Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 25 februari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 5 IDUN 1899.
:
0%Ê&
v,-.
milmSm
jBgpg|
’. ÎSÈM
nätterna ibland. Ja, om en bara hade vetat,
hur det skulle gä.»
Bolette skakade på hufvudet, utan att klaga.
Om hon hade haft någon strid inom sig, innan
lifvet miste sitt behag, så var den nu utkämpad.
»Jag har det godt nu, mor,» sade hon med
sin matta, hesa röst, »gråt inte mor. Alla
människor äro snälla mot mig. De veta inte,
hur väl de vilja mig; blommor och vin och
fin mat får jag hvar dag. — Gud vet väl, på
hvilka vägar han förer de sina. Min Gud vill
gifva mig lifsens krona.»
Hon knäppte tillsammans sina magra hän-
der, och i hennes ögon lyste den säkraste
öfvertygelse om att ha det bra och få det
bra. Den besökande satt stum af förvåning
öfver en tro, som kunde jubla midt under
följderna af ett själfförvålladt lidande, och
visste icke, om detta var höjden af enfald eller
höjden af vishet.
Fjorton dagar senare var Bolette död, lika
menlöst troende, lika blid och lika litet klok
till det sista. Sista gången jag besökte henne,
låg hon skälfvande i feberfrossa.
»Se, det var så, att prästen skulle komma,»
berättade mor Boel, »och en vill ju gärna ha
litet snyggt då. Och medan jag skurade, må-
ste Bolette taga litet på sig och sitta i köket
— hon hjälpte mig också att bära vatten och
stryka gardinerna — det var väl kanske kallt
i sängen, ty samma kväll blef hon så sjuk,
så sjuk.» Mor Boel grät och torkade tårarna
med sin gamla knotiga
hand.
»Gråt inte, mor,» upp-
repade Bolette; »nu är
det ju bättre. Och prä-
sten talte så vackert till
mig. Snart blir det bra
— alldeles bra.»
Bolette låg fin och
hvit i sin kista, med
blommor i handen och
blommor på locket. I
det allra sista hade hon
bedt mor Boel att ställa
till en hederlig begraf-
ning och taga pengar
därtill ur hennes spar-
banksbok. Och detta
gjorde modern godt, det
var henne liksom en
tröst att se Bolette hed-
rad.
Fästmannen skickade
en stor och vacker krans,
men han kom icke själf.
Och mor Boel berättade,
att ett par månader, in-
nan hon dog, hade Bo-
lette skickat honom rin-
gen tillbaka. Hon hade
märkt, att han var rädd
för henne. Lika lidelse-
fritt som Bolettes mor
omtalade detta, lika li-
delsefritt bör man taga
det. Brefbäraren hade
en gammal mor att för-
sörja, och den fattige
har icke råd att vara
sjuk; han har lika litet
råd att ge efter för sina
känslor som att bestå
sig andra lyxartiklar.
Om söndagskvällarna
ibland ser jag mor Boel
och far gå till grafven.
Hon är då klädd i sin
svarta helgdagskjol och
har en bukett i han-
den. Far kommer efter, med krökt rygg,
böjd nacke och stela ben ; han bär räfsa och
vattenkanna.
Else Terwelen.
VÅRA ILLUSTRATIONER.
TfRANSKA REPUBLIKENS NYE PRESIDENT.
J- Yi bringa i dag bilden af Frankrikes nyvalde
president Emile Loubet. Det med mycken spänning
motsedda valet försiggick i det stora hela lugnt nog
i Versailles den 18 dennes. Loubet erhöll därvid
483 röster, hans motkandidat Méline 279.
Född 1838, är Loubet till yrket jurist. Plan har
varit konseljpresident i tio månader (februari—de-
cember 1892) och senatens president den 16 jan.
1896. Loubet uppsattes nu af det republikanska
partiets vänstergrupper som kandidat vid president-
valet och har förklarat sig ämna blifva en mycket
republikansk president, hvars mål alltid skulle vara
att försvara republiken.
«
W ANNAN BILD FRÅN VÄRLDSSTADEN VID
SEINE, som torde kunna intressera vår läse-
krets, är det porträtt af pariserutställningens arki-
tekt M. Binet på hans atelier, vi likaledes i detta
nummer meddela. I bakgrunden ser man en modell
till utställningens praktfulla hufvudentré, under
hvars hvalf helt visst äfven många svenskar komma
att passera den stora utställningssommaren år 1900.
ARKITEKT I HANS ATELIER.
PARISERUTSTÄLLNINGENS
PENNTECKNING EFTER NATUREN AF PAUL RENOUARD.
EMILE LOUBET.
FRANSKA REPUBLIKENS NYE PRESIDENT.
i nedersta byrålådan, till dess brefbäraren skulle
kunna gifta sig. Det dröjde, ty han var den
yngste i laget och hade dessutom sin mor att
sörja för. Men han var hygglig och snäll ; på
sina frisöndagar hälsade han på Bolette och
respekterade den ena ringen på hennes finger.
Mor Boel grät af stolthet, då hon såg svär-
sonen så fin som en herre i ljusbrun ytterrock
och likadan hatt och Bolette. i starkt marinblå
promenaddräkt med hvitt spetskrås om hal-
sen.
Så kom den svåra våren, då Bolette första
gången hostade blod och måste ligga i fjor-
ton dagar. Kom sen upp igen öfver somma-
ren och arbetade ännu långt ut på hösten, till
dess feber, hosta och mattighet tvingade henne
ned i liggsoffan under fönstret med hennes
arbetsbord framför. På rummets motsatta vägg
stod föräldrarnes utdragssoffa, och bordet där-
framför var familjens samlingsplats om kväl-
larna, då dagsarbetet var slut för de båda
gamla.
Till att börja med hoppades väl både Bo-
lette och modern, att hon skulle bli bra igen,
men när våren kom med dess skarpa vindar,
märkte de nog, att hon aldrig skulle komma
upp mera. Där låg hon mellan sina lakan,
med breda spetsar. Mor tyckte, att hon skulle
nyttja dem, förklarade hon nästan förlägen.
Och mor nickade med förklädet för ögonen,
som oupphörligt ville rinna, och sade, att dok-
torn, den nye, unge, som de vände sig till,
hade varit så beskedlig mot Bolette och hans
medicin hade gjort hennes sjuka hals så godt,
att hon nu både kunde dricka och äta litet.
Men han hade sagt, att hon aldrig kunde bli
bra. Innan träden slogo ut, menade han,
skulle Bolette dö. Mor Boel berättade det med
ymniga tårar och med sorg i den sänkta rösten,
men utan de förfinades rädsla att uttala or-
det. Och Bolette ! Utan tårar i de stora mörk-
randade ögonen hörde hon talas om, att hon
skulle dö.
Och sedan berättade mor Boel hennes li-
dandes historia. Stackars lilla Bolette! Under
de långa vintrarna hade hon suttit och sytt
tätt upptill fönstret i det lilla gemensamma
rummet, iskall upp öfver knäna.
»Ja, när hon hade brådtom, » sade mor Boel,
»gaf hon sig hvarken tid att äta eller elda —
och far och jag äro ju för det mesta ute på ar-
bete — där satt hon och frös, långt ut på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
