Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 18 februari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 - IDUN 1899,
I DET BLÅ.
P
Å VÄRLDENS vägar jag vandrat mig led —
jag drömmer mig bort ur världen,
jag drömmer att den, som jag älskar, är med,
och rätt in i himlen går färden.
Där ståndar i väntan vår kärleks hus
■ med gyllene hufvar på taket
och dunkelt rubinrödt och gnistrande ljus
i det hvita och gyllne gemaket.
Från kammarens hissnande fönsterbalkong
vi höra all sällhets förtoning
i de höga och glödande solarnas sång,
som susar öfver vår boning.
Och när andlöst tysta lutade mot
det glimmande räcket vi rysa,
emot oss ur rymden under vår fot
se vi blåa himmelen lysa.
Kometerna irrande svinga sig
som vilsna och bländade svanor,
men långt under deras och solarnas stig
planeterna gå sina banor.
De hvirlla i rymden som stoft i drag,
de glittra och försvinna.
Den lysande Venus finner jag,
men Jorden kan jag ej finna.
Hon svunnit bland världarnas tal som ett flarn,
den jord, där de sörjande vandra.
Begråt henne icke, men bed, mitt barn,
till den Gud, som skänkt oss hvarandra.
Du Gud! Väl din himmel oss öppen står
och salighet fröjdar vårt öga,
men ännu till jorden vår tanke går
och timmarna tåga så tröga!
O, hör våra böner och sänd från din tron,
du Gud, som de älskande gläder,
den gladaste, ljusaste legion
af änglar i himmelens städer!
O, hör oss och sänd till vårt lidandes fest,
då minnena öfver oss strömma,
de himmelska gäster, som passa oss bäst,
de änglar, som lära oss glömma!
O, hör oss! Låt allt hvad vår lefnad har
af jordisk lust och smärta
och gåtfulla frågor och ovissa svar
bli lyftadt ut ur vårt hjärta!
— Då brister hvart band och i världen bli vi
i hvarandra lycksaligt försänkta.
Och timmarna susa i knippen förbi
som med tyngder i rymden dränkta!
albert Eriksson.
EN SJUKSKÖTERSKAS MINNEN.
UPPTECKNADE FÖR IDUN AF GER-
DA WIGSTRÖM. IV.
SISTA TIDEN I DANMARK, ÅTER I
HEMLANDET.
L
ärokursen på sjukhusen var förbi
och vi sex kamrater, tillhörande »Röda
Korset», sändes ut i privat sjukvård öfver hela
Skandinavien.
Då vi började vår kurs, var ännu ej den
egentliga skolan ordnad, utan fingo vi tillsä-
gelse att lära så mycket som möjligt af de
»madamer», som på den tiden, med ett par
undantag af bildade kvinnor, hade sjukvår-
den om hand. Bland dessa veteraner funnos
ett par mycket dugliga och erfarna sjukvårder-
skor och hos en af dem, »Madam Christensen»,
fick jag en stor del af min praktiska utbild-
ning.
Till en början var det just ej med blida
ögon »Madam C.» betraktade-^nykomlingen,
men då hon märkte, att jag ej var rädd för
det grofva arbetet, utan gärna ville spara hen-
ne, bara jag fick lära, så segrade hennes goda
hjärta och hon var sedan outtröttlig till att
undervisa och hjälpa mig på alla sätt.
Den teoretiska utbildningen fick jag huf-
vudsakligen af professor Holmer, öfverläkaren
vid den l:sta kirurgiska afdelningen. Hans
korta, men sakrika föredrag fingo sin tillämp-
ning direkt på sjuksalarne och de fästades
orubbligt kvar i minnet. Det vi hade att in-
hämta genom läsning fingo vi också oftast
redogöra för vid sjuksängarne, och det gällde
ha tankarne samlade, gifva korta, rediga svar,
så han genast förstod att vi uppfattat både
hvad vi hört och sett. Professor Holmer var
synnerligen lämplig till att utbilda sjuksköter-
skor. Att lyda, tänka, observera, glömma oss
själfva —- voro de lärdomar, som han kraftigt
inplantade i våra sinnen. Själf gick han före
som ett lysande föredöme —- lika sträng mot
sig själf som mot oss, då det gällde uppfyllan-
det af våra plikter, och det gick lätt att böja
sig under hans stränga disciplin, ty intet ver-
kar ju som exemplets makt.
Professor Holmer, den store, namnkunnige
läkaren och människovännen, var en af dessa
helgjutna personligheter, man aldrig glömmer,
och vi, hans lärjungar, hyste den största akt-
ning och tillgifvenhet för honom. Det var
därför så svårt för oss att fatta, då vi fingo
veta, att han var obotligt sjuk ■— nu har han
varit död i flere år.
Inom Kommunehospitalets murar, midt på en
af gårdarne, står hans byst, om sommaren all-
tid omgifven af blommor. Vi, hans första ele-
ver, stämde där en dag möte för att säga vår
käre lärare tack och farväl. Yi skulle ju
sedan alla ut i den vida världen, hvar på sitt
håll, och nu stodo vi hand i hand i sluten
ring kring honom, som gjort så mycket för
oss. Det sades ej ett ord — vi lade ner våra
blommor, och i dem glittrade allt mången tår
— ännu en handtryckning och vi skiljdes åt
med den goda föresatsen i våra hjärtan att
aldrig förgäta en af hans lärdomar: »Glöm
dig själf.» -— Denna var ju den svåraste.
I södra Sverige hade professor Holmer många
patienter, och jag är viss om, att de nted mig
skola instämma i: »Välsignadt vare hans
minne!»
Nu återstår mig endast att säga ett hjärte-
varmt tack till Danmark för allt jag där lär-
de, för den sympati och godhet, som där af
alla visades den unga svenskan och — så föra
mig minnena tillbaka till Sverige.
Professor Staffeldt i Köpenhamn sände mig
att vårda en af hans patienter i mitt hemland.
Det var friherrinnan T. på W-torp, som låg
svårt sjuk, och som varande svenska ansågs
jag lämpligast i detta fall.
W-torp är ett af Skånes största herresäten,
kransadt af Hallandsås med dess mörka skogar
och höjder. Öfver det ståtliga slottet låg en
tung stämning, då jag en kulen oktoberdag
körde in på borggården.
»Den stolta högsinnade borgfrun ligger döds-
sjuk, här råder sorg, döden träder snart in ge
nom borgporten» — så tyckte jag det hviska-
des öfverallt, mest i trädens gamla kronor, när
höstvinden for klagande genom deras grenar.
En blick på min patients ansikte, och det
stod klart att här var ej stor utsikt till
räddning — det gällde endast att lindra så
mycket som möjligt. Och hon, som låg där på
sitt plågoläger i det stora slottsgemaket, ingen
bättre än hon kände den store läkaren, och
hennes förtröstan och tro på honom sveko henne
aldrig.
Nu följde svåra veckor, men oförgätliga
Det var mycket att lära vid denna sjukbädd
— mycken godhet fick jag röna af alla den
sjukes närmaste, och en af de bästa skatter
jag äger är minnet af friherrinnan T—s till
gifvenhet för sin unga obetydliga vårderska.
En natt talade hon om sin bortgång och att
hon önskade jag skulle stanna i hennes hem
som husfru och sällskap åt en äldre sjuklig
anhörig, som i många år vistats på W-torp.
Nog kände jag mig tacksam för det stora
förtroendet; men att lämna mitt kära arbete
kamraterna och alla de idéer om en förbättrad
sjukvård också hos oss — det tycktes mig ett
för stort offer och jag hade en svår kamp med
mig själf. Men då alla friherrinnan T—s an-
höriga instämde i hennes önskan och jag till
slut kände att så var Guds vilja, fast jag e;
kunde förstå, hvarför jag redan nu skulle af-
bryta min bana — så samtyckte jag. Då min
kära patient gick bort, saknade jag henne
mycket, och det stora ansvaret hvilade tungt
på mig, men med Guds hjälp gick det, och
ej behöfde jag sakna mitt förra arbete, ty
däraf fick jag i riklig mängd.
Lifvet på det stora godset — fattig- och
sjukvården där samt de mänskor, som stodo
mig närmast — kommer att utgöra ämnet för
min nästa skildring.
o
«
•+»
si
! » S
1 ÿ
o
:Jïfç
:CÖ Ö0 ^
3=” ^
(ö o _T
C > O
cm ■ ■
>ur ->
-5’r o
*£ g
H- JJ"
o -
■o <u
“CÖ C.—
o» «-C
rt-o c
— C H~)
ï:^CÛ
£3
CSS
m
"Sa
co
CCS
bc
m
°c3
O
>
KVINNOHJÄRTAT.
En TYSK TIDNING innehåller följande:
Kvinnohjärtat skall vara klart som gas, men icke
skört som glas.
Det skall vara punktligt som ett ur, men dock
ej som detta förråda hvad som försiggår i dess inre.
Det skall likna den spegelblanka sjön, men dock
ej som denna dölja slam och ogräs pä sin botten.
Det skall likna en ros, som fröjdar genom sin
doft och skönhet, och dock ej berusa som denna.
Det. skall likna diamanten, som strålar äfven utan
infattning, och dock ej locka och bedära som denna.
Det skall likna ett instrument, hvars toner fröjda
människor, men aldrig vara ostämdt som detta.
Slutligen skall det vara som en bok, i hvilken
man läser hvad som är upphöjdt och skönt, men ej
presentera sig med elegant utstyrsel och dåligt
innehåll.
Det skulle vara intressant att förspörja,
hvilka fordringar samma tidskrift ställer på
det manliga hjärtat. . .
fl
ti
s
0
0
Ô
©
O
O
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
