Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 18 mars 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 IDUN 1899. a
it
Hon svarade ej ett ord, bara sydde af alla
krafter, men jag såg, att det ryckte kring
hennes uran.
»Elisabeth, sluta!»
Intet svar.
»Håhå, jaja,» suckade den unge herrn, i det
han slog sig ned på en pall vid flickans fötter
och lutade hufvudet mot kanten af hennes sy-
bord samt slöt ögonen. Jag tog mig nu en sväng-
om i trädgården och parken och återvände
därpå till min förra plats.
Han satt fortfarande med tillslutna ögon,
men. en rynkning mellan ögonbrynen förrådde,
att han ej njöt sömnens hvila och frid.
Hon hade låtit arbetet sjunka, och i de bru-
na, skimrande ögonen lästes tydligt en önskan,
som väl lydde så här: Ack, om han ändå
ville tala!
Allt var dock tyst.
Nu lutar hon sig öfver honom och hviskar :
» Ekeroth ! »
Han småler, men öppnar ej ögonen.
Hon hviskar åter:
»Förlåt mig, älskade Ekeroth! Får jag följa
med dig ut och promenera?»
Då vaknar han till lif. Flyger upp, breder
ut armarna för att fånga henne, men äfven hon
har rest sig och glider skrattande undan.
Han jagar henne rundt kring det stora mat-
salsbordet, men råkar snafva öfver en matta,
hon begagnar sig af försprånget och rusar
hufvudstupa ut i förstugan.
Jag hvirflar huset rundt och stannar nu
utanför förstugufönstret.
Han står där ensam, hon däremot tycks
vara alldeles försvunnen.
Men se, så tjock och fyllig den stora päl-
sen därborta ser ut!
Den unge herrn smyger sig bort till det
misstänkta föremålet, säger så plötsligt:
»Om man skulle klä’ sig i päls i dag!»
Därpå slår han båda armarna omkring päl-
sen och lyfter den högt upp i luften.
En sådan päls! Ur det lurfviga björnskinnet
tittar ett förtjusande flickhufvud fram och
en klar stämma ropar:
»Alli, otäcka pojke, släpp mig, hör du! O,
sötaste Alli!»
Nu satte han henne upp på en hög byrå,
som stod därute i förstugan, antog en förbluf-
fad min, tog ett steg baklänges och utbrast:
»Ah, var det du ! »
»Låt mig genast komma ned!» Hon var
nästan gråtfärdig.
»Ja, om du lofvar att vara mycket snäll
hela dagen,» sade han leende.
»Ja, ja, ja!»
»Och så ger du mig en kyss och säger än
en gång förlåt 1» Nu reste han sig på tå, hon
böjde sig ner och hviskade något i hans öra,
som kom honom att rodna af glädje.
»Nu skall du få se, hur snäll jag skall bli,»
ropar han gladt.
Han söker upp hennes galoscher och sät-
ter dem själf på hennes små fötter, lyfter
henne sedan ned, hjälper henne med kappan,
lägger den mjuka, mörka skinnkragen kring
hennes hals och sätter slutligen på henne den
käcka, hvita matrosmössan. Då hon blifvit
färdigklädd, omfamnar han henne jublande:
»Min fästmö är den sötaste flicka i världen I»
Hon gömmer sitt rodnande ansikte och hvi-
skar, lutad mot hans bröst:
»Men jag är ju så stygg och envis, det har
du ju sagt mig så ofta.»
»Har jag? Det kommer jag bestämdt aldrig
att säga mer.» Han smeker hennes röda kind.
Nu kastade han i hast på sig rock och hatt,
hvarpå de begåfvo sig i väg. Jag dansade
omkring dem, tog mig friheten att kyssa fram
de rödaste rosor på flickans kinder och dra-
ga helt litet i herrns mustascher. De gingo
mot stranden, hafvets isväg blänkte framför
dem, eftermiddagssolens strålar bröto sig mot
ytan, gnistrande i silfver och guld.
»O, så härligt!» utropade den unga, »låt oss
gå dit ut, rakt ut i solglansen!» Och han
följde henne.
Jag ville varna dem, jag hade ju varit där-
ute, jag visste ju, att långt ute gick hafvet
öppet, jag visste, att de oroliga böljorna med
okuflig makt sköto på isen, jag visste, att det
stora isfältet när som helst kunde förvandlas
till en vattenöken med små öar af isstycken,
som skulle simma omkring, tills de snart nog
krossades, remnade och sjönko i djupet.
»Kunde du ej varna dem? Kunde du ej
hjälpa dem till rätta, de stackars, svaga män-
niskobarnen?» hviskade den gamla furan, i det
hon slöt grenarna tätare samman öfver vinden,
som hvilade vid hennes fot.
»Nej,» svarade vinden vredgad, »allt, hvad
jag gjorde var förgäfves. Först försökte jag
tvinga dem att gå tillbaka, jag ställde mig
framför dem, men de trängde på och vandrade
oförtrutet vidare. Då ilade jag ut till hafs
och återvände med hela mängder af salta, fuk-
tiga hafsångor, men tror du det hjälpte, att
jag kastade dessa rakt i ansiktet på dem!
Inte det minsta. Jag dref härar af hafsfåglar
att kretsa öfver deras hufvud, men de förstodo
ingenting af allt detta, utan vandrade vidare,
förblindade unga dårar som de voro.
Då jag såg, att jag intet kunde göra för
dem, beslöt jag mig för att stanna i deras
närhet, hvarför jag med långsamma vingslag
sväfvade öfver dem.
Han talade om deras nära förestående för-
ening, målade deras framtida samlif i ljusaste
färger och hade en hel del förslag att göra
än om ett, än ett annat. Hon motsade ho-
nom ej en enda gång, det var, som om hans
vilja helt och hållet blifvit hennes — in i min-
sta detalj tycktes hon vilja rätta sig efter ho-
nom. Då hon nu lågt och mildt sade:
»Visst har du rätt, Alli, det har du alltid.
Du är ju så klok’ och så god.»
Då såg han på henne helt förundrad. Hon
var sig inte lik, hans lilla trotsiga flicka.
»Hur är det,» hviskade han, »hvad gör mitt
lilla glada flickebarn så stilla?»
Hennes ögon hvilade vid den sjunkande solen
med en fuktig glans, då hon långsamt sade :
»Jag känner mig så underlig. Det är, som
om jag just nu lärt mig förstå, hur god du
är, mycket för god för mig. Jag vet ju,, att
jag ofta retar och sårar dig förfärligt, ja, jag
är riktigt rysligt elak. Hur kan du låta bli att
hata mig? Ack, vet du, ibland då jag gjort
dig ledsen, så afskyr jag mig själf och önskar,
att någon ville slå mig riktigt ordentligt, ty
det förtjänar jag.»
»Tala inte så, min lilla flicka,» sade han
vekt, »jag vet ju, att du har mig kär, och
dessutom älskar jag dig just sådan du är.»
Hon fortsatte, som om hon ej hört afbrottet:
»Jag förstår nu så väl, hvarför din mor
ibland ser på oss med så oroliga blickar, du
är ju hennes hjärtebarn och hon lider kanske
mer än du af mina många nycker och min
retlighet. Jag förstår också, hvarför alla mina
vänner säga till mig, att vi inte passa för
hvarandra, du och jag. Du är för god, jag
för dålig. Men nu längtar jag att få visa
dem alla, och dig i främsta rummet, hur kär
jag håller dig. Jag vill göra allt, hvad du
önskar och allt hvad du begär af mig för att
på något sätt visa min tacksamhet för din
stora, öfverseende kärlek.»
Ur stånd att få fram ett ord, slöt han den
smidiga flickgestalten i sin famn och kysste
henne, medan hans blick, full af ömhet och
lycka, skådade in i hennes djupa, bruna
ögon.
Det var en vacker syn att skåda dessa två
unga, lyckliga varelser, som stodo här begjutna
af aftonrodnadens sken. Allt omkring dem
var tyst, några måsar seglade ljudlöst öfver de-
ras hufvuden. Intet ljud från stranden trängde
hit ut för att störa den högtidliga tystnaden.
Jag ilade åter ut till hafs, och då jag fått
visshet, att mina aningar nu skulle besannas,
återvände jag hastigt till de två, som voro
invigda åt döden. De stodo i samma ställ-
ning, hon lutad tätt till honom, han med ar-
men om hennes lif.
I detta ögonblick hördes ett doft, olycks-
bådande brak, rullande fram som en åska ur
djupet.
Den unge mannen blef blek som snö, på
den snabba blixten i hans öga märkte jag, att
han med ens uppfattat faran, hans läppar öpp-
nades och slötos, men intet ljud kom fram.
Slutligen gjorde han våld på sig, vände sig
mot flickan, som ännu log, grep häftigt hen-
nes hand och dragande henne med sig, bör-
jade han af alla krafter springa i riktning
mot stranden. Den stackars flickan förstod
ej farans verkliga vidd, men hon anade, att
det måste vara något allvarsamt. Hon sprang
så länge hon orkade, men slutligen nekade
hennes lemmar att göra tjänst och hon kunde
knappast draga andan.
»Spring, Alli,» flämtade hon, i det hon
sökte draga sin hand ur hans. »Jag kan inte
mer. »
Han stannade tvärt, men endast en sekund,
den nästa hade han lyft henne i sin famn
och fortsatte nu sin språngmarsch.
Jag hjälpte honom så mycket som möjligt
genom att drifva på. Han var lång, stark och
muskulös, och den oerhörda ångesten jagade ho-
nom framåt med fördubblad hastighet. Han
kände knappt bördan i sina armar.
Ett nytt dån, dubbelt starkare än det förra
dref honom än snabbare framåt, då han plöts-
ligt hejdades af ett klagande rop från flickan.
»O, se Alli, där, där framför oss!»
Och han såg.
I den tilltagande skymningen upptäckte han
ett litet stycke framför dem en bred remna i
isen, ett gapande svalg, hvari en mängd is-
stycken hvirflade omkring.
Det tycktes, som om vid denna syn en tyngd
lade sig öfver hans nyss så spänstiga leder,
hans domnande armar släppte sitt tag om den
unga flickan, som snart stod på isen framför
honom.
Nu lade hon båda händerna på hans axlar
och seende honom rakt i ögonen, frågade hon
med osäker röst:
»Alli, äro vi förlorade?»
Han såg på henne, uppfattade i en enda
blick all hennes skönhet, hennes älsklighet,
hennes bedårande friskhet och fagra ungdom-
lighet och utbrast därpå lidélsefullt :
»Nej, nej, det måste finnas räddning, det
måste 1 »
Hans röst drunknade i det väldiga brak,
som nu åter brusade fram, skakande isen un-
der deras fötter, men hon såg, att han åter
och åter upprepade orden: det måste.
Så slet han sig lös från henne och gick
tillbaka ut mot hafvet, men stannade snart,
såg sig omkring åt alla håll, hvarpå han bör-
jade gå i en annan riktning, men endast för
att snart åter stanna. Det var lönlös möda,
de befunno sig på en liten ö af is, och rundt
omkring dem gapade den breda, svarta afgrun-
den ur en flere meter vid remna.
Så kom han tillbaka till henne, vände sig
mot stranden och började ropa på hjälp.
»Hjälp, hjälp!» klang det ut i den skym-
c s
O
> O
■2’t <u
«
S
ä
99
O
u
oci
>
k g
. k
J u
O TÏ
fl) ti
W :sS
O
’S ’S
© I
L «3
□ u
3:
2 £
’S
a
s
T
a
n
d
p
u
lv
er,
två
slag,
T
a
n
d
p
a
sta
,
T
a
n
d
tin
k
tu
r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
