tid upp-
märksammas. Mången husläkare behandlar
ännu sådant som bagateller; här är det mödrar-
nas plikt att ingripa och att rent af fordra,
det äfven den skenbart obetydliga snufvan,
blott den visar benägenhet att blifva kronisk,
får sin omsorgsfulla behandling — och att en
enkel och rationel metod därför finnes, ha vi
ofvan sett — ty alla känna vi det gamla
svenska ordspråket: »bättre stämma i bäcken
än i ån,» om ock tyvärr långt ifrån alla följa
dess maning. —- Äfven jag har talat!
»En AF SVERIGES MÖDRAR».
»GENERAL SVEN».
Florman foto.
GREFVE SVEN LAGERBERG.
F
Å, OM NÅGON af våra mera)framstående per-
sonligheter torde i hufvudstaden utnjuta en så
allmän popularitet som Stockholms garnisons
öfverkommendant generalen grefve Carl Sven Axel
Lagerberg. Den vördnadsvärde 77-åringens ståtliga
yttre, hans urbana och äktsvenska väsen och hans
vidt kända humor ha samfäldt bidragit till att göra
honom till denne allas favorit, som i hjärtlig för-
trolighet man och man emellan kort och godt nam-
nes »general Sven». När därför ock för några dagar
sedan den nyheten spreds, att grefve Lagerberg ge-
nom en olyckshändelse skadat sin ena knäskål och
måst intaga sjuksängen, var deltagandet det allra
lifligaste i de mest skilda kretsar. Konungahuset
och den högsta societetens medlemmar ha dagligdags
personligen efterhört hans hälsotillstånd; men vi
kunna tryggt påstå, att de lugnande underrättelser,
som snart ingingo, spridt tillfredsställse äfven ned
i de djupaste folkliga lager. Sedan knäet nu spjä-
lats och gipsats, hoppas läkarne, att grefve Lager-
berg snart åter skall vara på benen, och att det ej
skall dröja synnerligen länge, innan vi alla få glädjen
åter skåda den populäre öfverkommendantens väl-
bekanta gestalt på våra promenader.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
