Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 18 mars 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 4 —
- pp| pj i
■
’"P*’’"’v#’
Iflfp?
äSfeSas
’-”■WP -.-•••
•’ > •■’ *;
.
*k T A
den blomsterh ü’l.i da ALEXANDER-STATYN PA SENATSTORGET I HELSINGFORS.
mande kvällen, och jag bredde ut mina vin-
gar och bar ljudet in mot land, men det
nådde aldrig fram, hade förtonat och dött re-
dan på halfva vägen.
Han ropade, tills rösten svek honom, då
smög sig en arm kring hans hals och en
stämma hviskade i hans öra:
»Käre Alli, det kan ändå inte höras, låt
oss hellre tala litet med hvarandra, medan vi
kunna. Hvem vet, hur länge detta isstycket
kan bära oss och sen» . . . hon ryste och tryckte
sig intill honom.
Han såg på henne, tills hans ögon fylldes
med tårar, och hviskade med bruten röst :
»Min brud, min unga brud.»
Jag sväfvade in mot land för att se, om
ingen räddning möjligen kunde komma där-
ifrån, men ej en människa syntes, alla hade
dragit sig in i sina hyddor, och från fönstren
i Sätergården utströmmade ett varmt och gäst-
vänligt ljussken.
Då jag kom tillbaka, fann jag dem båda
tätt omslingrande hvarandra, men deras bleka
ansikten voro vända upp mot stjärnorna och
buro liksom ett återskimmer af dessas stilla,
höga glans.
Så hörde jag henne säga:
»Min älskade, hur lyckliga och tacksamma
kunna vi icke vara, att detta ej hände blott
en af ossl Nu behöfva vi aldrig, aldrig skiljas.»
»Gud ske lof,» hviskade han, i det han böjde
sitt mörka hufvud och slog armen än fastare
om henne.
Jag kunde ej uthärda att stanna hos dem
längre, utan ilade bort ut öfver det mörka,
oroliga hafvet. — Ett nytt åsklikt dån kallade
mig tillbaka.
Med snabba vingslag stormade jag nu åter
mot land. De två människobarnen och hela
deras lilla ö voro försvunna, i stället var där
en nattsvart kittel, hvarest några smärre, lös-
ryckta isstycken flöto kring, men hvari äfven
några af himlens stjärnor återspeglades. De
hade således sjunkit ned i det mörka djupet,
svarta böljor hade slagit igen öfver dem, de
funnos ej mer. »
Vindens röst dog bort i en matt klagande
hviskning, och i den gamla furans täta, tunga
grenar susade det en underbart gripande,
svårmodig sorgmusik.
Signild.
EN LANDSSORG I BLOMMOR.
E
NDAST ETT FOLK, som under långa år vant
sig att nödgas uttrycka sina tankar och käns-
lor på nåarot sätt, som är oåtkomligt för dem,
som makten hafva, torde kunna falla på den tan-
ken att genom hyllningen åt en af sina monarker
ådagalägga sin missräkning med en annan.
Alexander II var den mest afhållne af alla Fin-
lands storfurstar. Han tryggade dess konstitutio-
nella frihet genom att sammankalla landtdagen och
utfärda en landtdagsordning, och vid alla tillfällen
gaf han prof på den särskilda tillgifvenhet, hvar-
med han var fästad vid sitt finska storfurstendöme.
Till åminnelse däraf restes för några år sedan
på Senatstorget hans staty. Det är denna, som nu
varit föremål för en i sitt slag enastående blomster-
hyllning. Hvarje dag komma från alla delar af
Finland nya friska blomsterskördar. Där ligga
jättekransar, som kostat flere hundra kronor, och
där stå små enkla blomkrukor, för hvilkas inköp
»änkans sista skärf» måhända gifvits ut. Ty sådan
är stämningen nu i Helsingfors inom alla sam-
hällsklasser, att ingen vill stå utanför den med-
borgerliga opinionsyttringen.
Det sägs, att det var en ung arbetaredotter, som
en natt fäste den första kransen på laggudinnans
sköld. Sen dess ha kransarna blifvit flere för hvar
dag som gått. Och kring statyn står — snart sagdt
dygnet om — en tät krets af åskådare med allvar
i minerna. Här om dagen växte skaran i en hast
till åtminstone tio tusen. Ett rykte hade kommit
ut, att studenterna skulle sjunga vid stoden. Och
på några timmar fylldes hela Senatstorget med folk,
som med blottade hufvuden åhörde sången.
VÅRA ILLUSTRATIONER.
EN SÄLLSYNT FAMILJEGRUPP bjuder Idun i
dag bland sina bilder, nämligen en släktkedja
af fem leder i rätt uppstigande följd, hvilka alla
lefva och nu på en gäng suttit för fotografen. Den
äldsta af dessa kvinnor, som således är mormors
mormor, hemmansägareänkan’ Lisbet Persdotter i
Wigge by, Bergs socken i Jämtland, har uppnått
den höga åldern af nära 97 år och ända till för ett
par år tillbaka spunnit och förrättat andra kvinnliga
arbeten samt har ännu, ehuru kroppsligen försva-
gad, alla sina sinnesförmögenheter i behåll. Hennes
dotter, som på taflan står bakom henne, är 71 år,
dotterdottern därbredvid 42 år, dennas dotter 20
år och den sistnämndas lilla dotter — barnbarns-
barnbarnet — som sitter i hennes sköte, är 5 må-
nader gammal, de 4 senare släktlederna allesammans
friska och duktiga. Den ifrågavarande stammodern
har inalles haft 102 afkomlingar, af hvilka dock
några aflidit. I lifvet har hon ock en syster, som
är 93 år gammal. I denna socken finnes för öfrigt
en mängd åldringar, däribland en änka, som är års-
EN FAMILJEGRUPP PÅ FEM SLÄKTLED.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
