Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 21. 15 mars 1899
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 2 —
séus’ stora porträtt af konung Oscar i frimu-
rardräkt, till vänster om detsamma Zorns öfver-
dådigt liffulla bild af konungen som civil, full-
bordad i fjol. Midt emot till höger hänger
Emil Östermans profilporträtt af konungen i
militärkappa; äfven den ett af utställningens
bästa nummer. Det största porträttet vi se i
förkortning på långväggen till vänster är G.
von Eosens kända stora helfigursbild, som i
vanliga fall har sin plats i konungens våning
på slottet och som nog är det konstnärligt
fullödigaste af de äldre porträtten af konungen.
Porträttbysten i hörnet är af Fallstedt, den i
förgrunden af Börjeson.
På h. m:ts särskildt uttryckta önskan ha
fotografiska afbildningar af samtliga utställ-
ningslokalens väggytor tagits och tillsändts
honom i Biarritz.
PÅ TOPELII DÖDSDAG. DEN 12
MARS.
V
ÅRENS första solstänk log
öfver vissna ljungen,
när en suck helt sakta drog
genom björkedungen —
Sorg där blef på Finlands kust,
fallen var han, Saimas lust,
hvita sagokungen.
Aldrig mera vid hans hand
barnen föras skulle
emot undrens trollska land,
emot drömmens kulle,
aldrig mer med honom gå
öfver sångens bölja blå
uti längtans julle.
Icke till sin store vän
mer i jubel komma,
icke skåda gladt igen
dessa ögon fromma,
icke lyss till denna röst,
som dem skänkt till ljuflig tröst
ljung i sommarblomma.
Finlands drömmare var död,
tyst för alltid sången,
slocknad var den varma glöd,
brusten strålespången,
bleka läppar talat ut,
sista sagan täljts till slut,
dagens fröjd var gången.
*
Saima! Nu ett år gått om,
se’n din skald du miste —
Men det är dig ännu som
icke rätt du visste,
att ditt Björkeudden står
utan sol och utan vår —
att han föll, den siste .. .
Saima! Vi knappt fattat det,
att hans dikt är sjungen,
att vår kärleks hemlighet
är af sorg betvungen,
att vi blott ha minnet kvar — —
— Ack, han sällsamt kär oss var,
hvite sagokungen!
Adi.
DEN FÖRSTA STRIDEN. EN VERK-
LIGHETSBILD.
M
ÅNGA GÅNGER, då jag hört förlofvade
eller nygifta gnabbas, har jag tänkt på
den första striden mellan ett par unga, ny-
gifta makar, vid hvilken jag var närvarande.
De hade gift sig af kärlek, med utsikter min-
dre och anspråkslösare än de flestas. Hon
kom ur ett bildadt, förfinadt hem, van att
sedan barndomen vara medelpunkten för allas
kärlek, van att som en prinsessa få alla sina
önskningar uppfyllda. Hon ansågs för kokett,
och hennes lifliga, behagfulla väsen och snabba,
kvicka repliker kunde måhända rättfärdiga
detta omdöme. Intelligent, vacker och med
mer än vanligt gedigna kunskaper, samlade
hon alla kring sig. Hon hade nu lofvat bli
hans och med honom dela försakelse och be-
kymmer. Under hennes glada, leende yta låg
en djup, allvarligt tänkande kvinnosjäl, och
fast och beslutsamt såg hon sitt kommande
lif i ögonen.
Han var en ung officer, tillhörande och upp-
vuxen i våra bästa aristokratiska kretsar. Dug-
lig och arbetsam, stod han beredd att brottas
med lifvet och att för hennes skull aftvinga det
det bästa, det kunde gifva. Och han var van
att brottas med omständigheterna. Under hans
vistelse på Karlberg dog hans far och läm-
nade honom, mot förmodan, medellös, ensam
utan någon att vänta hjälp af. Utan att tveka
tog den unge officern anställning som simpel
smed vid varfvet. Visst var det tröttsamt att
stå med släggan hela dagen, och mer än en
hånande blick och anmärkning fick han upp-
bära af de muskulösa, kraftiga smederna öfver
herremannens brist på uthållighet.
Men så en dag kokade blodet öfver, och,
gripande en slägga med hvar hand, höll han
dem länge »på rak arm». Det var ett karla-
tag, som de vana yrkessmederna ej kunde pre-
stera; stå där uthålligt och tåligt hela dagen,
det kunde de, men mäta sig med den öfvade
gymnasten i ett dylikt kraftprof, det kunde de
ej. Och från den stunden hade de aktning för
hans styrka, hans personlighet hade redan
vunnit dem, trots deras misstro mot öfver-
klassen.
Måhända var det ögonblick, då han första
gången lyfte sin månadslön, det stoltaste och
lyckligaste i hans lif, och ännu står den stun-
den för honom omstrålad af minnets hela ung-
domliga skimmer. Den unge smeden kunde,
då han om aftnarne på balen var den förste
och siste i dansen, ej aftaga sina handskar:
hans svarta händer skvallrade för mycket om
hans hårda arbete.
Så hade de mötts af en slump och för-
sta ögonblicket blef afgörande, de tillhörde
hvarandra genast, och stilla och utan ord slöts
deras förbund. Och trots alla försök att om-
intetgöra en kärlek, som ansågs omöjlig att
realisera, höllo de trofast tillsammans i tre år,
hvarefter hennes far hjälpte dem att öfvertaga
ett litet arrende. Det låg i en af Upplands
fulaste trakter, men han måste bo inom sitt
regementsområde och, hellre än att ytterligare
vänta, tog man hvad som stod att få.
Visst kändes det svårt, då hon från sitt
eleganta föräldrahem kom till det lilla oord-
nade hem, som enligt deras öfverenskommelse
skulle ordnas af båda gemensamt. Och första
morgonen, då hon stod där och blickade ut
i den tunga novemberdimman öfver den gråa,
steniga, tröstlösa Upplandsslätten, som låg där
så långt ögat nådde — hon som så lidelse-
fullt älskade naturen och hos den fann det
lugn och den frid hennes frågande, inåtvända
själ så väl behöfde — visst kände hon då,
hur mycket hon än stred däremot, som om
en järnhand gripit fast om hennes hjärta. Ofri-
villigt, omedvetet tänkte hon: »Hvad har du
gjort?» Men det var blott ett ögonblick, i nästa
såg hon in i sin unge makes kärleksfulla, tro-
fasta ögon och förrådde aldrig, hvad heDnes
hjärta i en stund af ångest och svaghet känt.
Båda de unga makarna voro af naturen
uppbrusande och häftiga, blodet kokade så
varmt och flöt så snabbt, som hade söderns sol
sett dem födas. Impulsiva och oberäknande,
kunde de utdela häftiga svar, som de sedan
bittert ångrade. Hur många gånger hade de
ej under förlofningstiden kommit öfverens om
att med största noggrannhet och kärlek und-
vika det första grälet, väl vetande att det
skulle medföra andra.
De hade nu varit gifta ett halft år, hade
haft bekymmer och oro nog för unga skuldror
att bära, men aldrig sviktat i kärlek och för-
hoppningar på framtiden. Jag var på besök
hos dem, fann mig väl i deras lilla prydliga,
smakfulla dockhem, ty som sådant verkade
de små rummen. Unga frun, ehuru annars
praktisk och duglig, var, som ofta är fallet
med intelligenta, begåfvade kvinnor, ej syn-
nerligen road af eller hemma i matlagning, och
hennes unge make var, som de flesta af ska-
pelsens herrar, svag för ett godt bord. Jag
minns ej, hvad som den dagen serverades,
men att anrättningen var misslyckad, minn«
jag, men jag fäste mig ej därvid, då jag visste,
att den unga husmodern af sjukdom ofta hin-
drades att öfvervaka matlagningen. Man vän-
tade nämligen, att ett ännu innerligare band
skulle i sinom tid än mer sammanknyta ma-
karna.
Så fort husets herre smakat på maten, sköt
han tallriken ifrån sig, häftigt utbristande: »Det
är då märkvärdigt, att hon aldrig kan laga en
ordentlig matbit!» därmed syftande på den
okunniga tjänarinnan. Särskildt nervös och
klen den dagen, var det mera än den sårade
unga matmodern kunde tåla, och hastigt re-
sande sig från bordet sade hon med vredgadt
tonfall: »Jag sitter ej vid bordet och hör
maten klandras, det tillät min far sig al-
drig. » Han å sin sida, uppretad både af den
misslyckade anrättningen och af detta svar,
utbröt i en häftig och hård ton, den hon aldrig
förr hört honom använda mot henne: »Du
sitter kvar och ställer inte till några scener
och skandaler för pigorna.»
Jag såg häpen på henne. Hur skulle hon,
van att få sin vilja fram i allt, upptaga denna
hårdt uttalade tillsägelse, befallning kan jag
säga?
Jag såg, hur inom en sekund hennes rörliga,
själfulla ansikte afspeglade alla skiftande käns-
lor, och väntade ett häftigt meningsutbyte
mellan dessa båda, hvars lättrörda, lidelsefulla
lynnen jag väl kände till. Jag såg, hur hennes
händer knötos om stolskarmen, och hur de djup-
blå ögonen, som annars blickade så mildt och
vemodigt, kastade mörka, flammande blixtar.
Jag såg hans blick trotsigt och flammande
äfven den, men lugnt och fast möta hennes
och visste, att i detta ögonblick streds en
kamp inom henne, som skulle afgöra deras
kommande ställning gent emot hvarandra.
Denna strid räckte, hur våldsam den ock var,
kortare stund än jag behöft att beskrifva den.
Jag såg, hur blodet sjönk från hennes fina
kind, då hon satte sig ned och med samma
okufvade stolthet som han sade: »Ja, jag sitter
kvar, inte för det du förmår tvinga mig, men
för att du har rätt!» Jag såg hans blick med
plötslig beundran och aktning hvila på henne
och såg, hur trotset småningom försvann ur
hennes ljufva ansikte, hur de hårdnade dra-
gen allt mer och mer veknade, tills de blå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1899/0166.html
