Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 25 februari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DUN 1899. — 4
- -•-rj––/
■■.................■■..... ■ •
rv^w*y"
.
.
■
4f|p£
:;4^C
FRÅN EN STILLA VRÅ. MIN LILLA
SÖMMERSKA.
T
RE SMÅ SÖMMERSKOR har jag känt;
tre små flitiga, klarögda flickor, nr hvil-
kas för tidigt mattade fingrar nålen fallit.
Med tvänne af dem hade jag blott kundens
ytliga bekantskap, men den tredje var en gam-
mal vän; under många år hade hennes mor
rensat våra blomstersängar. Alla tre dogo de
emellertid af samma härjande lungsjuka. De
klara ögonen skeno af feber ; kinderna tärdes
trots heta rosor. Fingrarna, tunna och sjuk-
ligt gula, släppte nålen, som blifvit alltför tung.
Från en stilla vrå kan man ej vänta annat
än stilla historier, och hennes, som jag kallar
min lilla sömmerska, är icke spännande eller
romantisk. Men hon var så rörande tålig under
sin sjukdom, så glad i sina smärtor, så fast
och naivt öfvertygad, att det var Gud själf,
som lagt sjukdomen på henne och att han
blott menade det godt med henne, att det
väckte min förundran. Det är därför jag be-
rättar om henne.
Jag minns henne så klart från en solskens-
dag i april, då hon fått sin första plats och
kom för att säga farväl.
Mor Boel, så kallades modern, och efter
henne hade flickan blifvit döpt till Bolette,
var med henne och förde henne an.
»Bolette har gudskelof fått plats hos ett
riktigt fint herrskap,» sade mor Boel och för-
manade dottern med väl valda ord att riktigt
vara herrskapet till nöjes. Mor Boel var icke
anstucken af tidsandan, och det föll henne
icke in att anse sig och sin dotter jämngoda
med herrskapet.
Bolette blef röd i kinderna under den svarta
silkesschaletten, nöp förlägen i konfirmations-
kjolen och lofvade att försöka.
Tre år var Bolette kvar hos samma fina
herrskap och avancerade till husa samt fick
hvar middag klä sig i svart klädning, hvitt
förkläde och krusad mössa på hufvudet, om-
talade mor Boel stolt. Men nu var hon för-
lofvad — ringförlofvad — med en hygglig
gosse, som var brefbärare, och nu ville hon
hem och lära sig sy kläder, det var mera för
framtiden.
Ytterligare ett par år gingo. Bolette sydde
och arbetade. Synnerligen skicklig var hon
icke, men hon var flitig och villig, och de flesta
af hennes kunder voro icke granntyckta. Hvar
ledig stund ägnade hon åt den kära hemgiften
och virkade breda spetsar till lakan, som lades
A. Blomberg- foto.
dieten kunde hon ej finna sig, och fröken
Karolina lämnade henne därför en liten summa
till anskaffandet af kraftigare föda. En dag
föll det brorsdottern in att bjuda fastern på
en kotlett, och den gamla åt med smak.
»Ack, så godt!» utropade hon; »du är bra
lycklig, som har råd att skaffa dig så god mat.»
»Faster har ju godt om penningar, hvarför
ej bestå sig den njutningen?» sade brors-
dottern leende.
»Nej, nej, intet fråsseril Till bättre kan
man använda sina penningar,» invände den
gamla.
Några gånger upprepades dylika bjudningar,
till ömsesidig belåtenhet, men en dag sköt
fröken Karolina afvisande bort tallriken.
»Stackars Elisabet fick ej några kotletter,
och då vill jag inte hafva några,» sade hon
suckande.
Och därvid blef det.
I fröken Karolinas egen sängkammare brann
om kvällarna en liten matt oljelampa, men
detta var också den enda belysning, som be-
stods i det gamla, förfallna, ödsliga huset och
fröken Hedvig blef således dömd att under
de långa, mörka höstaftnarna sitta sysslolös
och sedan bäst hon kunde trefva sig fram i
mörkret genom en stor sal, hvilken skiljde det
rum hon bebodde från fasterns sängkammare.
Ibland, sedan hon lagt sig till hvila, väcktes
hon af sakta steg ute i salen, dörren öppna-
des och in trädde den i gråhvita draperier
inhöljda gestalten af fröken Karolina, som
trefvade sig fram till sängen.
»Hvad vill faster?» frågades.
»Jag ville bara veta, om du är ledsen på
mig, därför att du ej får hafva ljus »
»Nej, faster lilla, det är jag ej.»
»Jaså, det var bra. Godnatt.»
Och så tassade gumman åter in till sig.
Lång blef dock ej skilsmässan för de båda
systrarna, ty då juldagsmorgonen 1874 kom
och kyrkoklockorna kallade till de upplysta
templen, trädde döden tyst och stilla in i den
mörka »fäderneborgen» och lade sin hand på
den åttiofemårigas trötta hufvud.
MATSALEN I BORGERSKAPETS ÄNKEHUS.
Bouppteckningen efter den sista af presi-
dentens döttrar visade en tillgångssiffra af
närmare 20,000 kr., det mesta i guld, silfver
och värdepapper. Själfva egendomen värdera-
des till blott 9,000 kr., ett pris, hvilket i våra
dagar låter som en gåta, ty på det det gamla
boningshuset kringliggande och tillhörande
området reste sig, bland andra byggnader,
knappast ett tiotal efter de två gamla frök-
narnas bortgång Stockholms Arbetareförenings
palats, och för detta, eller rättare sagdt den
tomtareal det representerar, har ju, efter hvad
tidningarna nyligen berättat, ett rent af fa-
bulöst högt köpeanbud ingått.
Själfva »fäderneborgen» står orubbad, åt-
minstone till det yttre, kvar. Det gamla huset,
af hvilket Iduns tecknare tagit en liten skiss,
äges och bebos sedan länge af smedsmästaren
och förre riksdagsmannen Hagerman.
KÄRLEK LIKNAR
ett fruktträd om våren,
hvilket, betäckt med
blommor, utsänder en
doft, som förkunnar
den kommande som-
marens fruktbarhet
och rikedom. Äkten-
skapet bör likna ett
fruktträd, som hela
året igenom bär på
både blom och frukt,
knoppning och mog-
nad. Ty så stor är
andens kraft i män-
niskan, att hans blom-
ningstid ej är förbi,
därför att hans frukt-
tid är kommen.
F. C. Sibbern.
* A. Blomberg foto.
BORGERSKAPETS ÄNKEHUS FRÅN NORRTULLSGATAN.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
