Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 22 februari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 6 —
’■ÄSÄfcrSSj
IDUNS JUL-
NUMMER-
PRISTÄFLING.
s:t peterskyrkan i rom.
En klocksignal ljuder, en kammarherre an-
modar oss att träda in. Det är en liten röd
salong, i hvilken den katolska kristenhetens
fader, påfve Leo XIII, tar emot. - Efter väg-
garna porträtt af hädangångna påfvar, vid
ena sidan den påfliga tronen, på denna en
blek, i en fotsid hvit talar höljd gestalt med
ett blidt, vänligt leende öfver det fårade
anletet. Det är påfvenl
Vi göra de tre föreskrifna knäböjningarna
och buga oss ned för att, som ceremonielet
kräfver, kyssa hans toffel. Han afböjer det
med en vänlig vink och räcker oss handen,
på hvilken han bär »fiskarringen», hvilken vi
vördnadsfullt kyssa. Och nu ljuder hans
stämma — sakta, mycket sakta. Långsamt,
som öfvervägde han hvarje stafvelse, gå orden
öfver hans läppar. Men om ett ämne griper
honom, då blir det annat, då flyta hans ord
i hastig ström, hans ögon lysa upp af en säll-
sam eld, och man anar den mäktiga ande,
som bor inom denna bräckliga gestalt. Men
alltjämt hvilar det blida leendet kvar på hans
läppar, en faders milda leende . . .
På en annan af våra illustrationer gifver teck-
naren en bild från påfvens arbetsrum, där öfver-
kammarherren föreläserhögt för »Hans helighet».
På ännu en af teckningarna ses en flabello-
bärare, en af dem, som gå på hvardera sidan
om påfvens bärstol — äfvenledes afbildad — då
han låter bära sig ned i S:t Peterskyrkan för
att läsa mässan vid högtidligare tillfällen eller
då han välsignar folket. Vidare se vi i cavalieri
di Cappa e spada, i mazzini och vakten, som i
sina dräkter från sekler tillbaka göra en så
egendomlig effekt midt i det moderna Eom.
I
DENLILLA »pris-
täfling för familje-
kretsen», vi i vårt
senaste julnummer
utlyste, ha 193 täf-
lande deltagit. Upp-
giften lydde : »Tag
ordet mantalsutgift.
Utbyt en af de i
detta ord ingående
bokstäfverna mot en
annan bokstaf, dess
närmaste granne i
alfabetet, och bilda
så af samtliga 13
bokstäfver ett annat
svenskt ord.»
Det rätta, af redaktionen afsedda lösnings-
ordet är:
MULATTANSIGTE.
Efter täflingstidens utgång den 31 sistlidne
januari omblandades noga samtliga lösningar.
Den första rätta lösning, som därefter uttogs
och öppnades, var insänd af fru Bea Tullberg,
Venersborg, som således erhåller l:sta priset:
100 kronor. Nummer två i ordningen blef frö-
ken Vilhelmina Lößolm, Drottninggatan 27, Norr-
köping, som erhåller 2:dra priset: SO kronor.
Tredje till tionde prisen (hvartdera å 10 kronor)
tillföllo: Carolina Bergöö, Lindesberg; Elisabeth
Larsson, Munka Ljungby, Engelholm; Johanna
Römqvist, Eådhusgatan 2, Wasa; Alma Jönsson,
Gammelstorp; Julie Löfgren, Görslöfs prästgård,
Nordanå; Amalia Afzelius, Vaksalagatan 29,
Uppsala; Mathilda Engquist, Sjöryd, Tenhult;
Hedda Cronius, Västra Trädgårdsgatan 19,
Stockholm. Pristagarne torde nu godhetsfallt
meddela sig med redaktionen för prisens öfver-
sändande.
Utom »mnlattansikte» ha de 193 insändar-
ne lyckats bilda allehanda mer eller mindre
kostliga ord, som vittna högt om deras upp-
finningsförmåga. Kanske några prof kunna
roa de många, som själfva svettats med den
mångtydiga uppgiften. Se här t. ex. en skrif-
velse, som bjuder på ett helt litet florilegium :
»Sedan jag spänt alla strängar på min fattnings-
luta, har jag vidare fått ihop några »nya» svenska
ord. Vår gamla orgel skulle utbytas mot en ny
med 2 manualer, jag åsamkade mig då en manuals-
utgift. Själf var jag ej för affären i fråga, men
min man var det så mycket mera. I detta fall var
han bekajad af en riktig giftmans-lusta. Han blef
glad vid åsynen af instrumentet, så glad, att om
han varit artillerist, han nog affyrat en giftmans-
salut.
Hvarest jag köpte min orgel kan jag ej uppgifva.
Gatan tycktes sakna namn. Törst ett, sedan flere
gatunamn-stift hade bortfallit, tills slutligen skylten
gått förlorad. Gatan var liten. Jag föreslår, att vi
kalla den Tumlitens-gata.
A propos uttryck, åstadkomna genom sådan här
uttalsstafning, undrar jag, om man skulle kunna
kalla de deltagare i strejkoroligheterna i Lund,
hvilka fått skråmor i ansiktet, för tumultfnasiga.
Bokstäfverna i mantalsutgift bilda äfven vid om-
flyttning fattigmanslut. Om sista t-et häri utbytes
mot sin granne s, erhålles visserligen ett ord, men
det är väl för lustigt, för att Iduns allvarliga redak-
tion skulle ha afsett det.»
En annan insändare rimmar:
»I den hårda tankenöt,
Som oss Idun räckte,
Troddes kärnan nog så söt,
Att jag skalet bräckte;
Men min illusion försvunnit,
Då i kärnan visst jag funnit:
ASFLUGSMITTAN,
DEN PÅFLIGA BÄRSTOLEN. ty det var
Hvad man inte gärna tar.
Därför, Idun, nog det sant är:
Jag tar hellre mot kontanter!»
Ja, det tro vi väl, det!
! - Bland öfriga »fynd» kunna undan glömskan
räddas: Fastlagsminut, uslingsmatfat, mattu-
inslaget, nutimagestalt, Sigtunamaltet, nattlufts-
liga, alntalsutgift, fatutlastning, i-stumt-famn-
tag, mansgiftlusta, mattuglansigt, giftasslutman
(den som afslutar giftermål), tullagstiftan, Malta-
utsigten, fattigstulamm, mutantastelig, magnat-
siluett, stafuttalning, vagnsmattfilt, matlagstut-
ning o. s. v.
Stockholm i februari 1899.
Red. af Idun.
DVÄRGALÅT. SKISS FÖR IDUN AF
DAGMAR B-M.
H
ushållerskan Anna Kristina Johansson,
i tjänst hos fil. doktor Viktor Eyding, hade
fått anledning till oro för sin husbondes till-
stånd, ty det tycktes åter arta sig till att bli en
svår period. Eedan två gånger denna vecka hade
han kommit för sent till middagen; han hade äfven
återtagit den fördärfbringande promenaden genom
arbetsrummet, förmaket och ut i salen. Fram och
åter, fram och åter gick han då med tankfullt ut-
seende, under det att ljusen i kronorna råkade på
sned, dammet rördes upp och föremål dunsade i
golf, utan att han märkte det, så vida det nu ej
var vattenkaraffinen, ty den gången hade han ringt
och otåligt — egentligen också olikt honom under
vanliga förhållanden — förbjudit henne ställa sådant
»skräp» i vägen.
En annan dag återigen hade han brusat upp,
emedan ett papper saknades. Hon, Kristina, bru-
kade minsann ej ta bort något från skrifbordet, det
hade hon nog fått lära sig låta bli, men den där
lappen måtte ha varit bra liten, efter hon råkat i
olycka för den.
Ja, nog hade hon varit ute för fruar, som varit
ovettiga, för att hon bränt vid stekar, och det var
då fattligt, men nog skall en vara bra konstig för
att taga sig när af en papperslapp.
Och det var doktorn, fast han inte var gammal.
Det tyckte både gårdskarlns hustru och kokerskan
en trappa upp. Visserligen var det nog Kristin,
som från början ingifvit dem den tanken, men sedan
kunde de också stadfästa hennes åsikter i denna sak.
Skur-Johanna däremot grundade sina egna iakt-
tagelser; de gingo icke dess mindre i samma rikt-
ning och blefvo just därigenom mera graverande.
Bevis för sina åsikter kunde hon ock framlägga,
i synnerhet sedan tredje kaffekoppen var expedierad.
Ja, en praktisk människa var den där Johanna, det
är säkert det. »Tänk,» sade hon till sin väninna,
Kristin Johansson, »tänk hvad det hindrar folk
från arbete det där att sätta ihop böcker och så
att läsa dem till! Sen ska en ann stackare ta opp
sin tid me att få damme ur dom.»
Ja, talade hon ej, så både doktorn och andra
kunde haft nytta af att höra det? Men ett glömde
hon, och det var pengarna, som de få för sina
böcker, och det sade Kristin henne.
Också om det visste Johanna besked. »Sjåpa
sej inte, människa,» svarade hon, »nog vet hon, att
det finnes, som en kan håfva in mer pengar me’,
än en gör me’ att skrifva böcker. Titta på gross-
handlarn ve stora torge, hon ! »
Då teg Kristin och fann, att Johanna visliga
talat i allo.
#
Kristina Johansson hade rätt, »något» hade kom-
mit åt hennes husbonde igen.
Det hade kommit öfver honom en dag i skogen
jämte den höstsol, som föll in mellan kopparglän-
sande träd. Det var knappt medvetet för något så
groft som tanken, det var för lätt att kvarhållas af
något så tungt som minnet. Men kvar dröjde det!
Det var obestämdt som vemod i vårkväll, men det
spärrade dock hans tankars fasta gång. Det var
trolskt och ljufligt, men bakom låg en gåtfull vånda,
alltför oåtkomlig att resonneras fram eller bort.
Hur det nu var, kände han igen det och sökte
hålla det kvar som sin egendom, då flydde det.
Han gaf det förloradt. Si, då var det åter där
med sin tjusning och sin ångest, med sitt aggande
kraf på lif. Och hvad ville han hellre än att ge
det lif?
Men icke kan något så lätt och fint taga form
genom en människas vilja. Skaparandan befaller
man ej. Som elden är den, så tändande och obe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
