Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. 22 mars 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899.
»Med smekningar och ömma ord, som du hört
tusen gånger förr? Du antyder ju själf, att allt
detta nu icke betyder detsamma för dig som förr,
att du blifvit öfvermätt därpå. Var icke ledsen på
mig, Georg, men jag ville så gärna, att vi skulle
komma på det klara med denna sak. Nu måste du
höra, hvad det egentligen var, som öppnade mina
ögon. Du känner väl inte Malin, vår gamla hjälp-
gumma, som vi haft i så många år? Hon har en
enda dotter, Ellen, som jag ibland har lekt med, då
jag var liten. Jag har nog någon gång hört, att
hon låg i sitt hem, angripen af någon obotlig sjuk-
dom, men jag hade aldrig närmare tänkt på det.
För några dagar sedan lade jag märke till, att gum-
man kom till sitt arbete med förgråtna ögon, och
då jag frågade efter anledningen därtill, svarade
hon: »Ack, fröken lilla, Malin därhemma är så sjuk.
Jag tror aldrig hon kommer upp igen, men doktorn
säger, ett det kan dröja i månader ännu, och det
är så svårt för mig att tänka, hur ensam och öfver-
gifven hon ligger där; jag är ju tvungen att vara
ute och förtjäna, och så tycker hon tiden blir så
lång. — Fröken skulle väl inte vilja se till henne
någon gång?» bifogade hon plötsligt, liksom af en
ingifvelse och ett skimmer af hopp lyste upp hen-
nes bekymrade ansikte — »hon skulle bli så glad.»
Naturligtvis gick jag dit dagen därpå, och sedan
har jag varit där många gånger. Du kan icke tänka
dig så glad hon blef; jag riktigt skämdes vid tan-
ken, att jag ej gjort det förr. »Nej, men fröken
Elin,» utbrast hon första gången jag kom dit, »att
fröken, som har sin fästman och sin utstyrsel att
tänka på, gör sig besvär att komma hit ut och se
om mig. O, hvad det var roligt!» Den ena gången
läste jag en treflig berättelse för henne; det tyckte
hon så mycket om, och då hon sedan låg ensam
igen, tänkte hon så mycket på den. Det hjälpte
henne att glömma plågorna och ensamheten, sade
hon. En annan gång sjöng jag för henne ...»
»Med din vackra, ljufva röst,» inföll Georg.’
»Med den röst jag fått af Gud och som ännu
aldrig blifvit till glädje för en enda fattig eller sjuk
människa. Flon bad mig sjunga alla hennes älsk-
lingssånger; hon har nämligen själf haft en bra
röst, men nu kan hon ej längre sjunga, och det
känns så tomt, säger hon. I går tog jag med mig
mitt lilla rosenträd —- du vet det där vackra med
de sköna månadsrosorna. Du skulle sett hennes
glädje 1 »Det blir ett riktigt sällskap för mig, vet
fröken,» utbrast hon med strålande ansikte, »och
det kommer att påminna mig om fröken, och så går
tiden mycket fortare. Tänk, att Gud har skapat
något så vackertI Och så den doftar sedan!» När
jag kom hem, slog det mig för försia gången, hur
trött mamma såg ut, och jag kom att tänka på, att
hon i förmiddags lade in hela tvätten ensam, me-
dan jag satt och skref i min dagbok. På kvällen
råkade jag höra ett samtal mellan småsyskonen.
Gösta kunde icke förstå sin läxa, och då Maja före-
slog: »Gå och fråga syster Elin!» svarade han i en
så försmädlig ton: »Jo, hon är just den rätta! Se-
dan hon blef förlofvad, har hon ju aldrig mer tid
för någon annan än sig själf och sin Georg. Hon
bara snäser åt en . ..» Jag kände, hur sant det var,
och skämdes. Vet du, hvad jag har tänkt på, Georg?
Fru Palm har flere gånger frågat mig, om jag inte
vill läsa ett par timmar om dagen med hennes små
tvillingar och äfven fru Oswald har gjort mig ett
liknande anbud. Men jag svarade nej, ty jag tyckte
alltid, att hvad jag gaf åt andra, det stal jag ifrån
dig. . Men nu har jag kommit underfund med, hur
oriktigt det var. Jag tror ej, att min kärlek till
dig blir sämre därigenom, att jag bryr mig om andra
också. Om jag så hade ett bestämdt arbete om da-
garna och dessutom hjälpte mamma och syskonen
lite mera och försökte sprida så mycken glädje och
trefnad omkring mig som möjligt, så skulle bestämdt
denna väntans tid förkortas betydligt — för mig åt-
minstone.»
»Ja, för dig, det tror jag nog,» inföll Georg med
en viss bitterhet i tonen. »Men hvad har jag för
glädje af alla dessa sköna föresatser? Icke komma
de att förkorta väntetiden för mig.»
»Jo, på sätt och vis,» fortsatte Elin. »För det
första behöfva vi väl icke försmå den lilla inkomst
min undervisning kan inbringa mig. Den kan ju
alltid lämna ett litet bidrag till vår bosättning. Och
så tror jag, att jag blir en nöjdare och älskvärdare
fästmö, när vi träffas om kvällarna efter väl för-
rättadt arbete, än jag kan vara, då jag försöker för-
drifva tiden bäst jag kan i afvaktan på den öfver-
svinneliga lycka, som hägrar i ett aflägset fjärran.
Om du nu också kunde fatta något intresse för
dina medmänniskor, vore det än bara för en enda
— utom mig naturligtvis — så hade vi alltid något
nytt och intressant att berätta för hvarandra, och
det blefve icke jämt och ständigt ’jag och du’ och
’du och jag’.»
»Hvar skall jag då leta upp denna märkvärdiga
människa, som jag skall intressera mig för? Skall
jag gå ut med en lykta liksom Diogenes för att
snoka upp föremålet... Du behöfver icke kasta en
så förebrående blick på mig, Elin lilla. Tro icke,
att jag inte alls kan förstå dina tankar; jag menar
bara, att det är jämförelsevis lätt för dig, som har
föräldrar och syskon och hjälpgummor att ösa din
älskvärdhet öfver, medan jag, under de stunder jag
icke är här, blott är hänvisad till kontoret och till
mitt ungkarlsrum, som visserligen, tack vare dina
flitiga händer, är prydligare än de flestas. Men
dystert är det i alla fall att sitta där så ensam,
när man kunde ha det så helt annorlunda. Om du
åtminstone någon gång kunde komma och hälsa på
mig! Men det går väl inte an?» tilläde han med
en granskande blick.
»Nej, det går inte an,» svarade Elin mycket be-
stämdt, »icke ensam. Men vet du, hvad jag har
funderat ut, du käre? Nästa tisdag blir det tre år,
sedan vi förlofvade oss. I detta jubileernas tide-
hvarf — skulle icke äfven vi kunna fira ett minia-
tyr-jubileum? Klockan sju kommer du från kontoret,
och då skall du få se på något!» Det skälmska
uttrycket kring den barnsliga munnen var så älsk-
ligt, ögonen strålade, så att den sista återstoden af
hans lilla agg försvann, och han slöt henne med
större värme i sina armar än han gjort på länge.
Följande tisdags afton lämnade Georg Lindvall
med en viss brådska sitt skumma kontor och gick
fortare än vanligt hemåt. En glad förväntan låg
öfver hans drag, då han stormade upp för trapporna.
Hans värdinna myste så hemlighetsfullt, då hon
stack ut hufvudet genom köksdörren för att för-
vissa sig om, att det var han, den efterlängtade.
Hastigt ref han upp dörren och blef stående på
tröskeln, nästan bländad af den ljusglans, som strå-
lade honom till mötes. Lampan med den röda
skärmen spred ett varmt sken öfver rummet, på
konsolen och skrifbordet voro ljusen tända, och i
den öppna kaminen sprakade en präktig brasa. Men
på det aflånga divansbordet glänste en snöhvit duk ;
ett tékök puttrade så hemtrefligt, och alla ingredien-
serna till en enkel, men smaklig aftonmåltid före-
funnos. Midt på bordet stod en liten solfjäders-
palm och ökade med sin exotiska tjusning intrycket
af äkta svensk hemtrefnad och prydlighet. Iklädd
sin finaste mössa satt fru Frank, Elins mor, på
divanen, medan Elin själf i ett anfall af skälmak-
tig uppsluppenhet gömde sig bakom en skärm. Hon
kunde dock icke länge uthärda anblicken af hans,
trots all glad öfverraskning dock något besvikna
min, utan uppenbarade sig med ett hjärtligt skratt
och föll i hans famn.
»Elin! Mamma! Så ståtligt,» utbrast han slut-
ligen, när han fått andrum. »Så roligt att se er
båda två!»
»Ja, var det inte trefligt, att jag fick mamma
att gå med mig och tillbringa en lugn och treflig
stund hos dig undan allt bråk med småsyskonen
och hushållet! Se, Georg, denna lilla solfjäderspalm
skall du ha till minne af detta vårt treårsjubileum.
Men så måste du också vårda den väl, så att den
kan komma att pryda vårt eget hem. Och med
hvarje nytt blad, som skjuter fram, vet du, att vi
komma närmare målet. Jag har köpt den för mina
första själfförvärfvade penningar. Du kan inte tro,
älskade, hur roligt det är med lektionerna. De små
flickorna äro så rara, och jag tror säkert, att de
hålla af mig också. Senast i går kom lilla Lotten
Palm med en stor bukett hvitsippor, som hon hade
plockat själf långt borta i skogen. ’Det skall fröken
få, därför att fröken är så rysligt snäll’, sade
hon på sitt barnsliga vis. Det är så roligt att stu-
dera de olika karaktärerna och att försöka icke blott
undervisa de små, utan också uppfostra dem litet.
— Men nu får jag väl låta bli att prata och laga
att vi få litet te.»
_»Vänta ännu ett litet ögonblick! Jag skulle först
vilja berätta dig något — eller rättare er båda. Ja,
mamma har ju inte reda på att mammas blida lilla
dotter riktigt läxade upp mig häromdagen.»
»Läxade upp oss båda,» rättade Elin.
»Åtminstone angående mig, min älskling, hade
du fullkomligt rätt. Jag ville ej tro det då, jag
tyckte bara, att du var orimlig och besynnerlig.
Men i går kväll fick äfven jag mina ögon öppnade.
Då jag om kvällen satt här i mitt trefliga rum,
litet missnöjd och småknotande som vanligt, knac-
kade det på dörren, och in trädde den unge tekno-
logen, som bor på andra sidan förstugan. Han bad
att få låna några tändstickor, då han var läns på
dem och värdinnan redan lagt sig. Jag kände honom
bara helt flyktigt, men hade händelsevis en gång
varit inne i hans rum, ett tråkigt kyffe utan ringaste
hemtrefnad. Jag hade särde .s trefligt härinne den
kvällen. En munter brasa sprakade i kakelugnen
liksom nu, och alla dina smakfulla arbeten, Elin,
togo sig så bra ut i den vackra belysningen. ’Så
trefligt ni har!’ utbrast han med naiv beundran.
Då fick jag plötsligt en ingifvelse. ’Vill ni inte
stanna hos mig och röka en cigarr, så kunna vi
språka^ litet, i stället för att sitta ensamma hvar på
sitt håll.’ Hans ansikte lyste upp, och han slog
sig ned. Han är en riktigt hygglig ung man, bildad
och beläst. Jag fick honom att tala om sitt hem,
en prästgård högt uppe i Norrland, som han nyss
lämnat och känner det tomt efter. I Stockholm
har han hvarken släktingar eller bekanta, för utelif
har han inte någon smak ; därför sitter han för det
mesta ensam på sitt rum om kvällarna och knogar.
Han behöfver nog arbeta strängt ; men en liten prat-
stund då och då kunde han nog unna sig. Då jag
såg hans glädje och tacksamhet, blygdes jag nästan
öfver att jag ej förr brytt mig om honom, fastän
han förekommit så ensam och melankolisk. Kära
min tös, då du häromdagen uttalade den önskan,
att jag skulle intressera mig för någon mer än dig
och min egen värda person, nästan hånade jag dig.
Men nu har Gud själf fört en männska i min väg,
som har det mycket, mycket tråkigare än jag, och
mot hvilken jag kan visa någon vänlighet. Jag
känner, hvilken välsignelse som ligger däri.»
Han tystnade, och Elin, som med stigande in-
tresse åhört hans berättelse, tryckte tyst hans hand.
Då möttes deras ögon och — »skulle du finna det
mycket tråkigt om —» »har du något emot att —
–––-» lät det samtidigt från deras läppar.
»Att vi be honom deltaga i vårt samkväm,» full-
bordade fru Frank de afbrutna meningarna. Äfven
hon hade följt Georgs berättelse med intresse. Hen-
nes moderliga hjärta hade blifvit varmt för den
unge främlingen, och nu gissade hon sina barns
tankar. »Ja, gå du efter honom, Georg, medan
Elin lagar teet och lägger upp småbrödet, som hon
bakat högtiden till ära.»
En stund senare sutto fyra lyckliga människor
omkring bordet med de doftande tekopparna. Den
unge teknologen förekom något blyg, men icke
tafatt, och tinade synbarligen upp alltmer. Med
kvinnlig takt förstod fru Frank att vinna hans för-
troende, och snart hade hon lockat ur honom en
beskrifning på hans hem, på den storslagna natu-
ren där uppe och på deras sköna familjelif i den
hemtrefliga prästgården. »När jag ser fru Frank
och fröken Elin, påminnes jag om min egen mor
och mina systrar.»
»Hvad ni är lycklig,» sade han och vände sig
till Georg, »som dagligen får njuta af allt detta!»
»Ja, visserligen,» svarade Georg nästan litet för-
lägen, »men det är ändå bra ledsamt att gå för-
lofvad så länge.»
»Ledsamt!» utbrast den unge teknologen, och
det var nästan harmens rodnad, som steg upp på
hans kinder, »när man är så ung och har ett så
härligt mål att sträfva för!» Ofrivilligt följde han
Elir.s mjuka, behagliga rörelser, medan hon dukade
af tebofdet, »Nej, att icke vara förlofvad, att träla
dag efter dag utan det medvetandet, att man gör
det för en älskad varelses, ett framtida hems skull,
det måtte väl vara mycket, mycket värre. Nej,
med ett sådant hopp för ögonen tycker jag, att
månader och år skulle förflyta som en enda dag
liksom för Jakob, när han tjänade för sin Rakel.»
Georg såg nästan litet skamsen ut, men Elin
hörde med ett tacksamt leende på det vältaliga an-
förandet.
»Er tid kommer väl också, min unge vän,» sade
fru Frank blidt. Då lyste det upp i de annars så
vemodiga ögonen, och han sade: »Ja, om Gud vill.»
Innan de skildes åt, bad fru Frank den unge
norrländingen att komma så ofta han hade tid där-
till och kände behof efter litet familjelif. Georg
följde de båda damerna, och då han tog afsked af
dem, hviskade Elin till honom: »Detta få vi göra
om några gånger och med alla de nya intressen vi
komma att dela med hvarandra, skola vi nog icke
finna vår förlofningstid långtråkig, eller hvad tror
du, min älskade?»
»Säkerligen inte, min egen flicka, skulle den än
vara i tre år till. Tack skall du ha, min Elin, som
lärt mig inse, att vi äro icke endast fästman och
fästmö, utan framför allt — människor/»
Incognita.
■pRÅN VÅR KRONPRINSESSAS VISTELSE I ROM
berättar »Catholic Times»: Under sina besök i
Rom har den svenska furstinnan förvärfvat rykte
för sin stora välgörenhet, och det är med verklig
kunglig gifmildhet som hon utöfvar sina barm-
härtighetsverk. Bland de anstalter, som njuta godt
däraf, böra nämnas den heliga Birgittas kyrka och
det därmed förenade klostret. Den heliga Birgitta
var svensk, och den skandinaviska kronprinsessan
minnes detta med stolthet. Hennes gåfvor till kyr-
kan ha varit furstliga, så att hon har bidragit till
att göra den heliga Birgittas tempel till en af de
vackraste småkyrkor i Rom. Likaledes visar hon
det därmed förenade klostret, som hyser polska
ordenssystrar, sin synnerliga bevågenhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
