Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 4 mars 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men detta duskålande är i hög grad osmak-
ligt, utropa ni! Ja visst, det är mer än så;
det är en profanering af det tilltalsord, som
borde reserveras åt dem, hvilka stå våra hjär-
tan mycket nära, t. ex. emellan föräldrar och
barn, syskon, trolofvade samt för öfrigt. emel-
lan verkliga vänner, om hvilka det kan sägas:
»i hjärtat äro vi du förut». Men sekelslutets
människor — icke minst Sveriges ungdom —
hylla bekvämligheten, och för att åtminstone
till någon del slippa arbeta med titlar, före-
slås dessas »bortläggande», oftast rent i otid.
Det är sant, att om man är ovan vid tonen
i de sällskap, där dylika propositioner vanli-
gast förekomma — det sker lyckligtvis icke
i alla — stöter man sig på klangen af duet,
som där slungas, än vårdslöst, än utmanande
emellan de unga flickorna och ynglingarne,
och man känner sig ej rätt säker på, om icke
propositionsfebern också skall ge sig uttryck i
förslag att få kalla rent obekanta äldre da-
mer för moster eller ’ tant samt intet ondt
anande gamla herrar onkel eller farbror. Ty
har jag uppfattat duskålsfrågorna i Idun rätt,
så tyckas reglerna för »titlarnes bortläggande»
vara lika vacklande som känslan för det till-
börliga är svag hos en del af vår ungdom.
Jag bief en gång för flere år sedan af en
bildad utländing tillspord, om vi, eftersom vi
i tidningar annonserade ingångna förlofningar,
äfven offentligt kungjorde de fall af brytningar,
som väl någon gång kunde ske. Han fann
det mycket inkonsekvent, att vi icke också
lät den stora allmänheten få del af sådana
fall, hvilka kanske skulle intressera folk ännu
mera än förlofningen. Sedan dess har jag
ibland undrat, om det ej kanske brukas att
bortlagda titlar återtagas i de icke så sällsynta
fall, då unga flickor, som i hastigheten »blif-
vit du» med någon mansperson, sedermera,
af förekomna anledningar, känna hans för-
troliga närgångna du som ett slag i ansiktet
af en våt disktrasa.
Jag har dock stundom märkt, att när du-
ordet börjar blifva en kvinna ännu olidligare
än den bortlagda titeln, låtsar hon antingen
fullständig glömska af det ingångna — syskon-
förbundet, eller tillgriper hon utvägen att ställa
sin känslas termometer på minst 10 graders
köld i dubroderns sällskap. I båda fallen på-
minnes man lifligt om unionsmärket i brödra-
rikenas flaggor, Norge — det är här kvinnan —
slopar helt suveränt förbundstecknet ; Sverige
— mannen — harmas öfver detta tilltag, behål-
ler tecknet och är beredd att göra sin rättighet
gällande vid hvarje tillfälle därtill.
Det är dock föga troligt, att detta bidrager
vare sig till lifsglädjens förhöjande eller säll-
skapstonens förädling, men däremot torde nog
det långt drifna duskålsväsendet, med dess
bihang af uppkonstruerad förtrolighet, skapa
sådana »förvecklingar» som dem Ibsen beskrif-
ver i vers, hvari det blott säges : att
»bien sorged og frugten led,
og musen kæmped og spurven stred — —•
den ting var jo intet at gore ved.»
Det sista fruktar jag man också i allmän-
het tänker om det kostliga titeloväsen, som
fortfarande råder i vårt talspråk.
Till VÅR ÄRADE LÄSEKRETS rikta vi en vörd-
sam uppmaning att ihågkomma Idun med in-
sändande af fotografier och teckningar, som kunna
vara af intresse för vår illustrationsafdelning. Alla
hafda kostnader ersätta vi naturligtvis tacksam-
mast.
— 3 —
HOS FARMOR. EN PASTELL FÖR
IDUN AF MIAL.
J
AG GAR upp för trappan till farmors vå-
ning — det är en sådan där blankbonad
gammal trätrappa, som endast finnes i små
tyska städer — och jag stannar på halfva
vägen, alldeles öfverväldigad af mina minnen.
Den där egendomliga lukten, som alltid slår
emot en i farmors trappa, en lukt, som alltid
förefaller mig som en blandning af peppar-
kakor och lavendel och gammalt trä, hur djupt
införlifvad är den ej med minnet af farmor
och hennes lilla hem i L . . . !
Nu står jag inne i farmors förmak, där far-
bror Alex kommer emot mig, litet mera böjd
och grå än för tio år sedan kanske, men eljes
alldeles densamma, samma rara, glada farbror
Alex, som kan berätta om så många hurtiga
upptåg från skoltiden och som ännu har kvar
en liten glimt af tjufpojke i sina bruna ögon.
Jag omfamnar farmor, som sitter på sin van-
liga plats i korgstolen vid fönstret, bakom
blomkrukorna och reflexionsspegeln. Gud signe
henne, gumman, hon puttrar fortfarande lika
vresigt öfver sin värk och draget från fönstret
och pigan, som aldrig kan lägga hennes stick-
strumpa på rätta platsen! Men hvem bryr sig
om, att hon är litet knarrig, när man ändå
vet, att hon är den bottenraraste lilla gumma,
som finns på jorden? Och när jag klappat
om gamla Stafva — Stafva, som är vår fa-
milj tillgifven som en hund och som har varit
två generationers sköterska och vårdarinna —
så ger jag mig ut på upptäcktsresa i rummen,
och med svartsjuk oro öfvertygar jag mig om,
att ej ett enda föremål är rubbadt från sin
gamla vanliga plats. Gudskelof, här finns
ingenting nytt och heller ingenting som jag
saknar! Jag ser mig omkring med samma okri-
tiska beundran, som alltid inne i farmors rum,
jag har en nästan gudfruktig vördnad för
hvarenda liten sak som är hennes. Där, öfver
sofian, hänger gamle kejsar Vilhelms porträtt
med sin vissna blåklintskrans, där är den
lustiga, broderade borstväskan med sina två
kolsvarta sötare och den långa stegen, där
ligger den slitna, storblommiga divansmattan,
som var min fantasis lustgård under barna-
åren, där står det heliga chatullet med farfars
fästmansbref, och där, och där . . . det är sig
så likt allting, att jag nästan vill gråta af
glädje och vemod.
Jag frågar farmor, hvar hon har gjort af de
eleganta, stiliserade eller icke stiliserade chat-
tersömsbroderier, som jag skickat henne från
Stockholm till jular och födelsedagar. »Så-
dan lyx passar inte för mina rum, » svarar
farmor. Så hon kan skrymta, den gumman!
Som om jag inte visste, att hon lindar in de
där presenterna i silkespapper och stoppar ner
dem i byrålådorna, bara för att de äro så fina,
att hon inte näns ha dem framme, och att
hon om kvällarna tar fram dem i smyg och
beundrar dem! Som om jag inte hade reda
på, att hon klämmer sönder tårarna i ögon-
vrån, när hon får de där handarbetena, och
att hon försöker säga något bistert, bara för
att folk inte skall begripa hur rörd hon är.
När jag inventerat hela våningen, så kom-
mer turen till grannarna. Jag tittar ut genom
fönstret — och hast du mir gesehen, där sitter
ju själfvaste »slaktaredrottningen», som Stafva
och jag brukade kalla henne, där sitter hon,
fet och dryg midt i porten och konverserar
tvärs öfver gatan med farmors gamla kokerska.
Jag frågar farmor efter gubben Böhme, och
jag får till min stora bedröfvelse höra, att han
dött för fyra år sedan. Gubben Böhme var
en gammal ungkarl, som bodde i ett vindsrum
IDUN 1899.
i huset midt emot, och det märkvärdigaste
med honom var, att han hade ett ljus, som
brann hela nätterna. Aldrig har väl någon-
ting spelat en sådan roll i min barnafantasi
som det ljuset! När jag var liten, så brukade
jag ibland tigga mig till att få vara uppe till
kl. Vä 10 bara för att afvakta det ögonblick,
då gubben Böhme tände sitt »nattljus» och
sedan få se hans krokiga näsa och skratt
retande pebersvendsmössa afteckna sig mot
rullgardinen, när han klef upp i sängen.
Nu är det kväll, jag har fått mina älsklings-
semlor med korinter i till téet, och nu ligger
jag lättjefullt utsträckt få min gamla kära
braskudde framför kaminen. Det ligger en
hvit gångmatta tvärs öfver golfvet, och på den
tar farbror Alex sin vanliga aftonpromenad
med snabba, ljudlösa steg; farmor sitter i sin
korgstol vid fönstret, försänkt i en stilla slum
mer, och Stafva håller utkik på grannarna från
det andra fönstret. Yi ha under dagens lopp
talat om allting, om pappa och syskonen där
uppe i Stockholm, om vänner och bekanta här
i L . . . — det enda som vi inte med ett ord
ha vidrört är mina egna förhållanden och det
som händt mig under de sista tio åren.
a
«
■+*
t
‘ 3§
«o j; fl
5 äS
sz c ja
o w* V
o oocpj
2® 3
!fc*E ^
«c <u
c > O
C(0 ■ ■
t:
<o
|£g
•fö c.S
co «"O
Cö-D sz
cc m
l“oa
Jag har pratat mig trött, och nu är det all-
deles tyst i rummet, så tyst, att jag nästan
tycker mig höra tystnaden, och den lägger sig
som balsam på mitt stackars sjuka sinne.
Här har tiden stått stilla, medan jag varit
borta, det förflutna och det närvarande blan-
das på ett underligt sätt, det är som om jag
lefde i evigheten i stället för i nuet. Här,
på denna gamla slitna braskudde, har jag legat
som en liten tös på fem år, när jag första
gången var i L . . . och hälsade på farmor,
här låg jag och lekte mina stillsamma lekar
med alla föremålen i rummet, utan att röra
vid dem. Jag diktade sagor om taflorna på
väggen, i synnerhet om den stolta, styfva
damen i det snibbiga, tätt åtsittande klädnings-
lifvet — hon var alltid den elaka styfmodern
i sagan. Hon var en af farmors adliga släk-
tingar, och om henne hade Stafva berättat, att
hon varit hård och sträng mot sitt folk, och
att hon alltid hade en betjänt efter sig, som
bar psalmboken, när hon gick till kyrkan.
Jag lekte med de broderade sotarmurrarne på
borstväskan och jag var alldeles öfvertygad
om, att det fanns fullt med små tomtar under
den nedhängande bordduken på divansbordet,
och jag väntade mig hvilket ögonblick som
helst, att en liten pyssling skulle lyfta på en
snibb af duken och promenera rakt fram till
mig öfver den storblommiga mattan. Den
hvita gångmattan var en snöig väg, och jag
gömde mig i ångest bakom kudden för att ej
bli uppslukad af den fruktansvärda, vandrande
jätten. Då och då kunde det hända, att han
i förbifarten, helt plötsligt, sträckte fram sitt
ena ben ända till den plats, där jag låg, och
då kröp jag djupt in i kudden och gallskrek
af skräck och förtjusning. Ibland hände det
också, att farmor berättade sagor för mig, och
ingen kunde berätta såsom hon. Hennes röst
steg och sjönk med sådana underbara skift-
ningar, den kunde bli mörk och hemsk som en
hel skog full af troll, och den kunde bli glad och
klar och ljus som alla de tusende, sinom tusende
klockor, som ringde öfver hela landet vid Ask-
ungens bröllop med prinsen. Någon gång kunde
det också hända, att Stafva berättade sagor för
mig, men hennes sagor voro alltid af en sådan
obehagligt personlig och moraliserande art.
Oftast handlade de om en stygg, stygg flicka,
som hette Gunborg, och som bodde med sin
snälla gamla’ Stafva i en stuga i skogen. En
gång när Gunborg varit olydig, som vanligt,
och sprungit bort från stugan, så fann hon,
när hon kom tillbaka, att både Stafva och
«
a
ti
S
»
<a
fa
O
£
o
0
O
••
©
fa
ti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
