Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 22 februari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899.
räkneligt fladdrande. Makt till lif bor ju hos den
sä hvem dristar befalla den? Nej, bida må man, till
dess den kommer.
Och den kom. Det var natt dä. Viktor Ryding
hade varit utåt landet och färdades hem öfver den
månbelysta slätten, med hafvet i sikte, öfver bron
m till staden, genom tysta slingrande gator, som
han sett många gånger förr, men hvilka nu i natten
— skuggfyllda med hvitbelysta ytor här och hvar
— tycktes honom helt främmande.
Snart var han då vid sin port; trappan togs
raskt. Det var som att ha eld i ådrorna, detta, att
känna skaparkraften stiga inom sig.
Ytterrocken afl Lampan tändl Pennan i hand!
Hvad den rörde sig snabbt, hur den flög! Men så
skulle den också hålla jämnt lopp med hans tankar,
det de målade och bevisade, det de sjöngo och för-
talde i sprudlande, säkert lopp. Kristallklara, be-
härskade och mogna bröto de fram samt klädde
sig i ord, hvilka klungo stål, hvilka smögo lätta och
ljufva samt skimrade af färg.
Skapandets glädje var öfver honom, den glädje,
som förmår lyfta öfver den medvetna lyckans trånga
gräns, den fröjd, som förgäter själfva jublet.
Och så gå nattens timmar; dock ej i oafbruten
glädje, ty visst känner han stundom, att orden blott
äro ekon, att deras färger äro arma mot hans syners
Prakt. Nog känner han i vanmakt, att han är
människa, och att skapandet i dess fullkomning
blott hör gudar till.
Morgonen randas till Kristins — såväl martyr-
skaps- som stolthetsdag — torgdag. Kallt och kulet
är det nog att bege sig ut i den gråa morgonstun-
den, men så är det också något värdt att komma
åter med korgen väl fylld och att sedan få slå sig
ned vid en varm tår kaffe och se det hemförda
utbredt på bräden och fat.
Kotlettraden är något till saftig den ! Och tungan
sen, gick allt snickarfruns näsa förbi den, roligt
att tänka på’t. Gösen finge de allt lämna till det
pris hon ville; smöret är färskt och böcklingen glänser.
Men klockan går på åtta, och borstning och eld-
ning och herre och frukost har hon så när glömt
i_ sin glädjes stund. Men hvem får njuta af glädje
länge, åtminstone ej en fattig hushållerska som hon.
Jo, därinne i sofrummet står det härligt till!
Sängen orörd och ingen där. Inte hemkommen
kanske?
Jo, bevars, i tamburen hänga rock och hatt.
Hvilket afslöjande i denna upptäckt: Därinne,
ett par rum från tamburen, sitter husets herre —
skrifvande. En människa, som har Guds långa da’n
att arbeta på. En ann är ju rent pockad att stjäla
af sömnen, men den som inte är tvungen. .. Den,
som kan ligga och röka och bara tänka, den, som
inte behöfver släpa för sitt, som får veden hemkörd
och mattan pålagd och rocken borstad, skall inte
den kunna sofva, när man skall sofva.
Och så alla idéer sen!
Stjäla sig till att städa i hans skrifrum skall
man och passa sig att få skura där!
Harmen stiger inom Kristin, ordningsmänniskans
harm, hvardagsmänniskans föraktfyllda hätskhet
mot allt, som ligger utom det synligas råmärken.
Det bär af ut i köket igen, där blir slammer
med knifvar och lock. Fisken stänges ut i skaffe-
riet, snickarfruns tilltänkta tunga likaså, men köttet
skäres till frukost. Det blir också dukadt och stä-
dadt, och allt går med fart; ja, det gör så i för-
treten.
Kotletterna fräsa i pannan. O, du härliga syn
o, du ljufliga doft, allt är förlåtet1 Stegen äro lätta
och ansiktets uppsyn är glad, då Kristin bådar sin
herre till frukost. Hon öppnar dörren, hon fram-
för sitt ärende; vid skrifbordet sitter han, alldeles
h°n väntat, lutad öfver papper och med penna
i hand. Då han lyfter upp hufvudet, är hans blick
förströdd, och han vinkar afvisande med handen.
Hon vet, hvad det betyder; det blir väl att bära
ut maten igen.
............................ ill
Hylin & c
FABRIKSAKTIEBOLAC
––- = KONGL. HOFLEVERANTÖR. –––-
osi
Vaknande ljud tränga utifrån staden in i hans
rum, lampan har brunnit ut, han släpper in dags-
ljuset; det är grått ännu. Intet af detta stör honom,
han är så helt upptagen af sitt förehafvande.
Han går fram och åter öfver golfvet, stannar så
helt plötsligt, går sedan åter vidare. Det arbetar
våldsamt i hans inre. Så koncentrerar sig hela
hans väsen segt kring en enda punkt, allt hvad han
äger af kraft och vilja knyter sig samman för att
bringa fram hans skapelses innersta kärna, den utan
hvilken dess tillvaro blefve utan fog.
Minuters samlad, stilla förbidan på kraft, som
undfås, ’ ej tages, så ett språng, ett mästersprång
mot höjderna, och tanken är boren.
Han har en seger bakom sig, han lägger bort
pennan. Kraften, som förskaffade honom segern,
dröjer dock kvar, lyftande och lugn; glädjen är
också kvar — skaparglädjen, segerglädjen — dock
utan rus, behärskad af en stark mans känsla af
att ha stått inför något, som är större än han.
En furste är han likväl. En furste inom det
rike, hvars gränser gå vida, och hvars sol ej går
ned. Makt har han öfver många.
Hvem var det månne, som förr kom emot honom
med mörka ögon, strålande af glädje öfver hans
seger? Hvem var det, som visste, hvad sådan seger
är och kostar och som kände dömet, där han hade
makt och fursterätt? Hvem var det, som var frisk
och ljufligt vek, så djup i tanke och så hög i hand-
ling? Hvem var förr hans sol och stöd? Han gick
bort till en bild, som hängde öfver soffan; det var
hans hustrus.
De voro båda mycket unga, då hon måste lämna
honom; ett tiotal af år hade gått sedan dess; det
dröjde dock en stund, innan han åter kunde vända
blicken bort från hennes drag.
Där ute i salen stod Kristin med ett fat i hvarje
hand, färdig att bära ut dem i köket igen; min och
ställning utvisade indignation. Hennes husbondes
glädtiga ursäkt framkallar dock ett leende, vitt-
nande om godhetsfullt öfverseende. Hon drar sig
tillbaka till köket, fortsättande sina reflexioner öfver
folks sätt att skrifva, när de borde sofva, samt
svälta, när de ha rar mat på bordet. Hon läser
också ett tyst anathema öfver detta okända, som
lockar människan bort från förnuftets stig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
