Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 18 mars 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899.
för iutelligensmänniskan är för mer än hvad
stora yttre förmåner förmå skänka.
I Upsala sällskapslif voro de båda makarna
gärna sedda gäster. På slottet, hos landshöf-
dingen grefve Hamiltons, omfattades de med
den hjärtligaste vänskap. De kungliga prinsarne,
för hvilka Wikner var lärare, visade honom den
mest otvätydiga sympati, och under de enkla,
glada festerna på »slottet» sökte de gärna
Wikners sällskap. Vid hans frånfälle visade
de också, genom af djup saknad och varmaste
deltagande vittnande skrifvelser till den efter-
lefvande makan, att de hade den varme, för-
stående ungdomens vän i ädelt minne.
Blott sparsamt kunde Wikner ägna sig åt
det sällskapslif, som öfverallt stod till buds.
Inga stora festligheter ägde heller rum i deras,
efter Wikners tillträde af en lärarebefattning
vid Upsala högre allm. läroverk, till det bättre
ändrade bostad. Men kommo gäster till hem-
met, kände de genast hela dess hjärtevär-
mande inflytande och voro med ens som barn
i huset, där nog törhända de yttre förhållan-
dena hade framstått mera lysande, om ej de
båda makarna haft en verklig fasa för all
skuldsättning och ovisst byggande på framtida
inkomster. Med trons och intelligensens fri-
modighet kämpade de sig fram genom de
ekonomiska svårigheter, som ju stundom
uppstodo, allt efter som fordringarna växte
när gossarnas uppfostran kräfde allt mera.
Dock torde kampen på detta område, om den
ock ej verkade nedtyngande i ett hem, där
så mycken tro och glad förtröstan, så mycken
harmoni voro bofasta, ha varit förnämsta an-
ledningen till, att Wikner hösten 1884 följde
uppmaningen att söka en professur i filosofi
vid Kristiania universitet. Redan i november
erhöll han utnämningen och ångrade aldrig
sitt dock under stor tvekan fattade beslut att
lämna sitt fädernesland och — hvad som mer
än mycket annat där låg honom om hjärtat
— sin så högt älskade upsaliensiska ungdoms-
krets.
De båda makarna lefde dock outsägligt lyck-
liga dagar äfven i det nya fäderneslandet, där
de af alla, med hvilka de kommo i beröring,
omfattades med varmaste välvilja. Deras
varma, i vackraste mening barnsliga och djupt
anspråkslösa väsen tilltalades måhända också
mer af den hurtiga, ungdomliga gemytlighet,
som präglar Kristianiaprofessorerna, »då,» som
Wikner halft på skämt själf yttrar om sig,
»jag nog aldrig kommer att kunna höja mig
till den vishet och världskännedom, som höf-
ves en svensk professor.» Det enda klagomål
Wikner anför emot sin tillvaro i Norges huf-
vudstad är bristen på svenska kakelugnar;
oset från landets sedvanliga kaminer plågade
honom mycket och var måhända en bidra-
gande orsak till utvecklandet af den sjukdom,
som så snart skulle upplösa de lyckliga ma-
karnas äktenskap. Men äfven här kämpar
hans »trogna Ida» en kamp emot förstörelsen.
Beslutsamt låter hon i hemmet uppsätta en
svensk kakelugn. »Denna idé med kakelugnen, »
skrifver Wikner, »var en af Idas bästa, ehuru
hon ofta haft mildt värmande tankar; när
brasan såsom just i detta ögonblick fladdrar
i kakelugnen (något fritt uttryckt, ty det är
strax tid att skjuta spjället), kan jag nästan
tro mig vara i mitt älskade Sverige.»
Rörande är att höra den ångest han erfor
att förlora denna Ida, när hon under hans
sista lefnadsår angripes af en sjukdom, om
hvars utgång läkaren är oviss. Wikner skrif-
ver i sin dagbok: »Ida sämre, Herre hjälp 1
Hon har vårdat mig som en ögonsten. Hon
är mig det dyrbaraste och oumbärligaste som
jorden bär. Gud belöne henne för all hennes
kärlek till mig!»
— 2 —
Hans glädje och djupt kända och uttalade
tack till den Herre, som räddade hennes lif
och återgaf henne till make och söner, yttrar
sig med gripande innerlighet. Ända in i det
sista, knäböjande vid hans sida med hans
hand sluten i sin, förmådde hon, när hon såg,
att döden redan närmat sig, med stilla röst i
hel själfEörglömmelse läsa hans älsklingspsalm
221.
Det är betecknande för Ida Wikner, att man
i en lefnadsteckning har svårt att individua-
lisera och särskilja hennes lif ifrån mannens.
Hon är dock en kvinna med fasta, själfstän-
diga åsikter. Hennes söners uppfostran bär
kanske mest vittne därom; men hon äger den
äkta kvinnliga storheten, förmågan af att i
själfEörglömmelse till de sina ge af sin egen
på djup gudsfruktan grundade skatt af tåla-
mod, styrka, förtröstan, ej så mycket i ord
och lärdom som ej mer genom exemplet af
sin egen vandel.
Också är hon af sina båda nu vuxna söner
omfattad med en vördnad och kärlek, som
torde komma få mödrar till del. Och väl för-
står man, att Ida Wikners make i sitt om-
döme om kvinnonaturen kommit till hvad här
ofvan af honom är yttradt: »jKvinnans lif är
kärlek. »
Laura Fitinghoff.
RANNSAKNING.
N
ÄR DIN MAN en afton kommer och
säger, att han blir ute till kvällen, nog
känner du då något af vemod vid tanken på,
att han går ifrån dig. Såvida du älskar honom
och gör det på det vanliga själfviska viset, så
att du ej rätt kan skilja på, hvad som är din
kärlek till honom eller hvad du fordrar skall
vara hans till dig. —- Men inte får han veta
din barnslighet, ty ni må vara huru lyckliga
som helst, medge, att så långt ha ni dock ej
kommit, att ni på vid gafvel slå upp det
innersta för hvarandra. Det var det du drömde
så vackert om, att så skulle ni ha det. — Det
riktigt svider inom dig, då han går. Kanske
komma där till och med några tårar nu, då
du får vara dig själf, och kanske något af —-
ja, något som bara är aflägset släkt med bitter-
het. Han finner det så naturligt att gå och
lämna dig hemma. Om du i stället skulle
gått! Åh, inte får du tänka något sådant.
Är det hans fel? Nej, det är hans rättighet,
så gjorde hans far före honom, och så göra
alla hans kamrater nu. Och inte tyckte hans
mamma illa vara för det, och inte skulle du
vilja säga för din bästa vän, att det kändes
något. Men är ditt hjärta så ondt då, eller
sätter du upp kraf, som möjligen kan till-
komma din dotter, men ej dig? Kanske båda
delarna.
Men tillika — känner du icke en frihet af
att tankarna få löpa så vida, du blir dig själf
så, som du ej annars är, och gör upp räken-
skapen med ditt inre, som så sällan, sällan
blir af, då ni sitta tillsammans.
Hur har det varit dessa år, icke har du
varit helt lycklig? Dock borde du ha kunnat
det. Inga svåra pröfningar ha mött er, och
du har din mans kärlek och han har din,
efter hvad ni säga hvarandra. Ja, nog har
han din alltid, kanske har han den för helt.
Dn har väl egentligen ej funnits till för någon
annan än för honom och edra två små flickor.
Och det har ej varit dig nog! Nej, ty du har
en gång vetat, att du är skyldig att ge något
af dig själf åt hvarje människa, som kommer
i din väg. Du har glömt, att vi alla äro
systrar och bröder. Du har inte frågat efter
ens, om bland dina »vänner» fanns någon,
hvilkens hjärta blödde. Och de fattiga, ej
har du gett dem af glädje att få ge. — Hvad
har du gjort under alla dessa år? Jo, du har
öfvergifvit din första kärlek, Honom, som höll
på att få ditt unga, varma hjärta. Honom,
till hvilken du bad: »O, gif mig ett enda af
alla dina människobarn, och jag vill gifva
Dig honom tillbaka.» Han gaf dig »denna
ende». Och den lyckan har du ej kunnat
bära. I världslig äflan har du tappat bort
dig själf, långt mindre då kunnat draga
honom därifrån.
Den, som en gång skådat klart, hurudant
lifvet är, kan dragas med i vimlet, men till-
fredsställa henne på djupet kan det ej. För
henne hägrar alltjämt hvad hon den där gån-
gen såg.
O, Herre tag mig tillbaka och tag honom
med!
Ringa Elbe.
HVAD VINDEN BERÄTTADE FÖR
DEN GAMLA FURAN.
» TTÅHA, JAG ÄR TRÖTT, » suckade vin-
X X den, i det han slog ihop sina slaknande
vingar och sjönk ned på sitt hviloläger under
den gamla furans täta grenhvalf.
Det gick en susning genom trädet och en
röst hördes hviska:
»Berätta! Tälj mig, hvad i dag du sett och
uträttat, jag lyssnar.»
»Minnes du de två unga på Sätergården,
de, som snart skulle blifvit ett par?» frågade
vinden.
»Ja, dem känner jag väl,» svarade den gamla
furan, »de äro ofta här. Ibland smekas de
och le, men oftast äro de ovänner. Kanske
komma de hit i morgon. Jag håller af dem båda
och längtar efter dem.»
»De komina aldrig hit mer, de skola aldrig
mer sitta på den mjuka mossan vid din rot.
De äro borta för alltid, » sade vinden högtidligt.
»Borta för alltid ! Hvar finnas de, hvar? Nå-
got har händt dem, berätta mig allt!» hviska-
de trädet.
»Så hör då,» återtog vinden, »hur det kan
gå, då kortsynta människobarn ej vilja låta
varna sig. af dem, som äro starkare och visare
än de. Jag har i dag uppbjudit alla mina
krafter för att rädda dessa två, men förgäfves
var allt, hvad jag gjorde. Hör nu, döm se-
dan själf!
Eftermiddagssolen sken så vänligt öfver Sä-
tergården, och jag dansade muntert kring
knutarna. Ibland kikade jag in genom fönstren
eller kom en dörr att springa upp.
Vid ett af fönstren i matsalen satt hon -—
flickan — och sydde. Han — fästmannen —
stod bredvid och tycktes be henne om något.
Jag tryckte mig tätt till rutan och hörde
honom då säga:
»Nå, Lisbeth, låt nu ändtligen bli med att
sitta och prata med den där dumma kudden,
och följ i stället med mig ut och gå! Hur
ofta skall jag be dig om en sak, innan du
behagar göra mig till viljes?»
»Så ofta du har lust. Hvarför skall jag
alltid rätta mig efter dig? Låt mig vara i fred,
Alexander I »
»Nu är lillan riktigt ur humör, då hon kallar
mig helt högtidligt Alexander. Jag afvaktar
med spänning det ögonblick, då du börjar
kalla mig vid efternamn. ’Älskade Ekeroth’,
eller ’gif mig en kyss, min egen Ekeroth’,
låter det inte bra poetiskt?» Han böjde sig
fram mot flickan med ögonen fulla af skalk-
aktighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
