Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 4 mars 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 5 IDUN 1899.
fi
■ . *
3^2^’-
C:;.v
_
PRESIDENTEN LOUBET LÄMNAR VERSAILLES EFTER VALET.
har aldrig kunnat förmås att lämna de enkla för-
hållanden, med hvilka hon vuxit samman, och so-
nens framgångar ha visserligen gladt hennes moders-
hjärta, men ej kunnat kasta ens en strimma af få-
fänga in i hennes barnafromma sinne. Den bild, vi
återgifva af den hederliga kärngumman, är helt ny-
ligen tagen, nu efter sonens senaste upphöjelse, och
man ser henne där stå utanför sitt landtliga hem,
iklädd den franska bondkvinnans traditionella blåa
klädeskjol och hvita mössa.
«
FEÅN HÄNDELSEENA i PABIS, hvilka ju ännu
dag från dag med spänning följas af all värl-
dens blickar, bjuda vi tvänne bilder, som böra
kunna intressera. Den ena är en interiör från pre-
sidenten Faures dödsrum, med bädden där han
drog sin sista suck vid foten af en staty af Bepu-
bliken. Vår andra illustration återger scenen i
det ögonblick, då den nyvalde presidenten Loubet
åkande lämnade Versailles omedelbart efter valet.
SJUKLINGAR OCH DERASOMGIF-
NING. FÖR IDUN AF ERNY.
(forts. o. slut.)
D
ET GIFVES åt sjuklingen stundom en »upp-
muntran», som är grufligen på tok. Han vet
nog, hur klen han ser ut, och så kommer en
välment bekant, slår honom på axeln och utbrister
med en flyktig blick på patientens ansikte: »Ah, du
ser ju rätt kry ut, gamle gossel»
Det måste på den sjuke verka som en ironi, det
inger honom strax tanken om besökarens likgiltig-
het för den enklaste observation, och han känner
sig sårad’ af den kallsinnighet, som döljer sig under
det oriktiga, nonchalanta omdömet.
Den sjuke saknar icke själfkritik ifråga om sjuk-
domens utveckling. Därför lider han framför allt,
då de personer, som han håller mest af och af
hvilka han väntar mest, sakna blick för det klara
faktum. Det är verkligen en sanning, att den när-
maste omgifningen sällan följer riktigt med den
sakta fortskridande förändringen till det sämre i en
sjuklings tillstånd. De se honom dagligen och stund-
ligen och märka ej öfvergångarna. — »Han ser icke
klenare ut i dag än i går,» heter det ofta helt väl-
ment och tröstesamt. Men patienten både ser och
känner försämringen. Han begär inga beklaganden,
men han begär så att säga rättvist erkännande. Att
man icke ser, hvad han själf ser och känner, väc-
ker den så lätt slumrande, evinnerliga tankegången :
»de bry sig icke så mycket om mig, ty då skulle
deras öga vara skarpare.» Genomskådar han ytt-
randet som en välment lögn, då är det om möjligt
ytter värre, ty framför annat längtar han efter ett
ömsesidighetstillstånd af det innerligaste förtroende.
Hvad skall man då göra med en dylik krångelma-
kare? Exempelvis ett af kärlek fyldt modershjärta
borde väl aldrig ta miste om rätta utvägen; då
det följer sina naturliga instinkter, går det alltid
på rätt stråt. Men i alla fall, se här ett rådgifvan-
de svar på frågan, hvilket kan gälla för litet hvar:
var öppen samt observant, så att den sjuke känner
den intresserade, sympatiska blicken ända in i sjä-
len — och gjut mod och tröst i hans sinne . . . gör
det allra helst med religionens härligaste hjälpmedel !
Vid starkt utbildade nervösa och neurasteniska
sjukdomar, då patienten är ytterligt känslig för
hvarje intryck, lider
af svårmod, ängslan
och tvångsföreställnin-
gar, kräfves den fina-
ste och ömsintaste ob-
servation på snart
sagdt alla företeelser
i hans lynne och själs-
lif. Skall något godt
kunna uträttas för ho-
nom, måste han kän-
na sig innerligt för-
stådd i en mängd sjuk-
liga, för omgifningen
vanligen obegripliga i-
déer, hvilka, om de
ej beaktas och på för-
ståndigt sätt afledas,
kunna föra till sinnes-
förvirring. Pårent and-
lig väg kan rådas full-
ständig bot för det on-
da, hvaremot medicin
och »lugnande medel»
hjälpa platt intet. Sym-
patikurer äro här ej
blott på sin plats, utan
absolut nödvändiga.
Ett starkt, friskt, ömt
medkännandesinne ut-
öfvar en väldig sugge-
stion på den sjuke.
Af tanklöshet och
brist på energi att sät-
ta sig in i den sjukes
tanke- och själslif af-
färdar man hans be-
synnerliga »nycker»
med en viss likgiltig-
het eller åtminstone
förströdd uppmärk-
sardhet, då man ej
gärna kan inse, att
det hänger så vidare
mycket på dessa »nyc-
kers» tillfredsställan-
de. Det är griller, som
gå öfver, tänker man.
Ja, men de göra det
ej, om de ej på det rät-
ta sättet skingras i tid.
En svårt nervsjuk person, hvars förnuftiga tankar
och flitiga, intellektuella arbete ingåfvo omgifningen
den bestämda uppfattningen, att han omöjligen kun-
de ha några tendenser till själssjuklighet, led i
själfva verket af fixa idéer och monomanier, hvilka
voro en outhärdlig plåga för honom själf, så myc-
ket mer som han härutinnan icke kunde meddela
sig med någon och blifva rätt förstådd. Då en så-
dan sjukling har en synnerligen lättuppfyld önskan,
bör man strax stå till tjänst, äfven om man ej
fattar, hvarför han fäster sådan vikt vid en obetyd-
lighet. Man bör i dylika fall aldrig efter eget tvär-
säkert förstånd underskatta, hvad man icke begripér.
^ f Den nämnda personen låg och tittade på några
stora röda bokstäfver, hvilka syntes på en tidning,
till hälften instoppad i en väska på väggen midt
emot hans bädd. Slutligen kunde han ej slita blic-
ken från de hypnotiserande röda bokstäfverna.
Blundade han, så såg han dem, öppnade han ögo-
nen, så drogos dessa oemotståndligt till bokstäfverna.
Med kallsvetten på pannan försökte han stafva ihop
dem, det blef olidligt, men han var’ för svag att
stiga upp och dölja bokstäfverna.
Då bad han en anhörig i rummet bredvid taga
bort tidningen och angaf orsaken till sin begäran.
»Bokstäfverna, jaså, det var konstigt — — jaha,
strax 1» blef svaret i en ton, som illa dolde den me-
ningen, att hans bön var bara pjoller. Den blef icke
heller uppfylld, den glömdes för sin förmenta be-
tydelselöshets skull bort, och den sjuke fick ligga
där ännu länge och stirra sig förvirrad på de röda
bokstäfverna, medan hans rekvirerade hjälpare hade
gått ut i ett ärende.
Hans sedermera upprepade anhållan väckte nä-
stan litet förargelse, beledsagad af några välmenta,
men kruttorra råd och föreställningar: han skulle
inte vara så där otålig, då det gällde rakt ingenting
— hvilken förnuftig människa brydde sig om nå-
gra bokstäfver — det var väl omöjligt att tänka
sig etc.
Just omöjligheten för de närmaste att »tänka
sig» det och det var för den sjuke den största plå-
gan. Det var en mängd af skenbart obetydliga före-
teelser, hvilka till båtnad för hans lugn så lätt kun-
nat undanrödjas, men hvilka icke läto »sig tänkas»
af den i öfrigt vänliga och tillgifna anhörigkretsen.
För den nervöst öfverspände blir så lätt omgifnin-
gens icke kunna detsamma som icke vilja förstå
honom, och detta nedstämmer honom mycket. Då
en begäran är så lätt uppfylld, att man blott behöf-
PRESIDENTEN LOUBETS MOR, MARIE MARGUERITE NICOLET.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
