Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 15 februari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. 6
man har sin möda betald, då man ser huru det
växer.
Som pipan är ett kärt sällskap, odlas äfven to-
bak, hvilken äfvenledes fordrar en noggrann sköt-
sel. Men som man utan tobak känner sig ganska
olycklig, underlåter man inte att dagligen se om
sin plantage.
Stationsbefälhafvaren har emellertid gjort besök
i de kringliggande byarne samt underhandlat med
infödingarne om leverans af födoämnen för statio-
nens personal. Allt betalas kontant, d. v. s. med
de i magasinet befintliga varorna, såsom tyger, pär-
lor, knifvar, mässingstråd, mössor etc. Man måste
förutom allt annat äfven vara handelsman samt
har på grund häraf en icke så liten bokföring. Så
småningom infinna sig infödingarne dagligen, med-
förande en massa olika varor, bland annat elefant-
betar. Dessa kunna blifva mycket stora, ända till
tre m. eller mera, vägande omkring 70 kilo. Sådana
kolosser äro dock sällsynta. De vanligaste väga
25—40 kilo. När man har en eller flere ton dylika
betar, sändas de till närmaste station för vidare be-
fordran till kusten.
En hvit utses att hafva uppsikt öfver köket med
dess personal. Skall man få de i början af hvarje
månad från hufvudstationen kommande specerierna
att räcka till, måste sträng uppsikt hållas, emedan
ens »boys» vanligen mycket tycka om både smör
och socker m. m. Som endast 3V2 kilo smör i må-
naden bestås tvänne européer, måste detsamma i
början matskedvis lämnas ut till kocken, för att
se huru länge han reder sig med ett kilo. Sedan
får han själf hafva saken om hand.
.. Dagligen sändas jägare ut för att skaffa stek.
Ar ej gräset högt, hemkomma de ofta med en anti-
lop, hvilken, sedan européen fått sin del, delas ut i
tur och ordning bland soldaterna. Lyckas de fälla
någon elefant, är det fest under veckotal. Européen
tager vanligen på sin del den 50 kilo eller mera
vägande snabeln, under det det öfriga af kolossens
kött lämnas till folket. Dessa röka köttet, som där-
igenom länge kan förvaras.
Under det att hvarjehanda arbeten pågått, hafva
dagligen tvänne timmar varit anslagna till exercis
för att underhålla de kunskaper soldaterna inhäm-
tat under en 18 månaders rekrytskola å för detta
ändamål anlagda stationer.
Den från Europa nyligen anlände har svårt att
reda sig bland alla dessa ett mångfald olika språk
talande negrer, isynnerhet, om han inte ens har
kännedom om den s. k. negerengelskans första grun-
der. Så småningom inhämtar han jämte underly-
dande det på ett stort område brukliga Bangala-
språket. Förutom af Bangalastammen, boende vid
Kongofloden, talas det af infödingar längs floden och
dess bifloder samt användes som ett slags handels-
språk.
Den militära undervisningen bedrifves i öfver-
ensstämmelse med reglementena för den belgiska
armén. Kommandoorden utsägas på franska, men
allt hvad som skall utföras förklaras och förtydligas
på »bangala». Soldaterna bära en klädsam blå uni-
form med röda passe-poiler. Hufvudbonaden är en
röd fez. Som manskapet är mycket ungt, uppnås
goda resultat i undervisningen. De bästa uttagas till
underbefäl.
Våra landsmän i Kongostaten äro anställda dels
som officerare och underofficerare i dess armé, den
s. k.. Force Publique, dels som befälhafvare och
maskinister på fiodångbåtarne samt slutligen vid de
verkstäder, som finnas i Leopoldville och Boma.
Som chef för verkstäderna å sistnämnda plats
fungerar sedan många år svensken Ludvig Wall. An-
ställd i Kongostaten sedan år 1883, har han gjort sig
mycket värderad för den stora skicklighet och det nit,
hvarmed han utfört den mångfald af uppdrag, som
anförtrotts honom. Som chef för flottiljen å Öfre
Kongo tjänstgör reservunderlöjtnanten i Flottans
reserv A. Hoppenrath med en tjänstetid af mer än
6 år. Hans verksamhet är förlagd till Leopoldville,
KONGOINFÖDINGAR.
•Ï
:
&mtA
- ■
■ ~Ay.
jsm
hvarest ångbåtarna, som hitkomma i delar från Eu-
ropa, hopsättas samt utrustas och vid behof repare-
ras. Men han måste äfven göra resor uppför floden
samt dess navigabla bifloder samt har med ett ord
en mycket ansvarsfull post. Nyligen har han gjort
en resa till Stanley Falls med en af de nya ångbåtar,
som under förra året hopsattes, och hvilka äro tre
gånger så stora som de äldre, samt därigenom på
ett glänsande sätt visat, hvad mången tills dato be-
tviflat, att det vore möjligt navigera på floden med
andra än 30 à 40 tons båtar. Före honom, med en
kort mellantid, innehades denna befattning af kap-
ten Schagerström, som efter en 9-årig tjänstetid afled
i Matadi, då han stod i begrepp att resa till Europa.
Såsom en gärd af tacksamhet för de många utom-
ordentliga tjänster, han gjort staten, bär enafång-
båtarne namnet »Capitaine Schagerström».
En stor del af befälhafvarne samt maskinisterna
äro svenskar samt hafva gjort sig väl kända för sitt
nit och sin plikttrohet.
Nyligen har Kongostaten lidit en svår förlust
med en af dess bästa officerares död, nämligen löjt-
nant K. Svensson.
I november 1897 lämnade han Antwerpen för
att för andra gången begifva sig till Kongo, hvarest
han under sin förslå treåriga tjänstetid gjort sig
känd som få för sitt mod och sina utmärkta mili-
tära egenskaper samt i följd däraf erhållit många
förtroendeuppdrag. Till kort före sin död förde
han befälet öfver en kolonn, utsänd mot de uppro-
riska soldaterna, men måste till följd af sjukdom
öfverlämna detta befäl.
Kolonnen blef kort därpå upprifven och åter-
stoden tvungen att draga sig tillbaka mot Kabam-
bare, som öfverrumplades under det européerna
sutto vid sitt frukostbord. Yår tappre landsman
hade då redan aflidit några dagar förut.
Missionsverksamheten spelar en stor roll i Kongo.
De första missionärerna (engelsmän) anlände unge-
fär samtidigt med Stanley år 1877 till den plats, där
MUKIMBUNGA,
DEN SVENSKA MISSIONENS STÖRSTA STATION.
«S3
nu Leopoldville ligger, samt installerade här den
första missionsstationen, som sedan raskt följdes
af flera dylika. Svenskarnes missionsverksamhet
daterar sig sedan år 1881.
Ar 1896 ägde den svenska missionen följande
stationer: Londe invid Matadi, Mukimbunga, Ki-
bunzi, Uganda och Diadia, alla belägna i Nedre
Kongo.
Missionärernas verksamhet inskränker sig för-
nämligast till det uppväxande släktet, för hvilket
skolor finnas inrättade.
Hvad de äldre beträffar är mycket svårt att bi-
bringa dem undervisning samt införa andra sedvän-
jor bland dem. Som ett bevis härpå kan anföras
att ännu i dag gå damerna, tillhörande en del stam-
mar, längs floden i öfre Kongo i allas vår moder
Evas kostym före syndafallet och detta i omedelbar
närhet af missionsstationen, som här funnits ett
15-tal af år.
Kongoklimatet är ej så svårt, som mången före-
ställer sig. Visserligen har dödlighetsprocenten va-
rit stor, men den minskas år från år, allt efter som
förbättrade kommunikationer införas samt därige-
nom en jämnare tillförsel af födoämnen m. m. möj-
liggöres.
Under expeditionen sliter man mycket ondt.
Ifrån kl. 6 på morgonen till 3 à 4, då marschen för
dagen upphör, går man vanligen genomvåt. Det 3
till 4 meter höga gräset är nämligen, äfven om det
ej regnat, alldeles vått tillföljd af den dagg, som
fallit, ända till kl. 10, då solen torkat detsamma.
Oupphörligt måste man vada igenom de talrika trä-
sken, af hvilka många taga en halftimme eller mer
att komma öfver.
Maten, som bestås, utgöres vanligen af konser-
ver, som varit på väg från Europa ett år eller mera
och som kanske legat lika länge i något magasin,
GOSS-SKOLA I KIBUNZI.
emedan allt lefvande villebråd bortskrämmes af de
framtågande trupperna. Allt detta inverkar natur-
ligtvis på hälsotillståndet och bidrager till den höga
dödlighetsprocenten, som dock är långt ifrån så hög,
som på västkusten af Afrika, hvarest t. ex. Sierra
Leone erhållit det betecknande namnet »white men’s
grave».
VEDERVÄRDIGHETER, SKISS FÖR
IDUN AF VERA VINGE.
(fokts. och slut.)
S
E’N I APRIL,» sade Betty i en ton, som mera af
högfärdsskäl än af moraliska grunder var en
smula kort; ty hon skvallrade nog rätt gärna
bort en stund, fast inte precis med madam Nilsson.
»Och skall väl flytta nu till Mikaeli?»
»Ja, det stämmer,» svarade Betty.
»Ar det därför, att frun är le’?» fortsatte hjälp-
gumman.
»Ja, inte är hon just af vår Herres bästa barn,
när det gäller tjänare, inte, fast hon annars kan
vara söt och rar nog.»
»Men^elak det är hon då inte, utan det är mest
af oförstånd hon felar,» förklarade Kerstin, som nu
äfven kommit ut i köket.
»Ja, Kerstin stannar kvar här, hon,» sade Betty
maliciöst.
Inne hos fru Lindgren satt fru Hall och lättade
för en förstående själ sitt hjärta i afseende å jung-
frurna. Lilla fru Hall hade varit förföljd af så
mycken otur och så många vidrigheter i den vägen.
Och, som hon, trots god vilja och en i grunden
ganska stor välvilja för sina tjänare, aldrig under
sin matmoderliga verksamhet fått pröfva på annat
än förödmjukelser, förvecklingar och misstag, hade
hénnes många obehagliga erfarenheter slutligen ut-
mynnat i ett slags kronisk misstro till tjänare, och
hon kunde numera knappast tala om annat än
jungfrur.
De båda fruarna måste, emedan jungfru Beata
kom in med hvad som hörde till kaffeattiraljen, då
och då göra små pauser i samtalet. Men jungfru
Beata hade kommit att uppsnappa några ord och
visste godt, hvilket ämne som var på tapeten. Det
var ju fruarnas vanliga favoritkapitel, och hon slog
en knyck på nacken för hvar gång hon gick ut.
En tjänare fick, förstås, bara tiga och smälta sådant
där. Men då hon en stund senare såg Betty »Hall»
gå förbi på väg till slaktaren, slog hon upp köks-
fönstret och lättade sitt hjärta med att omtala, att]
nu sutto deras fruar där och kucklade och förtalade]
sina tjänare, som vanligt.
»Ja, jag säger då det,» sade Betty, »att fina
fruar inte kunna hitta på roligare att tala om!»
Mot middagen återvände fru Hall till sitt upp-
och nedvända hus och fann madam Nilsson i full
färd med att skura i kabinettet.
»Hur kommer det till, att madam Nilsson sku-
rar här och inte i salongen?» frågade fru Hall kort.
»Kerstin sade, att jag först skulle skura här,»
svarade madam Nilsson.
»Fi donc, skurning!» sade ingeniör Hall med en
högst uttrycksfull min och ton, då han i detsamma
kom hem, och, hungrig som en varg, tvang han sin
lilla fru att tills vidare inhibera sitt förhör med
Kerstin och gå till bords.
Redan vid soppan började den lilla frun beklaga
sig öfver sin vackra kristallskål. Hon hade den
trösten att röna en smula deltagande.
»Ja, det var verkligen synd på den präktiga
skålen — en gåfva af tant Anna, som den ju till-
lika var,» sade mannen och såg upp.
»Och så att ingen vill taga på sig att ha spräckt
den.»
»Hm. Nej, det kan mycket väl hända, att ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
