Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 17. 1 mars 1899
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 — IDUN 1899.
Om man så undantar kontors-, tjänare- och
köksområdena, återstår endast kägelbanan, origi-
nellt och praktfullt anordnad i gnid och grönt
samt det af grefvinnan ordnade lilla konst-
industriella museet i entresolrummet ofvanpå
vapensalen. Här dröja vi gärna och bese de
olika samlingarna af gamla silfversaker, ske-
dar, ur, dosor, allehanda pretiosa, solfjädrar,
som tillhört framstående personer, fioler m. m.
Särdeles treflig är den anordningen, att detta
museum liksom porslinsrummet ligger alldeles
för sig själft och ej är inblandadt med hvad
jag skulle vilja kalla hemrummen.
När man vandrar igenom detta magnifika
hem, erfar man en känsla af glädje öfver den
personlighetens ande, som öfverallt träder fram,
den praktiska blicken och den gedigna, säkra
smaken; och man ryser vid tanken på, hur
där skulle se ut, i fall de bestämmande haft
det banala infallet att göra en expositionslokal
med s. k. tapetserarlyx. — »Allt är professo-
rerna Olasons och Kronbergs förtjänst,» säger
anspråkslöst grefvinnan von H. Och visst är,
att de båda, den förre med afseende på den
genialiska helgjutenheten och den senare med
afseende på viktiga detaljers mästerliga utfö-
rande samt genom de råd och anvisningar han
lämnat vid möblering och dekorering, ha en
oförvansklig ära af det ståtliga verket. Men
obestridligt torde ock vara, att det utmärkta
resultatet delvis möjliggjorts genom tillvaron
af grefvinnans sedan 20 år tillbaka hopbragta
samlingar, hennes personliga lifliga intresse,
ständiga tillsyn och orubbliga fasthållande vid
de en gång satta målen, så att aldrig några
»gå för sig»-principer ha fått göra sig gällan-
de. Såsom något enastående vill jag nämna,
att i möbelväg intet nytt anskaffats mer än
matsalsmöbeln, flygeln och några lampetter ;
alla andra saker funnos förut, och dock göra
de nu intryck af att aldrig under sin tillvaro
ha haft annat ändamål än att fylla den plats
de nu inneha — en omständighet
som icke minst bevisar, hvilket stu-
dium och hvilken omsorg nedlagts
i hvärje detalj. —- Alla gobeliner
äro dels utförda, dels restaurerade
hos Handarbetets Vänner.
*
Ägare till palatset äro grefve
Walther von Hallwyl, sedan 1873
svensk undersåte, och hans grefvin-
na, född Kempe.
Den urgamla riksgrefliga ätten
von Hallwyl härstammar från Aar-
gau i Schweiz. Aargau var till
1416 en del af de s. k. österri-
kiska arfländerna, och ätten von
H. var bland Habsburgarnas trog-
naste och mäktigaste anhängare.
Stamslottet anses ha uppförts re-
dan på 600-talet och en riddare
D. von H. förekommer 1080 så-
som ägare af allodiet och friherre-
skapet Hallwyl. På 1300-talet öfver-
lät hertig Leopold af Österrike till
ätten grefskapen Fahrwangen och
Eohre med alla rättigheter. Ätten
blef då riksgreflig och suverän här-
skare öfver dessa områden. Den de-
lade sig sedermera i flere grenar.
En, den som grefve Walther von H.
tillhör, stannade å arfgodset, där
den ända till 1799 bibehöll alla
sina rättigheter oinskränkta.
Bland ättens mera märkliga med-
lemmar nämna vi Walther von H.
som täflade med Kudolf von Habs-
burg om kejsarkronan, Diethelm von
H. som stiftade klostret Saint Bla-
sien, Walther II von H., som deltog
i korstågen, samt slutligen Hans von H., som
anförde schweizarna i slaget vid Morat 1476 och
där besegrade Karl den djärfve af Burgund.
Fanan från denna strid följde honom sedan i
grafven. Vid en omflyttning, som nyligen gjorts
af den riksgrefliga begrafningsplatsen, kom
denna fana i dagen — en vidfäst pergaments-
lapp upplyste om dess historia — och nu har
denna de stolta minnenas af tidens tand illa
medfarna duk förts hit.
Det urgamla Schloss Hallwyl står obebodt
sedan 1870, då grefve von Hallwyls far skat-
tade åt förgängelsen. Hans efterlefvande gemål,
född grefvinna von Im Hoff, föredrog sedan
en annan vistelseort. Tystnaden breder sig
nu, stor och mäktig, inom och utom de sekel-
gamla murarna, och förgängelsen ristar djupa
runor i det ståtliga arfslottet. Men i palatset
i Norden råda lif, ljus och lycka.
Den Hallwylska ättens stolta valspråk är:
Prompt comme l’aigle, pur comme Vor.
Gurli Linder.
»LINIEN».
E
LLE a LA LIGNE — säger parisaren
om en kvinna, hvilkens toalett är sär-
skildt väl afpassad efter hennes personliga
väsen. Denna korta sats är karaktäristisk.
Den visar, att i Paris är toalettfrågan i våra
dagar något mer än blott och bart en fåfäng-
lighets- och utpyntningsfråga. Man uppfattar
henne där som en slags konst, som står i be-
röring med själfva »den stora konsten».
Elle a la ligne — hon har funnit sin linie,
så får man väl rättast öfversätta detta uttryck.
Ty den första åtgärd, som en parisiska med
konstnärligt utveckladt sinne för toaletten vid-
tager, är en den allra noggrannaste själfpröf-
ning af sin egen gestalt. Objektivt analy-
serar hon sig själf, en gång för alla orubbligt
fastställande de vackra och de fula linierna
samt de karaktäristiska egendomligheterna hos
sin kropp. På det sistnämnda bör hufvud-
vikten läggas. Utformningen, accentuerandet
af hvarje individuell nyans, som naturen ofta
endast svagt antyder, eftersträfvar hon med
all energi. Ett något ovanligt sätt att gå,
en särskild halsens hållning, ett harmoniskt
ackord i skuldrans och armens linier — ett
enda dylikt moment är nog för att plötsligt
gifva den sökande en trygg säkerhet. Hon
har funnit sin »karaktäristik». Hon skapar
nu sin typ, och sedan kunna modets växlingar
i rask fart få komma och gå. Hon accepte-
rar dem såsom en korrekt världsdam, men blir
icke slaf under dem. Villigt fogar hon sig
efter alla de olika förklädnader, som modet
oupphörligen uppfinner, ty de äro ju blott be-
hagliga variationer, hvilka hon med oefter-
härmlig virtuositet spelar på det utmärkta
grundtemat: hennes egenart.
Kännedomen om liniernas harmoni utbildar
äfven känsligheten för det helas måleriska
ensemble. Betrakta t. ex. det sätt, på hvilket
parisiskan friserar sig. Huru skickligt hon
begagnar hårnålarna vid ansiktets inramning,
huru blicken och leendet formligen omgränsas,
accentueras och särskiljas ; med hvilken fri
uppfinningsförmåga hon väljer sina hårpryd-
nader 1 »Una certa idea» tillämpar denna
kvinna i sin klädsel, och hon vill genom sin
yttre människa förkroppsliga en bild, som all-
tid i hufvudsak förblir densamma. Äger hon
därtill kraft, finkänslighet och besinning, så
kommer öfver hennes person att hvila den
äkta skönhetens prägel, lika visst som öfver
hvarje konstverk, hvilket uppstått genom en
förfinad kulturs befruktande.
Att just sadana kvinnor ofta blifva begabbade
såsom modedockor, förklaras tillräckligt af den
banala ytlighet, med hvilken mången ur de
så kallade tongifvande kretsarna
är van att döma. Det lugna be-
tonandet af en personlig egenart
stöter dem. Men hvem står sed-
ligt högre? En kvinna, som flyt-
tar toalettfrågan in på konstens
område och genom sina idéer ska-
par en kedja facta, hvilka sam-
manlagda påtrycka vår tid en ka-
raktäristisk prägel, eller en kvinna,
hvilkens toalettfråga helt enkelt är
en kroppslig funktion, som hon
vilje- och tanklöst öfverlämnar åt
sin sömmerska, en kvinna, som i
timtal lidelsefullt hänger sig åt
toalettprofningarnas njutning för att
ändock till sist endast välja en
dräkt, hvilken, som bodfröken med
märkbar vördnad meddelar, be-
ställts af furstinnan X. eller gref-
vinnan Y?
Om dräkten passar hennes indi-
vidualitet, hennes sätt att skicka
sig, därefter frågar nu för tiden
kvinnan sällan. Hon tänker aldrig:
med denna klädning vill jag gifva
en Watteaustämning — eller: den-
na dräkt skall falla nedåt i långa,
smidiga veck, den skall verka som
ett Tanagra draperi. Nej, hon sä-
ger: I går hade fru A. fyra volan-
ger på sin kjol och lifvet var i
fracksnitt. Jag måste äfven låta
sy mig en kjol med fyra volanger,
det brukas nu! . . . Detta är det
vanliga sättet, hvarpå de rika da-
merna i vår tid behandla toalett-
frågan. Och må man icke le häråt,
ty det är på intet vis en betydelselös
A. Blomberg foto.
HALLWYLSKA PALATSET: GÅRDSINTERIÖREN.
> f
«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1899/0135.html
