Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 18 februari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 2
bäras ut ur stugan. Sålunda röjdes redan nu
det karaktärsdrag, som skulle blifva så ut-
märkande för den kvinna, hvars trofasta vän-
skap i sanning var af det äkta nordiska slaget.
Djup sorg kände hon ock, då det älskade
barndomshemmet måste säljas. Detta och det
okonstlade landtlifvet voro alltid föremål för
hennes kärlek och längtan.
Sedan familjen tillbringat några år på Haga
öfversteboställe i Upland, bief Sixten Sparre
chef för Svea Lifgarde och flyttade nu till
Stockholm. Den unga Adélaïde kom då med
i »stora världen». Alltid glad och vänlig, blef
hon omtyckt och eftersökt. Hvem ville ej
gärna vara tillsammans med den, som alltid
hade så roliga och vänliga svar att ge, som
dansade så lätt, styrde sin gångare så säkert,
hvars harpotoner söfde hjärtat till ro och som
först och främst alltid var så villig att offra
tid och bekvämlighet för att tjäna en vän
eller bispringa en olycklig. Den unga flickan
i sin enkla dräkt med sin friska, okonstlade
natur var alltid lifligt uppmärksammad äfven
af vår nuvarande konnng och hans bröder, och
i synnerhet stämde hennes väsen väl öfverens
med dåvarande kronprinsens. Hjärtligt skrat-
tade denne, när hon med ett kvickt och fint
svar lyckades reda sig vid något brydsamt
tillfälle.
Systerringen Sparre mistade sin skönaste
klenod, när den vackra och älskliga Cecilia
Sparre skänkte sin hand till grefve Charles
Lewenhaupt och med honom bosatte sig i
Frankrike. Grefve Lewenhaupt var nämligen
infödd fransman, sonson till den 1743 hals-
huggne general Lewenhaupts son, som vid
faderns död för alltid lämnade fosterlandet.
Äfven på mödernesidan härstammade grefven
från Sverige, då hans mor bar det för oss
kära namnet Wasaborg.
Hos denna i Strassburg bosatta syster samt
en besläktad familj Sparre i Provence till-
bragte Adélaïde åratal af sitt lif, under hvilka
hon kom i tillfälle att se och erfara mycket
nytt och skönt. För sina vänner var hon
alltid densamma, antingen de sågo henne i
Smålands enkla bygder eller i Faubourg S:t
Germains exklusivt aristokratiska kretsar, öppna
för henne genom hennes börd och släktskap,
men slutna för t. ex. en Ludvig Filip —
borgarkungen, som dess stolta medlemmar
kallade honom.
Under denna tid dog Adèlaïdes älskade
fader och hemlängtan kändes nu ofta tung
för hennes fosterländska sinne. Hon uppfyllde
dobk sin döende älsklingssysters, Cecilias, ön-
skan, när hon genom giftermål med dennas
efterlämnade make blef i moders ställe för de
3 små systersönerna.
I hans hem, som nu också blef hennes,
fostrades de unga sönerna med gamla tiders
flärdfrihet och stränga lydnadskraf, ofta under
kamratliga lekar, så att de lärde sig fatta, att
»först plikten och sedan nöjet» är lifvets rätta
ordning. Ingen dum högfärd och inga ovanor,
men vördnad för äldre och ögonblicklig lydnad
för föräldrarne fordrades af dem, som hon i
gengäld gaf sin kärlek i fullaste mått.
Allt tätare blefvo besöken i hemlandet och
snart skaffades ett eget hem i den gamla
hembygden, där grefvinnan skyndade att upp-
söka gamla vänner, utan hänsyn till deras
stånd eller villkor. Efter kriget 1870 slog
det grefliga paret helt ned sina bopålar i den
lilla staden Västervik, där från deras hus vid
stadens vackra hamn bjöds på den härligaste
utsikt öfver haf och land och där de gamla
vännerna på herrgårdarne i det omgifvande
vackra Tjust hjärtligt gladdes öfver att ofta
få emottaga och gästa den vänfasta grefliga
familjen.
Sällsynt ungdomlig, fransyskt fin och spiri-
tuell, var grefvinnan en ingalunda vanlig före-
teelse, antingen man såg, hur hon med inspi-
rerad blick »gaf en tolkning ljuf och -klar,
tolkning af mitt hjärtas drömmar vid en harpa
af Erard», eller när hon kom ridande på sin
mjölkhvita springare, eller när hon — höljd i
en vid, gammaldags kappa — stod hos någon
gammal och fattig sjukling i nödens låga koja.
»Nutiden tänker mest på barnen — därför
vill jag ägna mig åt de glömda och gamla,»
sade hon trohjärtadt, och hon höll nu, som
alltid, ord.
Gladast kände hon sig i naturens sköte och
smittade då alla med sin munterhet, sina
oskyldiga upptåg och kvicka samtal. Hennes
bref voro trogna uttryck af hennes personlig-
het. En beundrare skref en gång om hennes
penna, att den var »kvick liksom en ödlas
vändning, ädel som en kungsörns flykt och
så mild, som om den vore ur en ängels vinge
ryckt. » Grefvinnan skyndade att gömma undan
det smickrande brefvet, men för sent för den,
i hvars minne orden redan funnit resonnans.
Dock äfven för henne kommo ålderns och
sjukdomens dagar, ehuru de i det längsta läto
vänta på sig — samma lifiiga känslor, som
hela lifvet följt henne, bibehöll hon dock till
det sista. De vänner, i hvilkas glädje och sorg
hon så varmt deltagit, känna djupt det tom-
rum hon efterlämnat, denna »vän som få».
Den 4 febr. 1897 träffades hon af ett slag-
anfall, efter hvilket hon väl delvis tillfrisk-
nade, men dock förde en tynande tillvaro.
Hennes sällsynt själfulla blick talade under
denna sorgliga tid tydligare än hennes stackars
förlamade tunga kunde det, då hon för vän-
nen tolkade sin längtan efter en bättre värld.
Hennes åldrige make hemkallades, men
ännu dröjde för henne döden-befriaren. Han
kom dock slutligen, sedan hennes sista tid
förljufvats genom de så innerligt älskade sö-
nernas närvaro och ömma, hängifna vård, den
15 sistl. januari.
Med henne bortgick ur tiden en sällsynt
utpräglad personlighet, en rik ande, ett varmt
hjärta och den mest trofasta vän. Många,
många gamla och fattiga begråta bittert hennes
död och välsigna hennes minne.
A. R—M.
SVAR TILL F. D. FÄSTMÖ.
Stockholm d. 10 februari 189 . . .
♦
Min kära Helga !
Behöfver jag väl säga dig, att du är hjärt-
ligt välkommen till mitt kära hem och din egen
gamla vän? Jag längtar att få träffa dig för
att riktigt få tala ut med dig, få höra af din
egen mun hvad du tänkt och känt under
dessa gångna fem förlofningsår, och så äfven
få säga dig hvad jag tänker om saken. Ty,
min egen, rara vän, jag fruktar, att jag måste
delvis ogilla dig, och det är kanske mest vär-
digt vår gamla vänskap, att jag tillstår detta
med detsamma i stället för att dröja därmed,
till dess du kommer. Icke så, som skulle jag
icke, liksom du, anse långa förlofningar som
ett oting, ja, såsom något onaturligt, men —
att tveka att förlofva sig med den man älskar,
därför att utsikterna att snart få ett eget hem
äro något mörka eller att af samma skäl bryta
en förlofning med den, som man, så att säga,
vuxit fast vid med sitt väsens finaste hjärte-
rötter, det tyckes mig minst lika onaturligt.
Bra mycket lättare kan jag då förstå, att
man, för att kunna gifta sig, inskränker sig
till det allra minsta, att man t. ex. nöjer sig
med ett rum och kök, att man — jag menar
förstås hustrun — är sin egen jungfru, eller
att man — återigen hustrun — åtar sig ett
arbete hvilket som helst, t. o. m. om det vore
att sitta i »Jönssons partiaffär för ägg och
smör till kl. Vad » hvarje dag, allt hellre än att
skiljas från den jag älskar.
Hvilken jordisk lycka är väl jämförlig med
den att hafva funnit en vän, vid hvilken jag
fäst mig med sympatiens och kärlekens allra
starkaste band? Kan väl en sådan känsla lätt
byta föremål? Kan den lätt ryckas upp, utan
att ödelägga den grund, hvarur den vuxit upp?
— Du har nog rätt i, att jag icke har någon
egen erfarenhet af denna »afskyvärda inrätt-
ning», en lång, offentlig förlofning, men ett
vet jag dock säkert, och det är att jag aldrig
skulle kunnat slå upp med min älskade Johan,
hade ock vår förlofning räckt i fyra gånger
feyn år. Om hans kärlek skulle bestått profvet
lika länge, det vet jag naturligtvis ej. Vi
kvinnor (i allmänhet) älska nog trofastare än
männen, just emedan vi lägga hela vår själ
i vår kärlek. Men jag ryser vid tanken på
hvad det skulle blifvit af mig, om Johan bru-
tit med mig. Att blifva sviken i sin kärlek,
det måste kännas, som om man helt plötsligt
blefve förvandlad till en isstod. Hu! jag tyc-
ker mig förnimma, huru bitterhetens kyla spri-
der sig genom hela min varelse, och väl kan
jag förstå Ella Bentheim, då hon förebrår Ga-
briel Borkman, att han dödat »kjserlighedslivet»
i henne, då han svek henne, så att hennes
hjärta blifvit kallt och dödt för allt och alla.
Är ej sådant själamord? Och om man själf
sviker sin varmaste känsla, är ej detta ett
själens själfmord? Tänk på Ibsens »Brand»
eller rättare på dennes gamla mor, den giriga
— häxan vore jag färdig att säga, hon som
blef otrogen sin kärlek, hvilken hon minnes
såsom något »både dumt och smukt»? Tror
du ej Ibsen velat säga, att om hon varit sin
kärlek trogen, skulle hon ej blifvit den hon
blef.
Men förlåt mig, käraste Helga, dessa starka
ord om själamord och häxor. Jag tror, att då
du bröt din förlofning med Erik, så älskade
du honom icke, och i så fall var det nog bäst
både för honom och för dig att förlofningen
blef bruten. Att du, efter att under fem års
tid nästan dagligen hafva varit samman med
Erik, efter att under denna tid hafva ägt i
honom din bäste förtrogne, din varmaste vän,
nu kan känna, som om du skulle kunna »ha
krafter till allt — allt utom denna dådlösa
väntan», känna, som om du nu, »sedan du åter-
fått din frihet, skulle kunna återfinna dig själf
och ditt glada humör», detta visar tydligen
-— så synes det åtminstone mig — att din
kärlek ej var af rätta slaget.
Men tänk, Helga, om du likväl efter någon
tid, då du hunnit sansa dig, skulle känna, som
om du burit våld på något, som var det bästa
och vackraste inom dig? Då, min stackars Hel-
ga, beklagar jag dig af fullaste hjärta. Och
Erik? Är du viss om, att han tagit denna
brytning så »sansadt och förståndigt», som du
förmodar ?
Ja, kom, kom snart, så att jag riktigt får
se och känna, huru du har det.
Din Sigrid.
^ILL VÅR ÄRADE LÄSEKRETS rikta vi en vörd-
sam uppmaning att ihågkomma Idun med in-
sändande af fotografier och teckningar, som kunna
vara af intresse för vår illustrationsafdelning. Alla
hafda kostnader ersätta vi naturligtvis tacksam-
mast.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
