Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. 22 mars 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899, — 2
bolan. En silfverstatyett af Maximilian I,
skänkt af ingen mindre än kejsar Frans Jo-
sef, tronar öfverst pä den plyschöfverdragna
montern. Där nedanför vaser från kejsar
Wilhelm och vaser från presidenten Faure,
en vas från exdrottning Isabella af Spanien,
silfvercorbeiller af belgiernas konung och drott-
ningen af Portugal, presenter från bayerska
prinsar och till höger på staffliet en tafla
målad af lilla prinsessan Marie, den konst-
intresserade danska Orléansprinsessan. Och
mycket, mycket annat, guld silfver, ringar,
broderier m. m., till och med ett anslag, som
representerar en femårig ridhäst, hvilken man
icke lämpligen kunnat leda upp för börstrap-
porna.
En annan af våra bilder för oss direkt in
i orienten. Det är en vy från det turkiska
kaffehuset, som med sitt brokiga tälttak, sina
mjuka mattor, draperier och divaner och sir-
ligt snidade bord och stolar ger en mättad
österländsk stämning. Förtjusande unga turk-
innor servera här den doftande mockan ur
äkta porslin. I vår grupp se vi fröken Ma-
rika Stjernstedt på stående fot inmundiga sitt
kaffe, till höger om henne sitter miss Lyne
och till vänster i fönstret fröken Märta Sand-
berg.
En af den ståtliga basarens allra förnämsta
dragningskrafter utgjordes dock förvisso af de
tablåer, som i lilla börssalen anordnats af
professorskan Helena Nyblom under medver-
kan af artisten hr C. G. S. Krehl. Tyvärr
kunna våra fotografier endast gifva en svag
föreställning om de lyckade taflorna — det
artificiella ljuset, de brokiga färgerna lämpa
sig ej väl för kamerans återgifvande. De fem
tablåerna framställa: »Drottning Blanka»,
efter Edelfelts bekanta tafla, »Ebba Brahe»,
skrifvande mot slottsfönstret den kända versen:
Jag är förnöjd med lotten min
och tackar Gud för nåden sin. ..
»Fru Schröderheim i Sergels atelier», efter
Höckerts tafla, samt »Erik XIV och Karin
Månsdotter», framställda i den i Snoilskys dikt
tecknade situation där:
Sakta glida vimpelprydda båtar,
Mälarn speglar röda aftonskyn.
Slutligen symboliseras i en serie bilder »En
målares dröm».
Drottning Blanka framställdes af fröken
Märta Sjöcrona, den lille »ryttaren» på hennes
knä af en son till professor Julius Kronberg.
Ebba Brahe representerades af mademoiselle
Vita Souzo, en syster till spanska ministerns
fru, markisinnan Prat de Nantouillet, hvars
blonda fägring ingalunda lät ana den unga
grekinnans sydländska börd. Drottning Kri-
stina i samma tafla företräddes af fröken Ida
Trotzig. Fru Schröderheim hade till fram-
ställarinna fröken Ebba de la Gardie, Sergel
själf löjtnant K. Krook och Bellman härads-
höfding E. Treffenberg. En brorsdotter till
markis Lagergren, fröken Margit Lagergren,
gaf Karin Månsdotters väna bild, Erik den
XIV framställdes af hr Cobo-Åberg och den
lille pagen i båten af fröken Adrienne de
Geer, en dotter till vår store hädangångne
statsman, Louis de Geer.
I »Målarens dröm» slutligen skåda vi i den
unga damen inom ramen, fröken Anna Ro-
sentvist. De fyra öfriga, som här stigit fram
på scenen, för att komma med på bilden,
men som i verkligheten naturligtvis den ena
efter den andra framträdde inom ramen, äro,
från vänster räknadt fröknarna Gerda Törne-
bladh, Clotilde von Höpken, Märta Gylden-
stolpe och Elisabet de Geer. Den unge måla-
ren, för hvilkens tjusta blick alla dessa fagra
drömbilder upprullas, återgafs af häradshöf-
ding Cygnæus.
»VÄNTANSTIDER».
S
ÅSOM VI FÖRMODADE, har Ysabels skiss
»Väntanstider» i n:r 19 och det däri
framlagda allvarliga ämnet väckt lifligaste in-
tresse, om ock icke författarinnans åsikter i
allmänhet delas. Talrika inlägg komma oss
dagligen tillhanda, och vi göra här nedan en
början med införandet af desamma. Det vik-
tiga kapitlet om »de långa förlofningarna»
kan en gång väl behöfva skärskådas ur olika
synpunkter, och Iduns spalter stå fortfarande
gärna öppna för alla värdiga och sansade in-
lägg i den begynta diskussionen.
I.
EN MENING.
QKALL DET HÄR få gå oantastadt, tänkte nog
litet hvar vid genomläsandet af Ysabels »Vän-
tanstider», och jag får tillstå, att det var ined verk-
lig tillfredsställelse, jag snart erfor, att vår utmärkta
redaktion tänkt alldeles detsamma.
»Hvad säger du om det här?» frågade jag en täm-
ligen närstående manlig bekant. Jag var litet tvek-
sam vid frågan — men ännu mera nyfiken på svaret.
Med en undergifven min tog han emot Idun och
läste den af mig anvisade lilla skissen.
»Hur naivt! — Hvad vill du egentligen, att jag
skall säga om det?»
»Din mening!»
»Min mening,» svarade han med en min och en
blick, som om han varit oviss, i hvad mån han kunde
säga den — »min mening är, att den där hygglige
gossen bort vänta med att förlofva sig, tills han
haft utsikt att gifta sig och — att den där flickan
gjort klokast, om hon stannat hemma hos sin mam-
ma. Då hon så där i ett nu blef både människa
och kvinna, borde hon haft begrepp om, att här-
vidlag är det — tillfället som gör tjufven.»
Jag kände, att jag rodnade — och han får förstås
själf stå för sin mening — men detta var nu inte
alls hvad jag ville veta hans tanke om, utan om
det förhållande och de djupare orsakerna till det
tryck, som dessa hvardagliga människor, likt så
många andra, lida under.
»Du tycker då, att alla tidiga förlofningar äro —
ja — obetänksamma?»
»Nej, visst inte, tvärtom!»
»Hvad menar du då?»
»Om de åtföljas af tidiga giftermål, äro de så
önskvärda som möjligt.»
»Det är ju i de flesta fall ogörligt nu för tiden.»
»Ja — det är ett sorgligt faktum så visst — ett
faktum, som vi såsom öfverkultiverade männi-
skor måste böja oss för, då det tjänar till intet
att streta emot strömmen — men också ett faktum,
som vi på intet vis komma öfver genom långa, på
framtiden beroende förlofningar, ehuru jag villigt
erkänner, att det är de bästa männen, som på så
sätt söka en ersättning för det äktenskap och det
hemlif de ej ha råd att bestå sig.»
»Och ändå förkastar du ...»
»Ja, absolut.»
»Hvarför så ovillkorligt? — Då två människor
hålla så där — riktigt af hvarandra — så —»
»Så — hvad vinna de därpå? — Intet! — Eller
tror du, att ringen på vänstra handen garanterar
för — ja, för förbindelsens yttre bestånd, om man-
nen i fråga är en man af heder — men hvarken
för kärlekens varaktighet eller troheten i ett för-
hållande, som är halft och måste vara halft, och som
endast kan försvaras såsom en öfvergång till det
fulla ägandet. — En öfvergång, som varar i obe-
stämda åratal! — Hu då! —Denna halfhet gör helt
enkelt en verTclig man förtviflad. — Jag vet heller
ingenting, som vinnes därpå, ty den frihet de få är
inte mycket värd och kan ej vara stor.»
»De lära ju känna hvarandra under tiden.»
»Bah! — Man lär aldrig känna sin fästmö, och
väl inte sin fästman heller. — De måste ju ständigt
vara på sin vakt både emot sig själfva och emot
andra — ’tête à têter’ efter Ysabels idé vill jag
alls inte rekommendera emellan två unga, sundt
utvecklade varelser. —■ Det band, som i början kan
vara ljuft nog, ter sig i längden som en börda, den
där nöter och pinar ut den poesi och friskhet, som
är en del af kärleken, innan hemlifvets stilla lycka
är tillreds att ersätta den. —■ Mannen blir tusen
och åter tusen gånger led på alltihop. — Om kvin-
nan har en smula energi och själfkänsla, gör hon
slut på ett förhållande, som blir förnedrande för
henne —- är hon endast kvinna, och en tålig och
hängifven sådan, skall hon likt den där lilla — hvad
hon nu hette — begagna sig af tusende små knep
för att hålla honom kvar.»
»Fy då!» — —
»Jag klandrar henne inte alls. Det ligger i kvin-
nans natur — lyckligt, om hon i sin blindhet tror
sig fästa honom vid sig, genom att gifva mer än
han har rätt till, hvilket på mannen vanligen ver-
kar motsatsen. — Vid ett val emellan ett hopp öf-
ver de af moral och konvenans uppresta förskans-
ningarna och att år ut och år in, dag ut och dag
in gå i en själsdödande och förslappande halfhet,
kan jag ej förtänka dem, om de våga — hoppet.
Därför — bort med alla väntanstider af det slaget !»
Jag hade rodnat ånyo, men då jag såg det all-
varliga, bekymrade uttrycket i hans ansikte, föll
det mig ej in att känna mig sårad. Han hade ju
rätt, jag visste det — jag har därför anfört hans
ord, sådana de föllo sig.
»Och vi kvinnor kunna intet göra vid saken?»
frågade jag helt beklämd.
»Jo, ni kunna göra mycket. Ni kunna nedsätta
edra fordringar på det blifvande hemmet — ni kunna
vara trogna er ungdomskärlek, utan alla band, som
för mannen äro något helt annat än för er. Er egen
stolthet borde hindra er från att ingå en förlofning
på obestämd, af tillfälligheter beroende framtid, och
sedan ni fått ett hem och söner och döttrar, kun-
nen I uppfostra dem till enkla vanor samt äfven,
utan alla beräkningar och alla band, öppna det för
den hemlöse, ärligt sträfvande mannen. — För ho-
nom finnes det åter endast ett sätt att komma öf-
ver hvad som måste kommas öfver — liksom det
endast gifves ett medel att nå sitt mål, och det
heter — arbete.» thyra.
II.
MEDAN JAKOB TJÄNAR FÖR RAKEL.
» NNU ETT SVIKET HOPP!» utbr’ast GeorgLind-
vall, i det han med molnhöljd panna inträdde
i sin fästmös hem. »Nilsson har fått den platsen,
som jag så säkert hoppatspå, ochnu blir det att
vänta, Gud vet hur många år, tills man kan sätta
eget bo, Elin, hvad säger du om det? Finner du
det odrägligt att gå förlofvad så länge?»
»Skulle du hellre önska, att vi icke vore det?»
frågade den unga flickan och höjde sina tårfyllda
ögon upp mot sin fästman.
»Nej, för allt i världen! En sådan möjlighet vill
jag icke ens tänka mig,» svarade han ifrigt, i det
han ömt betraktade det täcka ansiktet med dess
skiftande, själfulla uttryck. »Men just därför, att
jag älskar dig så högt, är det en sådan pina att
jämt nödgas lefva på allmosor, att icke få äga hela
min rikedom, att få den utminuterad i ord och le-
enden, som äfven komma andra till del — och så
skall detta fortgå dag efter dag och år efter år,
alltjämt på samma vis, tilldess man blir alldeles
utled...»
»Tyst, Georg!» afbröt hans trolofvade med ovan-
lig bestämdhet, i det hon, trots ett lindrigt motstånd
ifrån hans sida, drog honom ned bredvid sig på
soffan. »Lugna dig, så få vi riktigt talas vid ! Bar-
nen äro ännu icke komna ifrån skolan, så att vi
kunna hoppas att få bli ostörda en stund. Vet du,
min älskade, jag har nu under flere dagar och ibland
äfven om nätterna, när tanken på vår ovissa fram-
tid hållit mig vaken, riktigt försökt utrannsaka mitt
hjärta, för att finna upphofvet till den känsla af
otillfredsställelse och rent af leda, som på senare
tiden, gripit äfven mig, fastän i lindrigare grad. Och
vet du, hvad jag upptäckte?»
»Hvad då, min älskling?» svarade han, i det
han betraktade henne med ett matt leende.
»Jag upptäckte, att vi gått upp i en enda känsla,
låtit oss uppslukas af den, slitit på den, tills den
hotade att bli alldeles barsliten, att vi i vår själf-
viska förtjusning öfver hvarandra glömt bort, att.
det äfven finnes andra människor till i världen
Detta kan vara förlåtligt under den första kärlekens
berusning, men det duger icke att fylla de långa
väntans åren med någonting så ensidigt, så frukt-
löst. Nej, afbryt mig icke–––-jag vet nog, hvad
du vill säga; du menar, att förlofningstiden är något
slags privilegierad period, då man får lof att ägna
sig åt en enda känsla, att lefva blott för en enda
människa. Risken är att fullkomligt tråka ut denne
ende, ty all onatur, all själfviskhet hamnar sig till
slut.»
»Men Elin, få vi då icke ens unna oss detta?
Skola vi spilla bort den bästa delen af vår ungdom
och icke ens ha den magra trösten af att få vara
något för hvarandra i afvaktan på att få vara allt?»
»Spilla bort den? Georg, vi ha icke rättighet
att spilla bort något alls. Minns du den romerske
kejsaren — Titus var det visst — som sade, att han
ansåg hvarje dag af hans lif förspilld, på hvilken
han ej gjort någon god gärning. Huru många da-
gar ha icke vi förspillt enligt denna måttstock!»
»Min lilla tös, det var fasligt, hvad du är hög-
tidlig i dag. Tror du icke, att du gör en god gär-
ning, när du förljufvar min tillvaro med ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
