Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 18 februari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 5 — IDUN 1899.
J. Ljungqvist foto.
FRU NADJA FRANCK.
sidig belåtenhet. Herr Nybom återkom just
lagom för att under tacksägelser, handgnugg-
ningar och bugningar ledsaga sina ärade kun-
der till dörren.
»Så fort det gick, lilla ’mams’, och så brai»
utbrast Maja, när hon lösgjort sin kjol, som
herr Nybom låst fast i dörren. »Den där Ger-
hard är ju en riktig krona.»
»Han visste på pricken, hvad vi ville ha,»
instämde Lisen och såg vid tanken på sitt
gröna kläde så tindrande på en förbiskyndan-
de herre, att denne vände sig tre gånger om
efter den vackra flickan.
»Och inte var han det minsta rädd för be-
sväret,» tilläde Inga med för henne ovanlig
liflighet. »Han höll på att dra ned hela lag-
ret för vår skull.»
»Han kommer bestämdt att dra kunder till
Nyboms.»
»Tänk, att han inte var nöjd med isättnings-
tyget! Han skulle promt ha något, som gick
ändå bättre i färgen.»
»Hör nu, ’ma’ lilla, vi få bestämdt gå och
dricka Gerhards skål i förmiddagskaffe hos
’Tysta Marie!’» Lisen stack inställsamt sin
arm under modems.
»Ja ja, få vi, få vi!»
»Men flickor, då! Vi ä ju midt på Gustaf
Adolfs torg. Nå ja, det går väl inte af för
mindre, kan jag tro. Men kom ihåg: bara två
wienerbröd och en bakelse hvar.»
Vid kaffet komplimenterade flickorna Holm
entusiastiskt sin lilla mamma för hennes oför-
likneliga sätt att pruta. Intet lock eller pock,
bara ett enkelt: »Så mycket kan jag inte ge.
Då få vi tänka på något annat. » Lisen hade
en gång varit med tant Kvist i en bod och
skämts ögonen ur sig, då tanten efter att ha
gjort ett förfärligt besvär blef storm ovettig,
för det hon ej fick varorna för halfva priset.
»Aldrig i tiden går jag med henne och hand-
lar mera, » afslutade hon upprörd sin pinohisto-
ria. Men Maja bedyrade, att det var mycket,
mycket värre, när de stodo där och tiggde och
tiggde som tant Mörk. Och slutet på visan
var, att ingen i detta eller något annat stycke
kunde jämföras med deras egna »lilla mutter».
Från den dagen tog fröknarna Holms han-
del hos herr Nybom ökad fart. Men bara när
Gerhard var i boden. Fanns han där icke,
hjälpte det ej att bära tygerna ända ut på
gatan eller tömma hvartendaste hyllfack; man
kunde ändå ingenting se, fann ingenting som
passade och fick väl vänta till en annan gång.
Efter några fåfänga försök att hålla sitt unga
biträde stången, drog sig herr Nybom godmo-
digt tillbaka. Han låtsade till och med, som
om han hvarken hörde eller såg, när systrar-
na då och då gläntade på dörren och, efter
att genom en hastig blick ha förvissat sig om,
att Gerhard ej var inne, ljudlöst drogo sig
tillbaka, som om de gått fel.
Men en vacker dag, när Lisen och Maja
tittade in genom skyltfönstret för att i förbi-
farten hälsa på sin favorit, sågo de en röd-
mosig knoddfysionomi i stället för Gerhards
bleka och intelligenta ansikte.
»Hvad nu?» utbrast Lisen. »Jag tror Ny-
bom håller på att vidga ut sig.»
Men så var icke fallet. Gerhard hade flyt-
tat, och all trefnad hade han tagit med sig
för flickorna Holm. Af gammal vana fortsatte
de visserligen ännu någon tid att handla hos
Nyboms, men de kommo nästan alltid därifrån
vid dåligt humör. När slutligen »den röde»
en dag purrat på dem ett klädningstyg, som
under vårfesten i Upsala brast ut i alla lif-
sömmar, brast också deras tålamod, och de bör-
jade håglöst drifva vind för våg, från den ena
butiken till den andra.
Så kom Lisen en dag glädjestrålande hem.
»Kan ni tänka er, att jag har upptäckt
Gerhard!» ropade hon varm och andfådd.
»Han står hos Vestrins på Drottninggatan,
och se ett så förtjusande underkjolstyg han
skaffat mig, och det för rakt ingenting. Han
är lika snäll och hjälpsam som alltid — kan-
ske litet dazu — och så har han börjat borsta
upp sina mustascher, och det klär honom.
För resten blef han så glad, när han fick se
mig, att han riktigt darrade på manschetter-
na. Jag tror nästan att om jag bara. — A
propos, lilla ma ,» afbröt hon sig ystert, »skulle
du vilja ha honom till svärson? Fru Lisen
Gerhard, låter det inte snobbigt, hva?»
»Hör nn, Lisen min flicka,» svarade fru
Holm med oväntadt allvar, »jag ska säga dig
en sak, och det är, att Gerhard är alldeles
för -god att leka med. Du har ett sätt att se
förtjust ut — jag skulle nästan vilja säga
förälskad — när du bara menar gladt och
vänligt. Jag varnade dig här om kvällen, då
du sjöng duetter med häradshöfding Sidvall. . .
Sådant där kan missförstås. Gerhard är be-
stämdt en både fin och djup natur och till på
köpet bröstsvag, om jag inte misstar mig. Och
då tål man inte mycket i den vägen.»
»Se så, lilla mamma, tag inte så illa vid
dig,» bad Lisen med tårar af obehag i ögo-
nen. »Inte är det så farligt heller...»
Men innerst inne kände Lisen, att allt icke
stod rätt till. Hon visste, att hon hade rod-
nat af glädje, när hon fick syn på Gerhard.
Denne hade däremot bleknat ända ut till läp-
parna och ofrivilligt tagit sig åt bröstet. Men
sedan hade hans ögon fått en brännande
glans . . .
Hu då, hu då, nej. Hon ville icke tänka
därpå. Men låta bli att handla af Gerhard
kunde hon ej. Det jvar så obeskrifligt tryggt
att anförtro sig åt hans omsorger. Aldrig
ångrade hon, när hon följde hans råd. Han
hade en så egendomligt fin och på samma
gång pikant smak, hvilken han bredde som
ett hyende under hennes unga fåfänga.
Det var henne rent omöjligt att icke rodna
och småle, när han tog fram något riktigt
extra, liksom enkom afsedt för henne. Och
så rådplägningarna på tu man hand . . . med
öga i öga ... Det var . . . det var . . . kanske
icke precis . . . Men ändå . . . Icke kunde han
taga sig några tankar . . .
Ett år därefter var Gerhard åter sin kos.
»Hvart har han nu tagit vägen? Ska man
nu igen söka honom Stockholm rundt? Det
vore sannerligen inte för mycket, om han i för-
väg underrättade gamla bekanta, hvar han
tänker slå sig ned. Hur ska vi nu få oss
vinterklädningar?» knotade flickorna Holm.
Men vinterklädningar fingo de, och det af
prima vara hos Gerhard själf, som genom tid-
ningarna och tryckta cirkulär underrättade sina
gynnare och vänner, att han den första okto-
ber öppnat egen affär. Systrarna jublade; nu
skulle de väl till evig tid få behålla sin Ger-
hard.
Men det hörn, där denne slagit ned sina
bopålar, har tagit lifvet af den ena affären
efter den andra. Obevekligt som ödet svepte
nämligen kundströmmen in i en annan fåra,
innan den nådde dit. Ingen mänsklig makt
hade dittills förmått utsträcka dess lopp åt
detta håll. Icke heller Gerhard med sin milda
magnetiska kraft var i stånd till detta.
»Jag undrar just, hur det går för stackars
Gerhard,» yttrade en dag betänksamt Inga.
»Det är alltid så litet folk i hans bod. Det
kännes riktigt kusligt att komma dit in.»
»Det var illa, att han hyrde i det där hu-
set, är jag rädd,» sade fru Holm medlidsamt.
»Det har aldrig haft lycka med sig. Men han
är ju så hygglig och omtyckt, att det inte
gärna kan gå annat än bra. Vi ska säga åt
våra bekanta, att de köpa hos honom.»
Men Lisen började sky Gerhards bod. Dels
var hans lager icke längre så rikt och elegant,
dels kände hon det genant att gå därifrån,
ntan att köpa, äfven om Gerhard aldrig visade
en tillstymmelse till efterhängsenhet eller miss-
räkning. På senare .tiden hade han dessutom
tagit sig för att se på henne med en så sjuk-
lig ömhet, att det var henne rent äf olidligt
— nu, då hon tillhörde en annan. En gång,
då de tillsammans undersökte hållbarheten af
ett tyg, hade han också vågat beröra hennes
hand med ev drunknandes kalla och fuktiga
KARL AF GEIJERSTAM.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
