Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 4 mars 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 2
sitt i Sverige kanske förut ej åstadkomna om-
fång» är lika mycket en heder för sin unga
mästarinna som för den menighet, som ge-
nom den omfattande beställningen ådagalagt
en tyvärr ej allt för vanlig förståelse af kon-
stens höga uppgift.
Sigrid Blomberg står ju ännu endast vid
början af sin konstnärsbana, och med sitt blyg-
samma och försynta väsen är hon själf den
sista att öfverskatta betydelsen af hvad hon
hittills hunnit uträtta. Det synes oss dock,
att hon lagt handen till sitt lifsverk med ett
godt grepp. Med sin ihärdighet och tro bör
hon kunna forma en vacker framtid. Vi till-
önska henne det — henne och vår konst!
J. N—G.
HON ÄR SÅ TRÖTT. MED AN-
LEDNING AF BAZAREN FÖR SÖM-
MERSKOR.
H
ON ÄR SÅ TRÖTT, hon suttit natt och dag
Och sytt och sytt, tills hon ej orkar mera.
Hur skall hon, unga fröken till behag,
Den fina roben allra bäst drapera?
Nu sjunker armen, ögat slutes till,
En liten, liten stund hon drömma vill.
Då träder barndomshemmet fram igen
Med blommorna på doftande rabatten,
Och liten bäck, som slingrar sig kring den,
Och höns och gäss och gamla gråa katten,
Hon ser det allt, som hon det fordom sett
Och 1er i drömmen, som hon fordom lett.
Hon ser den muntra syskonskaran där,
Som leker »dunk», »ta fatt» och »hök och dufva»,
Och själf hon gladast bland de glada är
Med rosenkinder under snöhvit hufva.
Och modersögon följa lekens gång,
Och allt är lust och glädje dagen lång.
Dock, snart är allt förbi — från landtligt hem
Den kalla verkligheten henne drifver,
Hon måste sy och sy, om än hvar lem
Förkrympt af värk och matt och kraftlös blifver.
Hon måste sy för eget, dagligt bröd
Och för att lindra åldrig moders nöd.
Hon är så trött — så unna henne då,
Du bättre lottade, en stund af hvila,
Gif litet solsken åt den gömda vrå,
Där späda fingrar öfver tyget ila!
Och gläds att, när du själf på rosor går,
Få från den trötta torka bort en tår.
L. S.
VÅRA TILLTALSORD. FÖR IDUN
AF EVA WIGSTRÖM (ave).
T
ILLÅT MIG GENAST SÄGA, att det icke
är den segslitna »nifrågan», som här skall
komma under behandling, fast det onekligen
är just dennas ringa popularitet, som kommer
oss att jämt utsätta oss för faran att antin-
gen neddragas i talströmmens Charybdis eller
ock stöta på dess Scylla.
Efter minst trettio års mer eller mindre if-
riga ansatser till att i vårt tal- och skriftspråk
få infördt ett allmängiltigt tilltalsord ha vi ju
ej kommit stort längre än till att — med en
viss tvekande försiktighet — använda person-
pron. ni vid brefskrifning. Jag undrar dock,
hvad nämnda ord egentligen kan ha för-
. syndat sig med? Har det möjligen i något
slags preexistens utgjort ett »dekoreradt per-
sonnamn», som t. ex. trög-Nisse, och dyme-
dels väckt vrede och förargelse, så att dess
»karma» blifvit så här bedröflig? Något my-
stiskt vidlåder otvifvelaktigt ordet ni, och det
utöfvar alltjämt ett obegripligt inflytande på
vårt umgängeslif.
Huru många tusen »fruar» har det ej varit
behjälpligt att tillskapa af de forna mada-
merna och »mororna»! Och hur vimlar ej
vårt land af »fröknar», uppståndna ur de af-
somnade titlarne: piga och jungfru. Öfver
alla dessa hängde det mystiska ni på ett
hårstrå, och det gällde att rädda sig medels
skyddande förklädnad.
Äfven öfver det manliga könet hängde detta
hemska Damoklessvärd och viftade till så ho-
tande, att landet i flygande hast erhöll cirka
en million »herrar» till den relativt mindre
flock, som fanns här förut; dessutom har or-
det »herrskap» vunnit en förr oanad utsträck-
ning och betydelse.
Man behöfver ej vara aristokrat, utan bara
en smula folklorist och humorist, för att taga
varaktiga själsintryck af dessa gamla språk-
bruk i deras reinkarnerade former. Stanna t. ex.
en söndagseftermiddag en stund vid en af
våra järnvägsstationer eller på en af våra
städers promenader och lyssna till hälsning-
arna emellan där mötande grupper!
»Får jag lof presentera: Herr Albert, kusk
hos köpman B.! Fröken Fina Larsson, koker-
ska hos ryttmästare C.! Herr Donald, maga-
sinskarl hos spannmålshandlanden E.I Fru
Feiff, kontorsstäderska! »
Så långt har allt gått helt glatt, men då
nu samtalet fordrar tilltalsord i pluralisform,
gäller det att vara på vakt mot det förargliga
niet. Man kryssar tungt en stund, men så
fattar fröken Fina rodret och med frågan: »Gör
herrskapet oss sällskap till karusellen?» har hon
»klaret pynten» och samtalets lätta kutter har
fått vind i seglen.
Den alltjämt hotande faran tvingar oss alla
att antingen tillskapa nya titlar eller ock fli-
tigt anlita de gamla. Man har icke ens råd
att helt slopa »fruntimret», ty efter som det
är ett trestafvigt ord, därtill ett substantiv,
kan det väl i nödfall rå på ett fattigt enstaf-
vigt pronomen.
Tyvärr ha vi en hel hop maskulina titel-
ord, som i feminin form te sig dels som
ohandterliga, dels en smula skrattretande, så
det fordras en viss jonglörskonst, i förening
med en skicklig mimik, för att ge sig i kast
med dem. Detta är en af vårt modersmåls
olägenheter; en annan har i nyare tid upp-
kommit genom en generalisering af vissa titlar,
hvilka icke alla lämpa sig till öfverföring på
oss kvinnor. Jag har t. ex. aldrig hört någon
fru tituleras ingeniörska, och jag nästan tror,
att den, som använde titeln direktörska, skulle
stöta på titelflodens Scylla.
Utgå vi från den, icke rent förnekade, åsik-
ten, att män och kvinnor hafva åtminstone
några gemensamma mänskliga egenskaper, är
det tämligen troligt, att män, hvilka genom
ett rättskaffens examenslidande förvärfvat sig
en titel, ha en viss svårighet att få tungan
till att skänka denna förvärfvade egendom åt
en af fribytarne på samma titelfält. Att kalla
en dylik fribytare ni, vore dock det samma
som att — bildligt sagdt — draga knif mot
honom, och slikt är icke ännu precis sed
bland klasser, hvilkas maskulina afdelning ge-
nom äldre språkbruk blifvit kreerade till herrar.
Herr — herrn? Hm! —■ är det ej — hur
heter det elastiska stockholmsuttrycket? — jo,
banalt! Är det icke för banalt numera, att i
bättre sällskap begagna tilltalsordet herre eller
herrn? Det gäller därför att i slika fall vara
flink i ordvändningarna, så att man antingen
rent undviker tilltalsord eller också på ett kne-
pigt sätt begagnar sig af obestämda pron.
man. Detta senare användes ofta mera oge-
neradt, då den ene parten är t. ex. byråchef
och den andre luffare, samt af bildade hus-
mödrar, när de tilltala sina tvätt- och skur-
fruar. Han och hon äro vordna något omo-
derna och tämligen farliga att använda mot
främmande personer; däremot får man ännu,
kuriöst nog, höra somliga mödrar tilltala sina
döttrar med hon, liksom också syskon sins-
emellan titulera hvarandra han eller hon.
Har man någon tid kryssat emellan samtals-
flodens många skär ute i sällskapslifvet och
kanske mången gång törnat på vårt titelväsens
Scylla, händer det nog många, att de af ren
förtviflan hoppa i du-, bror-, farbror- och tant-
skålarnes Charybdis, d. v. s. föreslå »titlar-
nes bortläggande». Utländingar, som besöka
Sverige, skratta åt oss för detta, men de skulle
nog skratta lagom, om de bara själfva finge
känna på, hur vi förbruka både mans- och
kvinnokraft genom att paddla fram våra sam-
talskanoter bland långsträckta titlar, af hvilka
här finnas så oändligt många blindskär att
undvika.
Tänk bara på våra unga flickor, som så
ofta i sällskapslifvet ha att välja emellan sitt
kraf på att föra ett lif i sanning och det nu-
mera icke ovanliga sättet att uppflytta yngre
herrar en pinne högre upp på titelstegen, än
de i verkligheten borde intaga! Den unga
damen vet t. ex., att hennes balkavaljer helt
nyligen tagit studentexamen. Är det nu bara
så lyckligt, att han lyder namnet Al, Björk,
Lind, Ek eller något annat enstafvigt nom.
propr., kan hon tillfredsställa sitt sanningskraf
någorlunda genom att titulera gossen herr Al,
eller Björk o. s. v., men tänkom oss, att han
heter t. ex. Serandius, Levitanius eller dylikt,
som är så svårt att böja i genitiv, så det ej
blir susus! Sannerligen jag vågar fördöma henne,
om hon i slika fall sviker sanningens fana
och kallar den späde ynglingen kandidat eller
till och med doktor, efter som hon ändå är i
tag med att ljuga. Eller tänken bara, hvilket
»sjå» en stackars ung flicka har med titlar såda-
na som: notarie, häradshöfding, ingeniör, järn-
vägsbokhållare, kontorist, grosshandlare, verk-
mästare m. fl., som förekomma bland yngre,
ogifta män ! Tänken er — ni skrattande ut-
ländingar — att dessa och dylika titlars dra-
gare därtill hafva kanske tre- eller fyrstafviga
s. k. familjenamn (många af egen tillverkning),
och ni skola känna det renaste medlidande
med vår ungdom och ej finna det så rent
oförklarligt, att så många unga flickor och
ynglingar, hvilka nätt och jämt hunnit lära
känna hvarandras namn, störta sig hufvud-
stupa i »duskålens» Charybdis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
