Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 18 mars 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 22 (597). LÖRDAGEN DEN 18 MARS 1899. 12:te Årg.
ILLaSTRERADtaTIDN
KVINNAN OCH ■ HEHHET
.«
mm
mgß
PRENUMERATIONSPRIS PR ÅR: UTGIFNINGSDAGAR : REDAKTÖR OCH UTGIFVARE : BYRÅ OCH EXPEDITION: KOMMISSIONÄRER
Idun .......... .............................................— kr. 5: —
Iduns Modetidn.med plan-
scher och handarb. ... » 5: —
Iduns Modetidn. utan pl. > 3: —
HVARJE
ONSDAG OCH LÖRDAG.
FRITHIOF HELLBERG
träffas säkrast kl. 2—3.
KLARA S. KYRKOGATA 16, 1 TR.
ÖPPNA KL. 10—5.
ANTAGAS ÖFVER HELA LANDET PÅ ALL-
DELES SÄRSKILDT FÖRMÅNL. VILLKOR.
LÖSNUMMERPRIS: 8 ÖRE.
Redaktionssekr. : JOHAN NORDLING. ALLM. TEL. 6147. RIKS 16 46.
Stockholm,
Iduns Kungl. Hofboktryckeri.
IDA WIENER.
»Kvinnans lif är kärlek.»
Pontus Wikner.
ÄR JAG på mångas uppmaning bad
professorskan Wikner att få gifva
Iduns läsare hennes lefnadsteckning,
visade hon en helt förundrad, att ej
säga förfärad uppsyn.
»Men kära, hvad har väl jag utfört i värl-
den, som skulle kunna berättiga mig till ett
slikt, blott storheter tillkommande framdra-
gande inför allmänheten?»
Så ungefär var ordalydelsen i hennes all-
varliga invändning, eller om man så vill
protest.
Huru invändningen och protesten bemöttes,
hör inte hit. Faktum är, att vi nu ha henne
här, den blida, fasta, ödmjuka och kraftfulla,
kärleksrika och omutliga lilla kvinna, hvilken
under sjutton års tid som Pontus Wikners
maka stod vid hans sida, maka i detta ords
skönaste bemärkelse, då ordet innefattar ma-
kens förtrogna vän, oumbärliga kamrat och
goda, milda hemtomte. Hvem kan säga, hvil-
ken betydelse en sådan maka äger för skal-
den, diktaren, huru hon, som gör honom lifvet
»ljuft och icke ledt» i alla hans lifsdagar, för
honom är som den stärkande, rogifvande at-
mosfär, i hvilken hans ande förmår lefva och
utveckla sig i högsta kraft och skönhet.
En sådan maka var Ida Wikner för sin man,
Pontus Wikner, att han på sin dödsbädd med
innerlig tacksamhet sade: »Vårt äktenskap har
varit ett välsignadt äktenskap,» och var det
väl samstämmigheten i deras väsen, som gjorde,
att äfven hon kunde betyga: »Emellan oss
har aldrig fallit ett ondt eller kärlekslöst ord.»
Detta äktenskap var ej ingånget på lösa
grunder. Med fullt ho.pp och förvissning om
lycka skref Pontus Wikner om sig och sin
blifvande hustru kort före bröllopet: »Jag vet,
att Gud skall vara med oss i vårt äktenskap,
att han vill det, och jag vet äfven, att han
skall gifva mig nåd att blifva en rättskaffens
make. Huru outsägligt lycklig och fridfull
känner jag mig ej i vissheten om allt detta I»
Mer än en gång yttrade han också, att
ingen kvinna på jorden kunde ha passat honom
bättre till hustru än hon, som »Gud gifvit
honom ».
De båda makarna voro jämnåriga, födda
samma år, 1837, han i maj, hon i augusti,
men ej förrän elfva år efter den i ungdomen
ingångna förlofningen kunde Wikner realisera
sin dröm om att i eget bo få hemföra sin
brud. Eklatering, lysning och bröllop skedde
då i ett slag. Hans Ida vistades vid den
tiden hos sin gifta syster på det sköna Slät-
tenne vid norska gränsen, hvarest också bröl-
lopet firades.
Om brudens, den nyblifna hustruns, före-
gående är att säga, det hon tillbringade sina
barnaår i Göteborg, där fadern, sjökapten Wein-
berg, då ägde sitt hem. I detta hem växte
Ida och hennes äldre syster upp, under
för den djupt känsliga lilla flickan rätt tyn-
gande förhållanden, då faderns yrke höll denne
borta från hemmet och modern under många
år led af en tärande sjukdom, hvilken till
sist förde henne i grafven och lämnade Ida
moderlös vid nio års ålder. Redan året därpå
följde mannen sin hustru. Den lilla stod nu
ensam i världen, fader- och moderlös, och hon
slöt sig nu till nämnda syster med den varma
kärlek, som följt lifvet igenom.
De båda systrarna nödgades dock skiljas,
då de fingo sin undervisning vid olika skolor.
Ida kom nu till den då för tiden i Göteborg
välkända flickpension, som förestods af mam-
sell Lesche. Efter en kortare tids vistelse där
öfverflyttades hon som helpensionär till Brödra-
föreningens skola i Göteborg, hvars allvarliga,
nästan manligt fostrande undervisningsmetod
gaf den bestämda prägel af ödmjukt, inåt-
vändt tålamod och mild själfbehärskning, som
hos Ida Wikner utgör det förhärskande draget.
Vid knappt sjutton års ålder lämnade hon
den, som hon själf betygar, förträffliga läro-
anstalten och tillträdde då den plats som
guvernant hos hennes släktingar Weinbergs i
Värmland, hvilken hon behöll, tills hon, tvänne
år innan hon gifte sig, kom till sin ofvan-
nämnda syster.
Rörande är att erfara, under hvilka anspråks-
lösa förhållanden de båda makarna redde sitt
lilla bo i Upsala. Pontus Wikner ägde då
inga bestämda inkomster, utan belöpte sig hans
tillgångar till de ovissa summor, som hans kolle-
gier i filosofi och hans författareverksamhet
kunde inbringa. Stor glädje beredde honom där-
för det honom julen 1871 tilldelade Carl Johans-
priset, utgörande det »betydande tillägget af
450 kronor på hans inkomstkonto». Gamle
Nordberg, Pontus Wikners mycket originelle
fosterfader, skänkte honom till hans bosättning
tusen kronor, ehuru, som Wikner skrifver, »han
icke tycker om, att jag gifter mig, utan vill
att jag skall lefva ogift lifvet igenom, liksom
han. Också grep mig denna hans godhet så,
att jag grät som ett barn och tänkte inom
mig, att det kommer ofvanifrån.»
Med ofvannämnda summa grundades bo-
sättningen och ordnades det lilla hemmet.
Inom de små, både låga och vinda rummen,
med den anspråkslösa hyran af trehundra-
fyrtio kronor blefvo dock lyckan och trefnaden
bofasta och det ekonomiska beståndet tycktes
ej lida vidare afbräck, trots den ökning i per-
sonal, som bereddes hushållet, genom att Wik-
ner tog till sig en ung brorson, åt hvilken
han stått fadder, och därtill öppnade sitt hem
på vid gafvel för sin gamla fattiga moder, för
hvilken den nyblifna makan äfven blef den
ömmaste, mest uppoffrande dotter, tills den
gamla, tre år efter sedan hon vunnit ett hem
hos barnen, där slutade sina dagar.
Under dessa första år kommo »gossarne».
Så lycklig var den blifvande modern vid tan-
ken på den gåfva, som då skulle blifva henne
gifven, att hon allt som oftast i ensamhet
tvingades ner på knä i tack och bön och väl-
signelse för den älskade lille, den af bägge
föräldrarne med så outsäglig glädje emottagne
förstfödde. Med samma kärleksmått, samma
varma böner och välsignelser hälsades den
andre sonen, när denne, efter endast ett
års mellanrum, gjorde sitt inträde i världen
och i det hem, hvarest lyckan nu syntes de
båda föräldrarne fullständig, där makan och
modern delade sig och dock gaf sig helt på
hemmets alla områden och där den nu strängt
upptagne läraren, skalden och tänkaren stän-
digt hade ett varmt skyddadt arbetshörn, där
han under det kärleksfullaste hjärtliga samlif
inom familjen och med barnen vann den sin-
nets harmoni, den själens trygga hvila, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
